Idag har jag varit på en riktigt emotionell resa. Det är tufft bara att ha blivit förälder åt en galet aktiv tvååring bara sådär pang bom. Och när man dessutom inte kan språket och kan förstå varför saker och ting händer så blir det emellanåt sjukt frustrerande. "Vad säger du lilla vän? Vad vill du? Vad kan jag göra?" Om jag ändå bara förstod. Du är förälder, men en utomjording i ditt barns ögon. Tanten och farbrorn på gatan eller servitrisen på restaurangen förstår vad din son säger. Men inte du.
Tyfonerna drog tydligen förbi redan inatt men det har tokregnat och blåst hela dagen så förmiddagen ägnade vi åt att rulla runt i och leka på hotellet. Vilket inte är tillräckligt för den aktiva lilla grisen. Eftermiddagen tillbringade vi mer eller mindre i en bil då vi åkte för att besöka barnhemmet, hämta passet och till sist notarius för att plocka upp de sista originaldokumenten. I bilen var han som en flipperkula, överallt och ingenstans. Märk väl att de inte använder vare sig barnstol eller bilbälten i det här landet. Mitt mått var rågat före Johans, jag markerade för Albin att nu är det nog (när han för tredje gången kröp fram till guiden i framsätet) varpå han blev tokig. Jösses vilken match det blev. Jag höll honom och kramade honom medan han gapskrek och slog mig i ansiktet gång på gång. Det är ju så okej för hans skull. Men efter en bra stund när han till slut somnat i mina armar kom känslorna. Tårarna bara rann.
Att därefter besöka barnhemmet och få den information som fanns om honom och även se bilder från stunder i hans liv var mer än jag kunde ta. Då brast det totalt. Jag grät. Som ett barn. Inför guiden, inför föreståndaren med min hand i Johans...
Bilderna i ordning: 1 & 2: vi leker tittut i resväskan. 3. Albin checkar in sin resväska. (Läg märke till block och penna.)
ohhh... *en tår rinner* Jag förstår att du tvivlar på dig själv som mamma, men du gör rätt, din instinkt är RÄTT!DU är en fantastisk mor, tro inget annat!
SvaraRadera>--STORKRAM--<
Jag förstår din känsla av frustration över att inte kunna göra sig förstådd. Det är ju som du säger märkligt att andra främmande människor förstår vad Albin säger men inte ni. Och ändå, i det du skrev igår förstår man att ni börjar bli särskilda och viktiga personer för honom. Hans mamma och pappa! Om det kan vara någon tröst så har jag hört att barnen i Asien får härja rätt fritt upp till 5 års ålder, sen är det slut med friheten. Källa: Ronn och Catharina. Förresten så har jag hittat den mjuka hunden och jag har nu Albin i blå jacka som skrivbordsunderlägg på jobbdatorn. Var och tittade till huset i morse, det står kvar och blommorna har fått vatten. Många kramar.
SvaraRaderaKära syster. Inte så konstigt att det brister när man är med om en så stor förändring som ni är nu. Inte konstigt att det går upp och ner men du ska veta att Albin är en sjuhelsikes lycklig kotte som får dig som mamma. Puss och kram.
SvaraRaderaJa vi sitter här och kommer ihåg hur det är då man är 2års förälder.
SvaraRaderaEfter ett tag börjar man utveckla egenskaper som bara småbarnsföräldrar besitter.
Det är alltså fullt möjligt att köra bil i mörker med barnskrik på 150db och samtidigt torka bort glassfläckar i baksätet under tiden man försöker verka intresserad av vad alla andra i bilen pratar om.
Men 9 ggr av 10 glömmer man vart man är på väg.
Ni är jätteduktiga föräldrar och snart kommer ni in i lunken.
Kramar från Rånäs
Okej, ni märker själva....min senaste kommentar var menad för igår.
SvaraRaderaJag ligger lite efter.Jag kom precis hem från Göteborg idag.(Inget ont om Göteborgare)
Helt underbart!!
SvaraRaderaSitter hos Anita på tjejmiddag och läser er blogg. Vilken bedårande liten grabb! Vi är övertygade om att ni är fantastiska föräldrar och kommer att klara detta strålande. Många varma kramar // Martina, Maia, Kicki och Anita
Kära söta Malin.
SvaraRaderaDet är väl inte så konstigt att man "brister" ut
i känslor när man helst av allt vill bli förstådd av sitt eget barn, som man börjar älska så starkt. Det kommer bara att bli bättre för varje dag - det kan jag lova. Det lille grabben börjar också testa om Ni verkligen håller hela vägen ut och Ni får bli arga också och sätta vissa gränser.
Albin är så fin och söt så mitt hjärta smälter.
Malin, tårarna kommer komma många gånger. Oftare än någonsin förr. Jag minns när vi fick barn, att på tredje dagen grät jag. Och sedan dess gråter jag. Över livet, kärleken, över allt det fula och allt det vackra i livet. Över sorg och orättvisor. Att upptäcka den närhet till sina känslor man får i och med ett barn, var för mej oerhört skrämmande! Och man sliter och skäller och bannar och berömmer sitt lilla barn i all oändlighet, och tänker, är det verkligen värt det? Och det är det. Den glädje och det lugn man känner när ett hysteriskt barn vilar lugnt i ens famn, eller när dom somnar lugnt efter en lång dag av bus och trix, är underbar,då känner man, att ja, det är värt varje sekund.
SvaraRaderaLycka till!
Hej på er båda!
SvaraRaderaIdag har min man skruvat av nappen på nappflaskan, öppnat vällingtermosen, hällt upp utan att spilla, stängt nappflaskan, stängt termosen och satt nappflaskan till skrikande 6-månaders bebis, allt medan han körde bil. Ni kommer båda att utveckla en simultanförmåga ni inte trodde ni hade inom er.
Jag förstår din frustration, även om jag inte kan förstå hur det känns att alla andra förstår er son. Tänk vad språket är bra ändå. Det är en massa trial and error med barn men det är som att segla: man tar sig fram bara man lägger om kursen då och då och justerar seglena fram och tillbaka hela tiden.
När jag blev gravid med min 3,5 åring började jag gråta för precis allt som skrapade bara det yttepyttersta på mina känslor. Och jag har inte slutat än. Tårar, av vilken anledning de än kommer, är en del av föräldraskapet tycker jag.
Jag tycker ni verkar vara bra förberedda inför detta, ni sätter gränser och ger kärlek. Ni är riktigt bra föräldrar, Malin! Man har inte så mycket annat att gå på än sin egen känsla och det verkar ni göra.
Som jag skrev tidigare, glöm inte bort att berömma varandra.
Kram på er, Jennie