Nu har vi landat i Hangzhou

Äntligen framme i Albin Jianjians stad och vi är glatt överraskade. Det känns som om vi har hamnat på kinesiska rivieran! Hotellet vi bor på är fyrstjärnigt och heter Lake view hotel. Och det är just vad vi har från hotellet och vårt rum – utsikt över en stor sjö som heter West lake. Vi blev direkt helt kära i den här staden. Den är lite mer av en kontinental stad med en blandning av torg, shoppinggator, high techbuildings, caféer och promenadstråk. Allt med kinesisk anda förstås. Idag var också första dagen på två veckor som det inte regnade här, fick vi höra, utan solen sken och det var var vår i luften. 

Strax efter vi checkat in gick vi ut igen. Vi stod som två fån i en korsning och pekade åt varsitt håll då en amerikan med kinesisk flickvän kom och frågade om de kunde hjälpa oss. Tack för det. Vi var nämligen på jakt efter inslagspapper. Imorgon är en viktig dag och då ska myndighetspersoner, nannies och andra ha gåvor enligt tradition och det viktigaste är inte vad man ger utan hur det är inslaget. "Det fixar vi på plats", tänkte vi vilket visade sig svårare än vi trodde. Inslagspapper verkar inte gå att köpa på samma sätt som i Sverige. Här slår de istället in allt som man precis har köpt väldigt omsorgsfullt i butiken men det är svårare att komma efteråt och säga att man vill ha något inslaget. (Speciellt svårt blir det ju då om paketet är inköpt i ett annat land. Ähum.) Amerikanens flickvän tänkte till och tog oss till en frukt- och blomsteraffär där det jobbade tre kvinnor och en hund som vaktade frukten (se bild). Jo de kunde hjälpa oss. Vi fick våra paket inslagna och blev sen tagna på en rundtur av ovan nämnda två. Vi strosade i de gamla kejsarkvarteren, åt streeetfood (grillspett och wraps) och avslutade det hela med att titta på en vattenfontänshow som de tydligen kör varje kväll nedanför vårt hotell.

Imorrn är den stora dagen. Dagen vi har väntat på i flera år. Det är svårt att greppa. Vi är glada, pirriga, spända, lyckliga och väldigt förväntansfulla. Jag har också frågat mig själv vad mer jag känner. Om jag inte är mer nervös än så här och i så fall varför inte det? Och jag har kommit på att det precis är som att bestiga ett berg. På vägen från base camp upp till toppen stannar man vid ett antal stationer för att anpassa sig till den alltmer tunnare luften. Man tillryggalägger sig svåra pass och branta bestigningar, tar sig förbi dem och aklimatiserar sig till det som råder. Siktet är inställt på nästa delmoment. När du sen står där strax nedanför toppen och vet att du kommer att klara den sista biten, att du kommer att nå toppen. Ja då är helt plötsligt det stora berget inte längre något problem. Du ser bara den sista, korta sträckan vilket ju kommer att bli en enkel match. Det kommer ju till och med bli riktigt roligt! 

Och nu ser vi faktiskt toppen...

Men det innebär inte att det inte pirrar imagen. Nej då. Iiiiiiiih. Speciellt inte då de kom och knackade på vårt rum och sa att här kommer babysängen. Så nu står den här och vi har lagt fram pyjamas och snuttefilt. Iiiiiiiiih.

Fotnot: Det högsta berg jag har bestigit är Kebnekajse, men ändå...