Barnadis och barnkalas

Igår fredag var vi på Barnadiset, ett inomhuslekland för barn. Där finns bollhav, hoppborgar, trehjulingsbanor, kuddar i mängder och kaffe till alla föräldrar. Vi tänkte att nu skulle han få leka fritt tills han stupar. Inga vassa kanter, inga föräldrar som säger "akta det och det" – bara hopp och lek. Men han är segare än vi trodde. Vi var väl där i tre timmar och det var fullt ös. Albin hade inte ens tid att dricka upp juicen. Första timmen var han dock aningen avvaktande. Kollade in de andra barnen och ville gärna ha med mamma eller pappa. Men när han blivit lite varm i kläderna tog han för sig och blev allt djärvare. Hans hosta sitter i sen vi fick honom och ju mer han anstränger sig desto säkrare kan man vara på att hostan ger sig till känna. När han efter tre timmar kört järnet i non stop och nu stod och hostkräktes upp den lilla mängd juice han svalt tyckte vi det var dags att gå. Men inte han. Så det blev sorti till högt protesterande. 

Därefter blev det hårdvila i en dryg timme för sedan kom farmor och farfar på besök. Farfar Bertil fyllde år och det skulle vi fira hemma hos oss. Farmor Lotta stod för maten och det blev biff Rydberg till oss alla och en snowracer till killen. Vilken självklart måste provköras inomhus enades pappa och farfar om – till Albins stora lycka.

Idag lördag var Albin bjuden på sitt första barnkalas här i Sverige. Hemma hos lilla Wilma som fyllde 1 år och hennes föräldrar Fredrik och Stina. Albin var äldst av fem barn som alla var runt året. Han hade väl inte helt greppat det där med att andra kan fylla år och att presenterna då är till dem. Han ville vara med och öppna paketen och gärna först med att prova innehållet också. Som nybliven mamma kollade jag in honom som en hök för att se hur han skötte sig i såna här sociala sammanhang. Efter ett tag kunde även jag coola ner när jag såg att det där fixade han finfint, på sitt tvååriga vis. 

Livet flyter på i sakta gemak och han är så självklar med oss. Det känns som om han varit här hur länge som helst och jag måste påminna mig om att många av er släkt och vänner fortfarande inte har träffat honom. Men det kommer. Just nu njuter jag av att vara i en liten kokong och att ta allt som det kommer. Dagarna i ända har jag Albin inom en radie på cirka två-tre meter och ibland blir man såklart schack matt men när kvällen kommer och han ligger och sover i sängen en trappa upp... saknar jag honom! Jag kan inte riktigt ta mig för något vettigt att göra. Än. Jag vill bara krypa ner brevid den snusande lilla människan som nu vill ligga tättintill och med ett leende på läpparna ta emot kickarna och smockorna som utdelas med jämna mellanrum. 

Vår älskade, älskade Albin. Så fantastiskt glada vi är för att just du kom till oss.