Läggdags

Han sover. Och jag gråter. För att vår underbara söta fantastiska modiga härliga lilla son kan vara så sjukt jävla jobbig, på ren svenska. Vi vet ju att han har flera separationer bakom sig men vi är samtidigt övertygade om att han har blivit helt spoiled på fosterhemmet och testar oss järnet. Hur gör man? Vad är det han behöver i första hand? Tillit eller gränser?! Vill han känna att "de här två kan jag lita på, no matter what I do" och vi ska låta honom göra vad han vill den första tiden? Eller ska vi redan nu säga "nej och inte så och nu är det bra" hundra gånger och ta allt skrik trots att det sliter i hjärtat och hoppas på gränsernas förmåga att skapa tillit i förlängningen? Vi tänker på honom i första hand såklart men det är tusan i mig inte lätt när han går överstyr om han inte får som han vill – enligt oss över en bagatell – och suger tag i mitt hår och drar så hårt att det lossnar och mitt "pu jao" (nej på kinesiska) kommer hårdare än jag vill. 

Direkt efteråt kommer kommer insikten att lilla liten har andra behov. Än magfödda barn. Att det kanske inte går att vara tuff redan här! Eller? Albin ZiJian kan ju faktiskt inte förmedla sina behov. För han är två år. Och kommer från Kina. Och de nya två, som han nu tydligen ska vara med nu och framöver, fattar inte vad han säger.

Så när det var läggdags hade han som de senaste dagarna svårt att komma till ro. Men vi gjorde som vi brukar, gav honom vällingen, la oss tillsammans, han i mitten i bara blöjor och inväntade lugnet. Han dricker sin välling som om det vore sista måltiden (vilket alla hans måltider verkar vara) och pustandes och frustandes gav han mig sen den tomma nappflaskan och lägger sig ner. Men kommer trots allt inte till ro. Han kastar huvudet fram och tillbaka och tuggar på hans armband så det smäller i tänderna. Det är då vi börjar sjunga "Blinka lilla stjärna" och "Vem kan segla förutan vind". Och sakta men säkert varvar han ner. Vi klappar honom som vi brukar. Tidigare har han velat vara ifred och också knuffat bort min hand men idag höll han min stora labbe hårt, hårt, tätt, tätt intill hans späda lilla bringa. 

Vi sjöng vidare. Han somnade. Och jag började gråta. Över den lilla människan, den långa längtan, den redan gigantiska kärleken och det stora, stora ansvaret...