Äntligen...

...har vi fått vår son och äntligen sover han. ;-)

Vilken dag. Och vilken fantastisk liten kille vi har fått. Inga ord går egentligen att beskriva vad vi har fått vara med om idag men jag gör ett försök. Imorse var vi så till oss att vi mådde illa. Halv tio skulle vi vara på plats på Civil Affairs, någon sorts myndighet som har hand om adoptioner. Vi var där redan strax efter nio för att hinna pusta ut lite och göra oss redo och tur var väl det för ungefär en halv minut efter att vi kommit ropade de "They are here, they are here." Då brast det för oss. Tårarna började komma och vi visste inte vad vi skulle ta vägen. Sitta och vänta eller gå och möta. Och skulle vi känna igen Albin?! På plats var även 3 andra familjer, från Holland, som också skulle få barn samtidigt som vi. In kom då tre nannies som bar på varsitt barn men före dem gick en liten parvel. Han var först in i rummet bärandes på en liten, blå ryggsäck, med några leksaker i handen som han ville visa upp. Det var inte lätt att greppa situationen och framförallt inte att riktigt känna igen vår pojke bland de andra. Alla föräldrar, nannies och myndighetspersoner pratade i mun på varandra och det blev bara tilt-error i mitt och Johans huvud. "Var är han? Är det han? Jo men det måste vara han. Det är han!" Så såg vi vår guide Jessica gå fram och prata med just den lilla pojken som bar den blå ryggsäcken. Och så pekade hon på oss. Han vände på huvudet. Och våra blickar möttes.

Sen skulle det skrivas hundra papper också när vi egentligen bara ville sitta där och titta på vår son, ta in att han faktiskt var där, med oss, nu äntligen. Okej snabb förhandling, jag tog pappersexercisen och Johan började leka. Tittut runt hela salen medans de andra barnen satt paralyserade i knät på sina nya föräldrar. Jag kan överdriva en smula, men det är faktiskt bara en smula för han skilde sig stark från mängden och vår guide sa sedan på vägen ut när allt var klart att "We are the lucky ones!"

Därefter har det gått i 190 utan överdrift. Han är ett energiknippe av sällan skådat slag. Vi kan inte mycket om tvååringar men han fattar och kan "allt". Och ska sköta allting själv. ("Åh nej två i familjen av samma sort", sa Johan) Vi trodde att vi skulle sitta på golvet och pedagogiskt trä ringar på en pinne i olika färger. De tog han och sulade tvärs över rummet, såväl ringar som pinne. Och så har han badat i dag. Två gånger. Första gången hoppade Johan i med honom till hans stora glädje. Jag satt på kanten och duckade för alla ankor som kom flygande.

Som tur var köpte vi en stroller av enklaste sort på varuhuset Carrefour och när han badat (första gången) ville han gå ut. Det visade han genom att ta fram sina skor och inte ge sig med vad han ville förrän han fullt påklädd satt i vagnen och vi körde honom ut på stan. Och nu vet vi att en tur i strollern även kan få en vildbatting att sova en stund.

Vi hade förberett oss för det värsta. På skrik och gråt denna första dag. Det har istället varit mycket skratt och bus. Inte en tår har fallit. Men han har bråkat med oss, testat våra gränser och han har också blivit lite hårdhänt mellan varven. Det går som sagt inte att återge allt men vi är så sjukt lyckliga och tacksamma för att just han har kommit till oss. Och som sagt att han nu sover. Och snart gör vi det också. För det är inte heller lätt att gå från 0 till 1000 som nykläckt förälder.

I morgon är en ny dag. Lär vi bli varse.