Nu har våra kompisar kommit

Vi hoppade över att koppla upp oss igår och när jag nu loggade in kändes det som det var en vecka sen jag skrev senast. Det är så stort att vara här och så mycket som händer.

Tack för alla kommentarer och hälsningar. Jättekul! Vi har högläsning på hotellrummet varje kväll. Känns verkligen som ni är med oss. :-)

Ja, igår kom då bagaget som utlovat. Efter det gav vi oss ut på stan med kartan i högsta hugg, redo att uppleva Beijing på riktigt. Vi började med att äta lunch på en lokal nudelrestaurang. Lite friterat och lite wokat och så nudlar i en skål soppa. Smakade bra. Därefter började vi gå. Och vi gick och vi gick och vi gick och vi gick. In och ut i affärer, moderna sådana där det var lika dyrt som hemma. Och billigare sådana där det mest fanns junk. Här och var ligger ligger det nämligen inomhusmarknader där priserna är helt andra. Och kvaliteten förmodligen likaså. Kina är ju kopiornas land. Här finns dåliga kopior men även bra kopior och faktiskt även original till långt lägre priser än normalt. Förutsatt att du kan pruta förstås. I Beijing är säljarna skickligare än skickligast. Här finns envetna säljare som kan kränga billiga plastväskor till ockerpriser och slipade säljare som du inte fattar är säljare förrän du står med en äkta (?) kinesisk tavla i handen och en ryslig massa yuan fattigare. Vi träffade båda sorter! (Se bilder.) Och vi blev väl medvetna om att vi är typiska turister i en stad som spelar med helt andra regler.

Fem timmar senare (efter en liten felorientering) var vi tillbaka på hotellet för en liten tupplur. Därefter var vi åter redo för att ta oss an Beijing på Bejings villkor när det var dags för middag. Lokal restaurang nummer två där man själv fick koka sitt kött och sin kyckling i en gryta på bordet. Vi konstaterade på plats att vi spelade med höga kort. Blev vi inte sjuka efter det,blir vi det aldrig.

Idag kom våra kompsar från Umeå, Susanne och Anders. De hann bara checka in och ta en snabbdusch innan vi drog med dem ut på stan. Till kopiornas marknad nummer ett – Silk Market dit vi åkte tunnelbana. Det är en häftig upplevelse att beblanda sig med invånarna i deras vardag och vi är mäkta stolta över att vi hamnade rätt. Fem jackor (en röd till dig Lotta hälsar Johan), två västar och en kostym senare hamnade vi fyra på en restaurang där vi fick tillfälle att prata länge om att det faktiskt bara är tre dagar kvar innan vi på riktigt, alltså inte bara i tanken utan också rent kroppsligen blir föräldrar... Svindlande tanke.

Jag och Johan känner oss fortfarande faktiskt lugna inför vad som kommer att ske. Dels för att det är så otroligt häftigt att vara här så man är bara just "här" och dels för att vi är så förberedda vi bara kan bli. Vi har försökt och väntat så länge och med tiden också skaffat oss allt en liten tvååring kan behöva. Vi är redo. Resterande utrymme är hans, vår lilla killes. Han får nu med de medel han kan visa hur han vill ha det. Och det går inte att förbereda sig på. Det måste bara få komma...

Så känns det idag men vi får se hur det blir imorrn... och dagen efter det... och på måndag...