"Ta wei da"

Imorgon har vi varit hemma i en vecka och jetlagen börjar så sakta släppa sitt grepp om oss. De senaste två dagarna har vi faktiskt fått in uppvakningen, middagsluren och nattningen på Albins normala tider, det vill säga de tider han hade på fosterhemmet i Kina som vi fått uppgifter om. Kanske beror det på det eller så börjar han förstå att det här är slutdestinationen på vår gemensamma resa för han verkar aningen lugnare. Han har fortfarande gott om energi, jo tack, men det är inte längre med samma frenesi han utför sina sysslor. Det går inte bara runt-runt-upp-ner-hit-dit non stop. Han kan faktiskt också sitta still i längre stunder för att äta eller skruva isär en bil eller titta på brasan i kakelugnen. Det är hans föräldrar mycket tacksamma över för då hinner de hämta andan en aning...

Han är för övrigt inte bara charmig, söt, fantastisk, enastående, smart, klok och underbar på alla sätt och vis vår son. Han är desssutom ytterst språkbegåvad! På bara två veckor kan han säga "mamma, pappa, bil, banan, anka, titta, lampa, skål (ähum) och bjaaa (=bra)". Och på rätt ställen till rätt saker dessutom. Han snackar överhuvudtaget väldigt mycket. Och sjunger. "Ta wei da" till exempel, som är en återkommande trudelutt. Vi har ingen aning om vad det betyder och enligt vad guiderna i Kina kunde utröna av den korta ramsan så är det nog en del av en barnsång alternativt något han själv hittat på. När han har lust, inte på kommando alltså, härmar han också oss i allt vi säger. Tidigare idag satt jag och la upp olika formar man gör sandkakor av, utformade till diverse blötdjur som jag samtidigt sa namnen på, såsom sjöstjärna, snäcka, krabba, bläckfisk, sjöhäst, delfin med mera. Inga lätta grejer med andra ord. Efter mig hör jag Albin med hög stämma säga "schhöäna, äcka, abba, eckfiss, schhöäss, defiiin..." Inte rent nä, men så galet charmigt. Ja, vi blir bara mer och mer förälskade i vår son för varje minut som går. 

Det hade faktiskt inte kunnat bli bättre. Han är perfekt! Vår Albin. 

Men så var det det här med föräldrarna. Dem måste vi slipa lite på. Ingen kan väl egentligen beskylla oss för något annat än att vi gör vårt bästa men det ökända dåliga samvetet har redan gett sig till känna. För att vi inte är överens om var gränsen går exempelvis. För att vi då kan börja tjafsa om hur vi tycker att man ska gå tillväga när en viss situation uppstår. Det är inge bra. Att tjafsa inför Albin. Men vi jobbar på det. För vi har nu fått erfara att det är en sak att sitta med ett glas rödvin i handen fredagkväll på tu man hand f. A (före Albin) och vara rörande överens om barnuppfostran. Till att stå där. I en tallrik spagetti ustpridd på golvet med 140 decibel i örat från ett slingrande vilddjur i famnen som inte alls har lust att följa dina uttänkta planer om samma barnuppfostran...