Skatteverket och tropikundersökning

(Kameran blev kvar hemma idag så här får ni istället en bild från en pulkatur i förrgår.)

Idag har vi varit på Skatteverket för att få Albins fyra siffror och därefter på Odenplans läkarhus för obligatorisk tropikundersökning. Det största jag har med mig från denna dag är Albins tålamod och tuffhet. Jag är så grymt imponerad och förundrad över denna lilla människas personlighet. 

På Skatteverket fick vi vänta en timme i kö innan det var vår tur. Under tiden hittade han en kompis i en liten tjej på kanske ett-och-ett-halvt vars föräldrar också hade kölapp till folkbokföringen som han lekte tafatt med. Väl framme i kassan skulle han visas upp och papper skulle skrivas av både mamma och pappa medan Albin tålmodigt fick titta på. När det var klart var vi aningen sena och tvungna att stressa vidare med tunnelbanan till läkarhuset. Inne hos doktorn på plan 6 skulle det klämmas och kännas och lyssnas och tryckas över hela den lilla kroppen. Vi hade förberett med Dumlekolor som vi mer eller mindre matade honom med för att han skulle glömma det obehagliga. Men läkarbesöket verkade inte bekomma honom det minsta så han smaskade Dumlekolor i godan ro medan doktorn fick hålla på. Men när det kom till näsprovet, en aslång tops rätt upp i snoken, sa till och med Albin ifrån och skrek en kort stund. 

Därefter var det vidare ner till plan 2 för lungröntgen. (!!) Jag tror vi fick vänta en sisådär 45 minuter innan det var vår tur. Nu var klockan runt lunch och mamma och pappa var både hungriga och uttråkade. Albin däremot var antagligen mätt av alla kolor och utforskade nallar, bilar och böcker i väntrummet. Han körde även lite rally med en back på hjul i korridoren vilket inte var så populärt hos några sjuksystrar. "Nähä inte det, varför inte låta tvååringar få lite förtur i kön då?"

Väl inne i röntgen fick mamma och pappa några blyförkläden medans Albin fick ta av sig tröjan. Nu åkte resten av Dumlepåsen fram till lillkillen – fast jag tror egentligen att mamma och pappa hade behövt den bättre. Vi anade vad som komma skulle medan han än så länge var upptagen med att kolla in alla apparater och knappar. När han sen blev manad att lägga sig på rygg på britsen på utmarkerad plats och mamma tvungen att hålla i benen (för att han inte skulle skruva sig) och pappa att hålla fast armarna ovanför hans huvud, så var det faktiskt inget roligt längre. Han grät medan röntgenassistenten (som trots allt var ganska snäll) ropade "Bravo, skriker han fylls lungorna med luft och plåtarna blir bättre!". Några sekunder senare var allt över och så också för Albin. Nu visste han att det där gjorde ju inte det minsta ont så följande två bilder lät han oss göra samma sak utan några som helst protester. Tappra, tuffa lilla kille. Efteråt stod mamma och pappa länge i korridoren utanför och klappade händerna och överöste honom med pussar och kramar.

Egentligen var det meningen att vi skulle vidare ner till plan 1 för en massa blodprov men nån måtta får det vara så vi gick istället tvärs över gatan till Burger King. Och knappt hade vi fått in maten innan Albin satt och nickade i barnstolen med en pommes frites i handen. Efter skrovmålet åkte vi hem och sov välbehövlig middag hela familjen. 

Blodproven får vänta till en annan dag.