Dag 2

Tack för alla kärleksfulla lyckönskningar kära, älskade familj och vänner. Det är underbart att veta att ni delar det här med oss och varje gång vi ser att det kommit in en ny hälsning samlar vi oss runt datorn och så läser jag eller Johan högt för hela familjen. (Härligt att äntligen få skriva så. Familjen.)

Idag var vi tillbaka på Civil Affairs och fick alla original och också de slutgiltliga papprena. Haagkonventionen-nånting-pappret är dokumentet som intygar att han är vår. Han är nu alltså vår! På riktigt. Ingen kan säga att "nämen oj, det här blev ju fel" eller "vi är ledsna men fosterfamiljen ångrade sig" eller "vadå, trodde ni att ni skulle få ta med honom hem?". Ingen – för han är vår son nu! Efter vi varit på CA åkte vi för att ordna med pass till honom. Självklart hade han bajsat på vägen dit (för femte gången på ett drygt dygn!!!) så vi fick byta blöja lite snyggt en trappa upp bakom en krök. Vi har blivit värsta teamet på bajsblöjbytning. Det går ju inte att backa för det liksom. Det ingår ju. 

Det roliga är att han är både medgörligt och envis som fan. Som till exempel när vi skulle ta passfoto så sa vår guide till honom att nu får du sitta här på stolen ensam så ska vi ta ett foto. Vi stod brevid och vinkade febrilt som två nojjiga, nyblivna föräldar förmodligen gör. Det var Mei wenti (=inga problem). Därefter gick vi på en promenad efter lunchen med strollern för att han skulle få sova lite för det visste vi ju sen igår att han gjorde efter bara tio minuter. Hej du, idag tog det en och en halv timme. Nå väl, han ville efter en stund inte bli dragen utan dra vagnen själv. Där gick han på promenadstråket och praktiskt taget mejjade ner alla som kom i hans väg. Titt som tätt plingade det bakom oss och vi var tvugna att väja för små öppna turistbussar som kom åkandes. Vi fick då hejda Albin i hans framfart för att här kommer det en buss förstår du lilla gubben. Han blev som tokig. Samma sak om vi skulle försöka oss på att hjälpa honom att rikta  vagnen rakt på körbanan. Han blev som tokig. Men två sekunder senare skrattade han igen. 

Vi har konstaterat att han är ett sånt där barn som behöver sele (finns de fortfarande?). Vänder du bort huvudet i två sekunder är han borta. Håller du honom i handen när han går utför trappor eller backar slänger han sig. Fast det gör han även om du inte håller honom i handen... 

Hå hå ja ja. Vi har verkligen fullt upp. Men det är underbart!