Tillsammans med våra vänner i Beijing igen

Tack för att ni alla delar med er av era erfarenheter. På riktigt så är det otroligt värdefullt för oss två gröngölingar på andra sidan jordklotet. Vi vet i skallen att vi är bra men känslorna svallar och man börjar tvivla på vad som är "rätt" och vad som är "fel". Då är det så himla fint att få höra att det ska få vara så. Att det är okej. Och tack Patrik (bror) för din sköna beskrivning av en bilresa med Evelina. Nu fattar jag!!!

Vi nojjade lite för hur det skulle bli att flyga med Albin. Men det gick faktiskt över förväntan. Han höll på. Såklart. Skulle dra fönsterluckorna upp och ner hundra gånger. Samma sak med stolsryggbrickan.  Han tappade också bilen med flit till grannen bakom ca tjugo gånger. Ville äta maten själv och även experimentera med den och säga nej och säga ja och säga nej när vi försökte locka och pocka och brumbrumma in maten i munnen på honom. Det sköna var ändå att han hela tiden var på gott humör om än sååå energisk. Jag sa, när han höll på som bäst att det skulle inte förvåna mig om han somnar när vi ska landa. Och gissa vad som hände...

Igår hade jag min dag. Jag uppriktig trött på honom vår älskade söta goa fina gris. Då var Johan cool. Men idag hade han sin resa. Idag blev han trött och tålamodet tröt. Det kan eventuellt även bero på att han glömde sina fem sista snusdosor i kylen på hotellet i Hangzhou. Och kvar i fickan i den sista dosan låg endast fyra små påsar som skulle räcka ända till på onsdag. !!!

MEN, nu har vi fördjupat oss i hur postgången fungerar här i Kina. Har vi tur (ja, jag skriver vi för det kommer att påverka oss alla) så kommer det ett paket på tisdag. Vi väntar nu hela familjen intensivt in tuesday delivery.

Alla. Verkligen alla är totalcharmade av Albin ZiJian. Ingen verkar blir irriterad på hans framfart. Många är också nyfikna på vår lilla konstellation. På hur det kommmer sig att två blekansikten har en liten  kinakille i sin vagn. Vi svarar mer än gärna för alla är så vänliga. Jag var innan lite orolig på hur vi skulle uppfattas i deras ögon men jag är otroligt överväldigad av hur väl vi bli bemötta. Dessutom pratar fler kineser än vi väntat oss engelska. På hotellen, i affärerna och en och annan på gatan. I alla fall i Beijing och Hangzhou och flera verkar vilja praktisera den och kommer därför fram och frågar helt öppet. På det stora hela är jag helt tagen av det här landet... Jag älskar verkligen det Kina jag har fått uppleva.

När vi landat i Beijing fick vi vänta in Susanne, Anders och lilla Tim. Och när de efter en dryg timmes försening hade landat var det ett överväldigande återseende. Där var vi nu igen, på flygplatsen en knappt vecka senare med varsitt litet barn. Vi pratade i munnen på varann hela vägen tillbaka till vårt hotell och det fortsatte många timmar till på deras hotellrum. Vi föräldrar skålade i kinesiskt rödvin som smakade apa medan barnen lekte med dubbel mängd leksaker i en hög på golvet. Vi byggde klossar och drog bilar. Albin härjade glatt omkring som vanligt och Tim som fått en egen "mobiltelefon"  sprang omkring, med luren tryckt mot örat och ropade med perfekt svensk accent om och om igen högljutt "Hallå!".

Bilderna i ordning: 1. Albin äter banan. 2. Albin testar hörlurarna på planet. 3. Pappa och Albin kollar in belysningen i golvet på flygplatsen i väntan på de andra. 4 o 5. Pedagogiska Susanne bygger klossar med killarna på hotellrummet (kolla in Tims rödgula mobiltelefon).