Albin i trädgården.
Albin kollar in om dockan verkligen blundar då den sover.
Albin, kusin Evelina och kompis Maja.
Albin och Jim spelar spel på mobilen.
När dagen är slut är jag så trött att jag somnar innan jag lagt mig i sängen.
Till att börja med: Stort tack för alla välkommen-hem-hälsningar – från oss alla tre! Det är fantastiskt att så många följt oss på vår resa. Jag var faktiskt inte säker på om jag skulle fortsätta skriva när vi kom hem men jag har fått sån uppskattning av bloggen och förstått att många vill fortsätta följa Albins i hans framfart även i Sverige, så jag bestämde mig för att skriva ett tag till. Även om det kanske inte blir lika frekvent.
De senaste kvällarna har jag inte prioriterat bloggen, utan sömnen. Som ni har förstått är det bara möjligt att skriva när Albin sover. Han kräver nämligen total uppmärksamhet från oss båda på dagarna. Jetlagen sitter fortfarande i så när Albin har somnat har jag också gått och lagt mig. Delvis för att jag är helt slut men också för vara säker på att få några timmar i mig så jag orkar leka igen när lillkillen vaknar – vid fyra, fem på morgonen såsådär! Ja jösses, jag hoppas att vi snart är inne i svensk tid.
Nu har i alla fall Albins feber släppt men den höll i sig i ytterligare något dygn. Som mest var han uppe i 39,1 men efter lite tips från bloggen (tack Nette) och föräldrar så struntade vi i Alvedon utan höll honom istället sval och lugn och efter ett tag somnade han och sov sen hela natten. På morgonen var han okej. Hostan och snuvan håller dock fortfarande i sig men är under kontroll.
I helgen har kaffebryggaren gått varm. Släkt och även några vänner har varit på besök för att hälsa Albin välkommen hem. Vi har hållt oss vaksamma på hur han har reagerat, så att det inte stör anknytningen, men han verkar redan, otroligt nog, ha tagit mig och Johan till sig som hans föräldrar. Det är mamma och pappa som gäller när han slår sig eller om han bara vill upp i en famn och vila i eller för att kramas lite. Ringer det på dörren är han lite vaksam på vem som kommer och står lite blygt i hallen och trampar. Men en stund senare visar han gärna gästen den nya trehjulingen, eller lastbilen eller skorna. Vi tar det förstås lite lugnt med besök så här i början men han verkar faktiskt tycka att det är kul med lite påhälsning, att det händer något, speciellt om det är barn som kommer. Så i dagarna har han glatt lekt med kusin Evelina och hennes kompis Maja och även spelat innebandy med Jim (Johans bonusson, kan man säga). Och mellan fikapauserna har vi också hunnit med att vara ute och leka litegrann. Sparkat boll i trädgården och rullat vagn i kvarteret.
När dagen sen börjar lida mot sitt slut är Albin så trött att han somnar i mammas armar...
Mysigt.
Det glädjer oss att få ta del av utvecklingen och kommande berättelser här på bloggen. Jätte kul att du vill fortsätta skriva Malin, vi är många som följer lilla familjen ! Stor kram.
SvaraRaderaKära Malin, Johan och lilla Albin,
SvaraRaderaVÄLKOMNA hem till era nya liv och TACK för att ni delar med er så frikostigt av eran livs resa!
Jag (vi) har dessvärre inte riktigt hängt med i eran blogg den senaste veckan. Vi bor numera ihop med en liten "värsting" till son...:-) och han sätter mamma och pappa på stora prov varje dag. Energin ligger emellanåt på noll. Fabian har tillslut bestämt sig för att han nu är så pass trygg i sin flock att han nu kan visa hela sitt lilla register av att vara en trotsig-, "JAG KAN SJÄLV"- och "varför kan ni dumma föräldrar inte skynda er på, jag vill ju nu!!!"- kille... Så nu börjar den delen av föräldraskapet... Dessutom straffar han Håkan helt hjärteskärande brutalt, för att han nu har börjat jobba och är borta hela dagarna. Nu är det BARA mamma som gäller. MYCKET tufft för Håkan. Vi tror att han nu håller på att "finslipa" anknytningen till en av oss i taget.
Jag har nu suttit och läst igenom hela den sista tiden i Peking, hemresan och den första tiden hemma i Sverige och jag både gråter och skrattar. Det är så mycket igenkännande och jag känner en sådan värme och förståelse för vad ni går igenom. Det är verklien en känsloresa man gör och hos oss pågår den fortfarande (det är nu snart 4 månader sedan vår älskade lilla Fabian klev in i våra liv med dunder och brak). Ibland förstår man inte sig på sina känslor och ibland sköljer dem bara över en utan någon som helst förvarning. Det är en konstig tillvaro och ett ovant läge som det tar tid att vänja sig vid. Jag har en klok väninna som brukar säga till mig (när jag inte fattar någonting av vad som pågår i själen) "Glöm inte att mycket runtom kring dig går i ett fruktansvärt snabbt tempo - men själen åker alltid häst och vagn. Ge dig själv tid.".
Vi ser verkligen fram emot att få träffa er! Hör av er när ni orkar och har tid.
Med stora kramar och hjärtevärme till hela familjen!
Yvonne, Håkan och Fabian
Hej Wallåsarna! Kul att ni hänger med fortfarande! Kram.
SvaraRaderaHej Yvonne! Tack själv för att du delar med dig här. Oj, lilla söta Fabian som totalcharmade oss så när vi sågs senast. Det är svårt att föreställa sig men ändå inte. Vi ser ju tendenser även här även om de för tillfället mattats av en aning. Meeen de kan ju komma tillbaka fortare än vi anar. Knepigt för Håkan. När man inte vill annat än gosa och mysa men inte får. Fint citat där av din vännina. Värt att tänka på. Vi hör av oss snarast möjligt. Det vore verkligen jätteskoj att träffas hela gänget. Stor kram tillbaks.