Lite av varje

Nu har jag suttit framför datorn i snart en och en halv timme för att ladda ner en e-legitimation för att enklare kunna skicka in våra rapporter om föräldradagar till Försäkringskassan. Hur svårt kan det vara? Undrar jag. Jag anser mig vara normalbegåvad på såna här saker och lyckas oftast på ett eller annat sätt klura ut hur man går tillväga men det här var hur omständligt som helst. Verkligen! De hade dock telefonsupport ända fram till kl 23 och det var ju generöst. Men när jag suttit i kö i 20 minuter la jag ner hela projektet. Jag får göra ett nytt försök imorrn. Irro!

Så... det kanske inte blir så där väldans mycket skrivet idag. Men jag kan i alla fall berätta att Albin har fått sina fyra sista siffror så nu är han svensk medborgare och inne i systemet. Gick faktiskt förvånansvärt fort. Fyra små siffror - men ack så viktiga. Det mesta blir ju så mycket enklare. Bara det att göra en läkarundersökning utan personnummer var tydligen otroooligt krångligt blev vi varse häromsistens men det gick till slut ändå att ge honom ett s.k. reservnummer. Men nu slipper han alltså att spela reserv.

Utöver det har vi sen jag bloggade senast haft besök av jämngamla sysslingen Bella med föräldrar, kompisarna Filippa och Thea som också kommer från Kina och deras föräldrar. Men de har blivit så gamla som nio år nu. (Ja Filippa och Thea alltså, inte föräldrarna.) Igår var vi också och kollade in öppna förskolan Spira som är för adoptivbarn och deras föräldrar. Vi valde rätt dag, på måndagar bakas det nämligen kanelbullar. Det var ett riktigt toppenställe. Ja och då tänker jag inte bara på bullarna. Det fanns så mycket att pyssla med och alla var så snälla och mysiga. Dit ska vi gå många fler gånger. Måndagarna är såklart givna.

I övrigt rullar dagarna på och den lilla personens egenskaper och egenheter växer fram allt mer. Jag kan t.ex. berätta om hans speciella relation till strumpor och skor. Han hade ett par gympaskor på sig när vi fick honom som han fortfarande är väldigt fäst vid. I början var han alltid noga med att ta av sig skorna det första han gjorde när vi kom in på hotellrummet. Där efter åkte strumporna av och den vänstra strumpan stoppades i den vänstra skon och den högra i den högra skon. Skorna ställdes sedan prydligt bredvid varandra nedanför sängen. Så långt var allt okej. Trixet vara bara att vi var tvungna att göra samma sak. Ja tvungna. Det såg han till. Så ställde han sedan alla tre par skor, med strumpor i – tripp, trapp, trull i storleksordning. Det där med att ställa skorna i prydlig ordning har nu släppt men fortfarande åker skor och strumpor av när han kommer in. Han gillar överhuvudtaget inte att ha strumpor på sig inomhus. Och han tar oftast av oss våra också. 

Han har fram till idag vägrat att ha på sig några andra skor. Så när det snöade och även slaskade som bäst var han klädd i overall, mössa, vantar... och de nämnda gympaskorna. Inga vinterstövlar åker på. Inte heller gummistövlarna har vi lyckats med. Däremot var jag och köpte ett par nya gympaskor för att han skulle ha något att byta med. Och det gick bra. Så bra att han ville ha på sig dem inomhus hela dagen och kvällen. Det var nätt och jämnt han gick med på att ta av sig dem när han skulle nattas. Han kanske är en äkta sneakersgrabb...

Och det blev ju visst några rader skrivna i det här inlägget också.

Barnadis och barnkalas

Igår fredag var vi på Barnadiset, ett inomhuslekland för barn. Där finns bollhav, hoppborgar, trehjulingsbanor, kuddar i mängder och kaffe till alla föräldrar. Vi tänkte att nu skulle han få leka fritt tills han stupar. Inga vassa kanter, inga föräldrar som säger "akta det och det" – bara hopp och lek. Men han är segare än vi trodde. Vi var väl där i tre timmar och det var fullt ös. Albin hade inte ens tid att dricka upp juicen. Första timmen var han dock aningen avvaktande. Kollade in de andra barnen och ville gärna ha med mamma eller pappa. Men när han blivit lite varm i kläderna tog han för sig och blev allt djärvare. Hans hosta sitter i sen vi fick honom och ju mer han anstränger sig desto säkrare kan man vara på att hostan ger sig till känna. När han efter tre timmar kört järnet i non stop och nu stod och hostkräktes upp den lilla mängd juice han svalt tyckte vi det var dags att gå. Men inte han. Så det blev sorti till högt protesterande. 

Därefter blev det hårdvila i en dryg timme för sedan kom farmor och farfar på besök. Farfar Bertil fyllde år och det skulle vi fira hemma hos oss. Farmor Lotta stod för maten och det blev biff Rydberg till oss alla och en snowracer till killen. Vilken självklart måste provköras inomhus enades pappa och farfar om – till Albins stora lycka.

Idag lördag var Albin bjuden på sitt första barnkalas här i Sverige. Hemma hos lilla Wilma som fyllde 1 år och hennes föräldrar Fredrik och Stina. Albin var äldst av fem barn som alla var runt året. Han hade väl inte helt greppat det där med att andra kan fylla år och att presenterna då är till dem. Han ville vara med och öppna paketen och gärna först med att prova innehållet också. Som nybliven mamma kollade jag in honom som en hök för att se hur han skötte sig i såna här sociala sammanhang. Efter ett tag kunde även jag coola ner när jag såg att det där fixade han finfint, på sitt tvååriga vis. 

Livet flyter på i sakta gemak och han är så självklar med oss. Det känns som om han varit här hur länge som helst och jag måste påminna mig om att många av er släkt och vänner fortfarande inte har träffat honom. Men det kommer. Just nu njuter jag av att vara i en liten kokong och att ta allt som det kommer. Dagarna i ända har jag Albin inom en radie på cirka två-tre meter och ibland blir man såklart schack matt men när kvällen kommer och han ligger och sover i sängen en trappa upp... saknar jag honom! Jag kan inte riktigt ta mig för något vettigt att göra. Än. Jag vill bara krypa ner brevid den snusande lilla människan som nu vill ligga tättintill och med ett leende på läpparna ta emot kickarna och smockorna som utdelas med jämna mellanrum. 

Vår älskade, älskade Albin. Så fantastiskt glada vi är för att just du kom till oss. 

Skatteverket och tropikundersökning

(Kameran blev kvar hemma idag så här får ni istället en bild från en pulkatur i förrgår.)

Idag har vi varit på Skatteverket för att få Albins fyra siffror och därefter på Odenplans läkarhus för obligatorisk tropikundersökning. Det största jag har med mig från denna dag är Albins tålamod och tuffhet. Jag är så grymt imponerad och förundrad över denna lilla människas personlighet. 

På Skatteverket fick vi vänta en timme i kö innan det var vår tur. Under tiden hittade han en kompis i en liten tjej på kanske ett-och-ett-halvt vars föräldrar också hade kölapp till folkbokföringen som han lekte tafatt med. Väl framme i kassan skulle han visas upp och papper skulle skrivas av både mamma och pappa medan Albin tålmodigt fick titta på. När det var klart var vi aningen sena och tvungna att stressa vidare med tunnelbanan till läkarhuset. Inne hos doktorn på plan 6 skulle det klämmas och kännas och lyssnas och tryckas över hela den lilla kroppen. Vi hade förberett med Dumlekolor som vi mer eller mindre matade honom med för att han skulle glömma det obehagliga. Men läkarbesöket verkade inte bekomma honom det minsta så han smaskade Dumlekolor i godan ro medan doktorn fick hålla på. Men när det kom till näsprovet, en aslång tops rätt upp i snoken, sa till och med Albin ifrån och skrek en kort stund. 

Därefter var det vidare ner till plan 2 för lungröntgen. (!!) Jag tror vi fick vänta en sisådär 45 minuter innan det var vår tur. Nu var klockan runt lunch och mamma och pappa var både hungriga och uttråkade. Albin däremot var antagligen mätt av alla kolor och utforskade nallar, bilar och böcker i väntrummet. Han körde även lite rally med en back på hjul i korridoren vilket inte var så populärt hos några sjuksystrar. "Nähä inte det, varför inte låta tvååringar få lite förtur i kön då?"

Väl inne i röntgen fick mamma och pappa några blyförkläden medans Albin fick ta av sig tröjan. Nu åkte resten av Dumlepåsen fram till lillkillen – fast jag tror egentligen att mamma och pappa hade behövt den bättre. Vi anade vad som komma skulle medan han än så länge var upptagen med att kolla in alla apparater och knappar. När han sen blev manad att lägga sig på rygg på britsen på utmarkerad plats och mamma tvungen att hålla i benen (för att han inte skulle skruva sig) och pappa att hålla fast armarna ovanför hans huvud, så var det faktiskt inget roligt längre. Han grät medan röntgenassistenten (som trots allt var ganska snäll) ropade "Bravo, skriker han fylls lungorna med luft och plåtarna blir bättre!". Några sekunder senare var allt över och så också för Albin. Nu visste han att det där gjorde ju inte det minsta ont så följande två bilder lät han oss göra samma sak utan några som helst protester. Tappra, tuffa lilla kille. Efteråt stod mamma och pappa länge i korridoren utanför och klappade händerna och överöste honom med pussar och kramar.

Egentligen var det meningen att vi skulle vidare ner till plan 1 för en massa blodprov men nån måtta får det vara så vi gick istället tvärs över gatan till Burger King. Och knappt hade vi fått in maten innan Albin satt och nickade i barnstolen med en pommes frites i handen. Efter skrovmålet åkte vi hem och sov välbehövlig middag hela familjen. 

Blodproven får vänta till en annan dag.

"Ta wei da"

Imorgon har vi varit hemma i en vecka och jetlagen börjar så sakta släppa sitt grepp om oss. De senaste två dagarna har vi faktiskt fått in uppvakningen, middagsluren och nattningen på Albins normala tider, det vill säga de tider han hade på fosterhemmet i Kina som vi fått uppgifter om. Kanske beror det på det eller så börjar han förstå att det här är slutdestinationen på vår gemensamma resa för han verkar aningen lugnare. Han har fortfarande gott om energi, jo tack, men det är inte längre med samma frenesi han utför sina sysslor. Det går inte bara runt-runt-upp-ner-hit-dit non stop. Han kan faktiskt också sitta still i längre stunder för att äta eller skruva isär en bil eller titta på brasan i kakelugnen. Det är hans föräldrar mycket tacksamma över för då hinner de hämta andan en aning...

Han är för övrigt inte bara charmig, söt, fantastisk, enastående, smart, klok och underbar på alla sätt och vis vår son. Han är desssutom ytterst språkbegåvad! På bara två veckor kan han säga "mamma, pappa, bil, banan, anka, titta, lampa, skål (ähum) och bjaaa (=bra)". Och på rätt ställen till rätt saker dessutom. Han snackar överhuvudtaget väldigt mycket. Och sjunger. "Ta wei da" till exempel, som är en återkommande trudelutt. Vi har ingen aning om vad det betyder och enligt vad guiderna i Kina kunde utröna av den korta ramsan så är det nog en del av en barnsång alternativt något han själv hittat på. När han har lust, inte på kommando alltså, härmar han också oss i allt vi säger. Tidigare idag satt jag och la upp olika formar man gör sandkakor av, utformade till diverse blötdjur som jag samtidigt sa namnen på, såsom sjöstjärna, snäcka, krabba, bläckfisk, sjöhäst, delfin med mera. Inga lätta grejer med andra ord. Efter mig hör jag Albin med hög stämma säga "schhöäna, äcka, abba, eckfiss, schhöäss, defiiin..." Inte rent nä, men så galet charmigt. Ja, vi blir bara mer och mer förälskade i vår son för varje minut som går. 

Det hade faktiskt inte kunnat bli bättre. Han är perfekt! Vår Albin. 

Men så var det det här med föräldrarna. Dem måste vi slipa lite på. Ingen kan väl egentligen beskylla oss för något annat än att vi gör vårt bästa men det ökända dåliga samvetet har redan gett sig till känna. För att vi inte är överens om var gränsen går exempelvis. För att vi då kan börja tjafsa om hur vi tycker att man ska gå tillväga när en viss situation uppstår. Det är inge bra. Att tjafsa inför Albin. Men vi jobbar på det. För vi har nu fått erfara att det är en sak att sitta med ett glas rödvin i handen fredagkväll på tu man hand f. A (före Albin) och vara rörande överens om barnuppfostran. Till att stå där. I en tallrik spagetti ustpridd på golvet med 140 decibel i örat från ett slingrande vilddjur i famnen som inte alls har lust att följa dina uttänkta planer om samma barnuppfostran... 

En början till vardag

Albin i trädgården.

Albin kollar in om dockan verkligen blundar då den sover.

Albin, kusin Evelina och kompis Maja.

Albin och Jim spelar spel på mobilen. 

När dagen är slut är jag så trött att jag somnar innan jag lagt mig i sängen.

Till att börja med: Stort tack för alla välkommen-hem-hälsningar – från oss alla tre! Det är fantastiskt att så många följt oss på vår resa. Jag var faktiskt inte säker på om jag skulle fortsätta skriva när vi kom hem men jag har fått sån uppskattning av bloggen och förstått att många vill fortsätta följa Albins i hans framfart även i Sverige, så jag bestämde mig för att skriva ett tag till. Även om det kanske inte blir lika frekvent.

De senaste kvällarna har jag inte prioriterat bloggen, utan sömnen. Som ni har förstått är det bara möjligt att skriva när Albin sover. Han kräver nämligen total uppmärksamhet från oss båda på dagarna. Jetlagen sitter fortfarande i så när Albin har somnat har jag också gått och lagt mig. Delvis för att jag är helt slut men också för vara säker på att få några timmar i mig så jag orkar leka igen när lillkillen vaknar – vid fyra, fem på morgonen såsådär! Ja jösses, jag hoppas att vi snart är inne i svensk tid. 

Nu har i alla fall Albins feber släppt men den höll i sig i ytterligare något dygn. Som mest var han uppe i 39,1 men efter lite tips från bloggen (tack Nette) och föräldrar så struntade vi i Alvedon utan höll honom istället sval och lugn och efter ett tag somnade han och sov sen hela natten. På morgonen var han okej. Hostan och snuvan håller dock fortfarande  i sig men är under kontroll. 

I helgen har kaffebryggaren gått varm. Släkt och även några vänner har varit på besök för att hälsa Albin välkommen hem. Vi har hållt oss vaksamma på hur han har reagerat, så att det inte stör anknytningen, men han verkar redan, otroligt nog, ha tagit mig och Johan till sig som hans föräldrar. Det är mamma och pappa som gäller när han slår sig eller om han bara vill upp i en famn och vila i eller för att kramas lite. Ringer det på dörren är han lite vaksam på vem som kommer och står lite blygt i hallen och trampar. Men en stund senare visar han gärna gästen den nya trehjulingen, eller lastbilen eller skorna. Vi tar det förstås lite lugnt med besök så här i början men han verkar faktiskt tycka att det är kul med lite påhälsning, att det händer något, speciellt om det är barn som kommer. Så i dagarna har han glatt lekt med kusin Evelina och hennes kompis Maja och även spelat innebandy med Jim (Johans bonusson, kan man säga). Och mellan fikapauserna har vi också hunnit med att vara ute och leka litegrann. Sparkat boll i trädgården och rullat vagn i kvarteret. 

När dagen sen börjar lida mot sitt slut är Albin så trött att han somnar i mammas armar...

Mysigt.

Hemma!

Flygresan hem gick bra – på det stora hela. Albin var på gott humör så det blev inga fighter men han var antingen lite stressad eller så hade han åkt på någon magbacill för han kräktes fem gånger. Lilla liten. En gång precis utanför hotellet och sedan fyra gånger ombord på planet. Varav tre gånger över mig. (!) Förutom kräkset på byxorna hade jag lite kiss och lite bajs här och där, plus några banan-, välling- och chokladfläckar på tröjan. Men vad gör väl det? Det är ju faktiskt en del av charmen med att vara mamma. 

Efter en mellanlandning i Köpenhamn var vi så till slut framme i Stockholm och Arlanda. Där i ankomsthallen stod ett dussintal av Albins nya släktingar och väntade med ett stort plakat varpå det stod "Välkommen hem"! Men det såg inte Albin för han sov då. Sov gjorde han också i bilen på väg hem men väl hemma vaknade han till liv och de som följt med lyckades han på en gång att charma. Först gick vi på upptäcktsfärd i huset och därefter blev det även en del lek och bus med släktingarna och de presenter och ballonger han fått av dem. Bland annat en trehjuling som direkt blev en hit. Han nådde dock inte riktigt fram till tramporna men det löste han enkelt genom att sparka sig fram som på en sparkcykel. Han sparkade sig runt-runt-runt-runt och när vi till slut skulle gå och lägga oss blev han tvärsur för att han inte fick cykla mer eller ens ha med sig trehulingen i sängen. Då hade vi mer eller mindre varit vakna i ett helt dygn och med lite välling nappflaskan kapitulerade Albin till slut för tröttheten.

I dag har vi varit helt jetlagade. Vi vaknade redan strax före fem, åt frukost halv sex och lunch kockan tio och sen sov vi middag i nästan tre timmar. Efter middagsluren var Albin het och slö och det visade sig när vi tog tempen på honom att han hade feber. Men han fick lite Alvedon och en stund senare var det full fart igen. Senare på kvällen tog vi tempen en andra gång och då hade som tur var febern försvunnit. Och det är ju inte konstigt om den lilla kroppen reagerar på all den omställning den varit med om de senaste tio dagarna. 

Fast på Albins humör märks ingenting. Han är hur go och glad som helst. Han verkar gilla att vara i huset för han öppnar inte dörren och sticker som han gjorde på hotellrummen. Kanske beror det på att det är 20 grader kallare här än det var i Beijing igår eller så är det för att det finns tillräckligt med yta inomhus att köra en trehjuling på att man inte behöver gå ut...

PS. Det är inte så att vi brukar ha skorna på oss inomhus hemma hos oss. Nä, det gäller bara för Albin då han höll på att kapa hälsenorna av sig mot bakpartiet av trehjulingen under för ivrigt sparkande. Dessvärre kom han på att klossarna flög väldigt långt när han sparkade dem med skorna på som ni kan se på bild 2 och 3.

Vi ses snart

Nu skrattar han igen och livet är med ens alldeles underbart! 

Underbart är det också att det nu är sista frukosten, därefter ett par timmars lek sen bär det av ut mot flygplatsen och hem till huset, lekplatserna och vårt nya liv tillsammans. Kvart i nio på morgonen svensk tid lyfter planet.

Vi ses snart.

(Bilden är ifrån igår när vi var inne i gamla Beijing. Albin hittade en gammal motorcykel med sidovagn som skulle undersökas.)

Läggdags

Han sover. Och jag gråter. För att vår underbara söta fantastiska modiga härliga lilla son kan vara så sjukt jävla jobbig, på ren svenska. Vi vet ju att han har flera separationer bakom sig men vi är samtidigt övertygade om att han har blivit helt spoiled på fosterhemmet och testar oss järnet. Hur gör man? Vad är det han behöver i första hand? Tillit eller gränser?! Vill han känna att "de här två kan jag lita på, no matter what I do" och vi ska låta honom göra vad han vill den första tiden? Eller ska vi redan nu säga "nej och inte så och nu är det bra" hundra gånger och ta allt skrik trots att det sliter i hjärtat och hoppas på gränsernas förmåga att skapa tillit i förlängningen? Vi tänker på honom i första hand såklart men det är tusan i mig inte lätt när han går överstyr om han inte får som han vill – enligt oss över en bagatell – och suger tag i mitt hår och drar så hårt att det lossnar och mitt "pu jao" (nej på kinesiska) kommer hårdare än jag vill. 

Direkt efteråt kommer kommer insikten att lilla liten har andra behov. Än magfödda barn. Att det kanske inte går att vara tuff redan här! Eller? Albin ZiJian kan ju faktiskt inte förmedla sina behov. För han är två år. Och kommer från Kina. Och de nya två, som han nu tydligen ska vara med nu och framöver, fattar inte vad han säger.

Så när det var läggdags hade han som de senaste dagarna svårt att komma till ro. Men vi gjorde som vi brukar, gav honom vällingen, la oss tillsammans, han i mitten i bara blöjor och inväntade lugnet. Han dricker sin välling som om det vore sista måltiden (vilket alla hans måltider verkar vara) och pustandes och frustandes gav han mig sen den tomma nappflaskan och lägger sig ner. Men kommer trots allt inte till ro. Han kastar huvudet fram och tillbaka och tuggar på hans armband så det smäller i tänderna. Det är då vi börjar sjunga "Blinka lilla stjärna" och "Vem kan segla förutan vind". Och sakta men säkert varvar han ner. Vi klappar honom som vi brukar. Tidigare har han velat vara ifred och också knuffat bort min hand men idag höll han min stora labbe hårt, hårt, tätt, tätt intill hans späda lilla bringa. 

Vi sjöng vidare. Han somnade. Och jag började gråta. Över den lilla människan, den långa längtan, den redan gigantiska kärleken och det stora, stora ansvaret...

Igår och idag

Igår söndag var jag helt slut. Sovit alldeles för lite på natten till att börja med. Rise and shine klockan sju (eller rice and shine som man kanske säger här i Kina, hö hö). Sen var det full fart på Ocean world, Panda house, lunch och därefter shopping på Pearl Market. Albin var som vanligt mer vild än tam tills han slocknade i strollern. Jag hade gärna lagt mig bredvid om jag fått plats. Det blir bara för mycket ibland med alla utflykter där saker och ting ska ske på givna klockslag, i grupp, med guide, i ett främmande land – med ett barn som man håller på att lära känna. Förmodligen blev det lite för mycket även för Albin med en flygresa i ryggen dagen innan, plus ny miljö, nya vänner och allt därtill. Så han spelade ut hela registret mot oss. Det började i redan bilen och hängde med en stund i på kvällen på rummet. Klockan åtta var vi ute för räkning hela familjen och somnade i en hög på sängen... Johan vaknade och var uppe några timmar men jag och Albin sov hela natten ända till klockan sju i morse.

Idag har vi haft en fridag. Mamma, pappa och Albin har varit på egen hand och bara planlöst strosat runt. Det var inte så dumt att det då dessutom var strålande sol och 19 grader ute. Vädret kan verkligen skifta i den här delen av Kina under "early spring". 

Men nu längtar vi verkligen hem hörni. Vi känner att vi vill ta nästa steg med lilla killen. Han är så otroligt aktiv. Behöver stimulans och lek hela hans vakna tid. Och jag menar verkligen HELA han vakna tid. Här finns inga lekplatser eller gräsmattor så det går inte att släppa honom lös någonstans. Idag hittade vi till hans stora glädje en lekhörna på Kentycky Fried Chicken där han freakade loss en timme. Dessutom är hans grej nu att hålla ihop familjen. Om så Johan bara går över till Susanne, Anders & Tim för att lämna en sak ropar Albin "pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa" konstant tills pappa kommer tillbaka. Kommer inte pappa inom några minuter blir han frustrerad och börjar gråta och skrika allt högre efter pappa. Samma sak med mamma om hon går ner till affären lite snabbt för att köpa välling eller annat (ja det tog faktiskt till igår innan vi fick till det): "mamma, mamma, mamma, mamma, mamma... MAMMAAAAA". Vi har ju fått berättat för oss att adoptivbarn kan favorisera en förälder åt gången. Så inte i Albins fall. Han är väldigt noga med att gruppen är samlad. Vilket är otroligt smickrande, bekräftande och härligt. Men vi kan oftast inte ens gå på muggen en åt gången utan att han ska valla oss. Så, ett litet hotellrum som detta (även om det här är större än det förra) börjar tära på oss alla. Så, som sagt. Nu längtar vi hem!

Bara två dagar kvar...

Tillsammans med våra vänner i Beijing igen

Tack för att ni alla delar med er av era erfarenheter. På riktigt så är det otroligt värdefullt för oss två gröngölingar på andra sidan jordklotet. Vi vet i skallen att vi är bra men känslorna svallar och man börjar tvivla på vad som är "rätt" och vad som är "fel". Då är det så himla fint att få höra att det ska få vara så. Att det är okej. Och tack Patrik (bror) för din sköna beskrivning av en bilresa med Evelina. Nu fattar jag!!!

Vi nojjade lite för hur det skulle bli att flyga med Albin. Men det gick faktiskt över förväntan. Han höll på. Såklart. Skulle dra fönsterluckorna upp och ner hundra gånger. Samma sak med stolsryggbrickan.  Han tappade också bilen med flit till grannen bakom ca tjugo gånger. Ville äta maten själv och även experimentera med den och säga nej och säga ja och säga nej när vi försökte locka och pocka och brumbrumma in maten i munnen på honom. Det sköna var ändå att han hela tiden var på gott humör om än sååå energisk. Jag sa, när han höll på som bäst att det skulle inte förvåna mig om han somnar när vi ska landa. Och gissa vad som hände...

Igår hade jag min dag. Jag uppriktig trött på honom vår älskade söta goa fina gris. Då var Johan cool. Men idag hade han sin resa. Idag blev han trött och tålamodet tröt. Det kan eventuellt även bero på att han glömde sina fem sista snusdosor i kylen på hotellet i Hangzhou. Och kvar i fickan i den sista dosan låg endast fyra små påsar som skulle räcka ända till på onsdag. !!!

MEN, nu har vi fördjupat oss i hur postgången fungerar här i Kina. Har vi tur (ja, jag skriver vi för det kommer att påverka oss alla) så kommer det ett paket på tisdag. Vi väntar nu hela familjen intensivt in tuesday delivery.

Alla. Verkligen alla är totalcharmade av Albin ZiJian. Ingen verkar blir irriterad på hans framfart. Många är också nyfikna på vår lilla konstellation. På hur det kommmer sig att två blekansikten har en liten  kinakille i sin vagn. Vi svarar mer än gärna för alla är så vänliga. Jag var innan lite orolig på hur vi skulle uppfattas i deras ögon men jag är otroligt överväldigad av hur väl vi bli bemötta. Dessutom pratar fler kineser än vi väntat oss engelska. På hotellen, i affärerna och en och annan på gatan. I alla fall i Beijing och Hangzhou och flera verkar vilja praktisera den och kommer därför fram och frågar helt öppet. På det stora hela är jag helt tagen av det här landet... Jag älskar verkligen det Kina jag har fått uppleva.

När vi landat i Beijing fick vi vänta in Susanne, Anders och lilla Tim. Och när de efter en dryg timmes försening hade landat var det ett överväldigande återseende. Där var vi nu igen, på flygplatsen en knappt vecka senare med varsitt litet barn. Vi pratade i munnen på varann hela vägen tillbaka till vårt hotell och det fortsatte många timmar till på deras hotellrum. Vi föräldrar skålade i kinesiskt rödvin som smakade apa medan barnen lekte med dubbel mängd leksaker i en hög på golvet. Vi byggde klossar och drog bilar. Albin härjade glatt omkring som vanligt och Tim som fått en egen "mobiltelefon"  sprang omkring, med luren tryckt mot örat och ropade med perfekt svensk accent om och om igen högljutt "Hallå!".

Bilderna i ordning: 1. Albin äter banan. 2. Albin testar hörlurarna på planet. 3. Pappa och Albin kollar in belysningen i golvet på flygplatsen i väntan på de andra. 4 o 5. Pedagogiska Susanne bygger klossar med killarna på hotellrummet (kolla in Tims rödgula mobiltelefon).

Min emotionella resa

Idag har jag varit på en riktigt emotionell resa. Det är tufft bara att ha blivit förälder åt en galet aktiv tvååring bara sådär pang bom. Och när man dessutom inte kan språket och kan förstå varför saker och ting händer så blir det emellanåt sjukt frustrerande. "Vad säger du lilla vän? Vad vill du? Vad kan jag göra?" Om jag ändå bara förstod. Du är förälder, men en utomjording i ditt barns ögon. Tanten och farbrorn på gatan eller servitrisen på restaurangen förstår vad din son säger. Men inte du.

Tyfonerna drog tydligen förbi redan inatt men det har tokregnat och blåst hela dagen så förmiddagen ägnade vi åt att rulla runt i och leka på hotellet. Vilket inte är tillräckligt för den aktiva lilla grisen. Eftermiddagen tillbringade vi mer eller mindre i en bil då vi åkte för att besöka barnhemmet, hämta passet och till sist notarius för att plocka upp de sista originaldokumenten. I bilen var han som en flipperkula, överallt och ingenstans. Märk väl att de inte använder vare sig barnstol eller bilbälten i det här landet. Mitt mått var rågat före Johans, jag markerade för Albin att nu är det nog (när han för tredje gången kröp fram till guiden i framsätet) varpå han blev tokig. Jösses vilken match det blev. Jag höll honom och kramade honom medan han gapskrek och slog mig i ansiktet gång på gång. Det är ju så okej för hans skull. Men efter en bra stund när han  till slut somnat i mina armar kom känslorna. Tårarna bara rann. 

Att därefter besöka barnhemmet och få den information som fanns om honom och även se bilder från stunder i hans liv var mer än jag kunde ta. Då brast det totalt. Jag grät. Som ett barn. Inför guiden, inför föreståndaren med min hand i Johans...

Bilderna i ordning: 1 & 2: vi leker tittut i resväskan. 3. Albin checkar in sin resväska. (Läg märke till block och penna.)

Dagarna går...

En efter en läggs dagarna efter varann. Nu är vi inne på den fjärde och vi börjar lära känna den lilla grisen alltmer. När man gjort vissa saker några gånger börjar man få in knycket och blir säkrare på hand vilket förmodligen även han känner av. Vi börjar våga agera mer som föräldrar. Idag har Albin också gråtit när han har slagit sig (tidigare har han slagit sig men inte visat minsta tecken) och kommer då till oss för att söka tröst. Det är en enorm bekräftelse och vi finns så gärna där. Vi pussar och gullar och vyssjar och blåser. Han är även lite oroligare när det är dags att sova men han låter samtidigt oss komma närmare. Det är fantastiskt att få den tilltron. Jag börjar så smått ana det stora med att vara förälder...

Det fina med den här arrangerade resan är att man måste åka på en massa utflykter som inkluderar lunch. På antingen hotell eller restaurang. Vilket innebär att man restaurangtränar en snart tvååring både till frukost och lunch. !!! Första dagen var en pärs men det börjar gå bättre. Vi vågade därför även gå ut och äta middag med honom ikväll. Gick hur bra som helst. Men man får ta med i beräkningen att när han är mätt så är det dags att gå, så det gäller att äta fort om du också vill bli mätt. När vi kom ut från restaurangen regnade det och Johan sprang tvärs över gatan för att köpa paraplyer i en sorts kiosk. Här regnar det ca 200 dagar per år så alla är väl föreberedda. Albin verkade kunna det här med paraplyer så han fick en egen som han höll själv över barnvagnen. Väl tillbaka på hotellet låg det en lapp på rummet där det stod (ordagrant):

"Due typhoon will landing on Zheijiang (alltså provinsen). Hangzhou will be great influence. For the sake of you safety, please close window and door. If you have no important thing to do, please don't leave our hotel." 

Hoppsan, spännande! Imorgon är det tänkt att vi ska besöka Social Wellfare Institute, själva barnhemmet dit Albin har hört. För det är tydligen så att även om han bott i fosterhem hör han till Hangzhou SWI. På lördag ska vi sedan flyga tillbaka till Beijing. Ja, vi får väl se hur allt med de häringa tyfonerna utvecklar sig. För även om det är fantastiskt här i Hangzhou längtar vi tillbaka till Beijing och Susanne och Anders som vi kommer att få träffa på samma hotell vi bodde på. Denna gång är även de tillbaka med en son fast från en annan provins.

Innan vi stänger ner för ikväll vill jag berätta om en annan sak som hänt och det är att jag, Malin, har gått igenom en personlighetsförändrig sen i måndags. !! Tidigare hade jag koll på allt. Jag visste var jag hade alla mina saker. Och jag visste även var Johan hade sina saker. Utan att egentligen vara medveten om det hamnade allt i min databas. Där på den platsen låg sakerna senast och där ligger de alltså nu. Så fick vi Albin och hela den organisatoriska förmågan är som bortblåst. Hotellrummet ser ut som ett bombnedslag och jag har ingen aning om var grejerna är. För även om jag la en sak där så är det inte säkert att Albin inte flyttat den. Bara det är en bugg i databasen. Men större än så, är att livet har fått ett annat fokus. Detaljerna är inte längre viktiga, all min uppmärksamhet går nu mer till Albin. 

Till exempel vi gick idag till Supermarket för att handla välling. Jag hade redan noterat förändringen så jag tänkte att det var bäst att skriva en lista på vad vi skulle handla även om det bara var fyra saker. När vi packat ner vilda Albin i strollern och var framme i varuhuset visade det sig att jag glömt listan. !! Okej, det var bara fyra saker. Det borde jag (vi) ju komma ihåg. Hit och dit i varuhuset med Albin som nu ville sitta i kundvagnen och klämma och känna på allting. Väl framme i kassan och alla varor var registrerade visade det sig att jag glömt plånboken på hotellrummet. !! A men va fan. Okej, då försökte vi förklara med teckenspråk att vi kommer tillbaka snart. Rulla tillbaka. Hämta plånbok. Rulla till affären igen. Betala och hela vägen tillbaka till hotellet med tre fulla påsar (förnödenheter plus gåvor till SWI enligt kutym). Phu. Skönt. När vi packade upp märkte jag att vi... 

...glömt att köpa välling!

Ja, vad säger man. Även Johan har blivit tvungen att genomgå en personlighetsförändring då han inte längre kan, som i vanlig ordning, helt förlita sig på sin fru. ;-)

Bilderna i ordning är: 1. Albin, 2. Six Harmonies of Pagoda – ett tempel vi besökte idag, 3. på väg till hotellet i regnet, 4. en av alla vackra ingångar, 5. vårt hotell på kvällen. 

Första riktiga pärsen

Shit, vi är helt slut och klockan är bara två på dagen. Och vår lilla skitunge sover middag. Idag har vi gått vår första riktiga match med honom. 

Vi vaknade klockan sju och drog oss en halvtimme varefter han bestämde sig för att det var dags att gå upp. Han satte sig upp i sängen och gav oss jordens leende. Vilket underbart sätt att börja en dag på. Inatt sov han hela natten, han ligger still och på rygg (mammas pojke!!) och vaknade bara en gång runt halv sex då han gnydde lite. 

Efter frukost gick vi ut på stan en sväng. Det är mycket att titta på för en liten krabat så han satt i vagnen med stora ögon. Mellan varven ville han ur för att dra lite själv, springa eller klättra lite. Vi bestämde oss för att ta lunchen på rummet så på vägen tillbaka passerade vi en lokal restaurang varifrån vi köpte med oss mat. Han har världens aptit. Känner han doften av mat eller om han ser mat kan han inte vänta. Han vill ha NU! Så bara att rulla tillbaka till hotellet med maten i en påse blev en utmaning. Väl inne i rummet kalasade vi gott. Därefter tänkte vi att han skulle få sova middag en stund för det har vi fått info om att han brukar göra. Men försök att lugna en virvelvind. Helt lönlöst! Och jag tror det var nu han kände att det var dags att sätta de där två nya på plats. Han var överallt och ingenstans. Drog mig i mitt hår. Ett tu tre fick man en örfil om man inte såg upp. Kastade böcker, leksaker och mugg tvärs över rummet. Tryckte på kassaskåpets lås tills det stod error varpå han blev tokig...

Håll i er nu. Han har börjat säga mamma och pappa. !!! Vi är helt överväldigade och fantastiskt lyckliga. Samtidigt väldigt lättade för det underlättar en massa att vara överens om åtminstone två ord.

...så när kassaskåpet inte vill gå upp blir han tokig och skriker "pappa, nu ke" (som betyder pappa, öppna) när då pappa säger att det går inte går han upp i falsett och ropar "mamma, nu ke". Där sitter vi då både två och slår ut händerna i en uppgiven gest och säger, det går inte på svenska. Som om han bryr sig. Då springer han istället vidare till badkaret, "nej inte spruta vatten över hela golvet", *skrik*, vidare till kort-i-stickaren som reglerar hela rummets belysning, in-ut-in-ut-in-ut, "så, nu är det bra" *skrik*, sulade kameran vår i golvet (jag vet, klantigt att inte lägga upp den) "nej" *skrik*, hittade bananen i väskan äta-och-springa-och-kladda "nej, sitt här, så ja lugna ner dig nu" vild som en hal ål i armarna och ja just det... skrik. Vi höll väl på så i en dryg timme sen satte vi på honom kläderna och skorna och stoppade ner honom i vagnen och rullade ut. Vi hann väl gå två varv i lobbyn så sov han. 

Ja jösses! Men nu har han sovit sin stund och ska väckas. Det är bara att kavla upp ärmarna så kör vi igen...

Just det. Först ska berätta lite omAlbins kinesika namn till Matilda som frågade (och även er andra). Han heter egentligen Zi Jian som uttalas "Sidjienn" men han har fått smeknamnet JianJian men det uttalar de inte som en upprepning utan "Adjienn". Så det är mest det vi säger nu, blandat med lite "Albin". Vi känner att det svenska får vänta lite. Nu försöker vi så gott vi kan kommunicera med honom på hans sätt. Vi frågade vår första kinesiska guide i Beijing (Peking) vad Zi Jian betyder och hon sa "Very Healthy". Det låter ju jättebra men vi ska fråga vår guide här i Hangzhou också. Vi förutsätter att det är hans fosterföräldrar som har gett honom namnet eftersom han, liksom de flesta andra barnhems- eller fosterfamiljbarn, är ett hittebarn. Vi förmodar att de tyckte väldigt mycket om honom. Och att det var därför han fick så fint namn. 

Tillägg ang bild 4: När det regnade på gatan torkade det snabbt in men kvar blev kinesiska tecken. !? 

Dag 2

Tack för alla kärleksfulla lyckönskningar kära, älskade familj och vänner. Det är underbart att veta att ni delar det här med oss och varje gång vi ser att det kommit in en ny hälsning samlar vi oss runt datorn och så läser jag eller Johan högt för hela familjen. (Härligt att äntligen få skriva så. Familjen.)

Idag var vi tillbaka på Civil Affairs och fick alla original och också de slutgiltliga papprena. Haagkonventionen-nånting-pappret är dokumentet som intygar att han är vår. Han är nu alltså vår! På riktigt. Ingen kan säga att "nämen oj, det här blev ju fel" eller "vi är ledsna men fosterfamiljen ångrade sig" eller "vadå, trodde ni att ni skulle få ta med honom hem?". Ingen – för han är vår son nu! Efter vi varit på CA åkte vi för att ordna med pass till honom. Självklart hade han bajsat på vägen dit (för femte gången på ett drygt dygn!!!) så vi fick byta blöja lite snyggt en trappa upp bakom en krök. Vi har blivit värsta teamet på bajsblöjbytning. Det går ju inte att backa för det liksom. Det ingår ju. 

Det roliga är att han är både medgörligt och envis som fan. Som till exempel när vi skulle ta passfoto så sa vår guide till honom att nu får du sitta här på stolen ensam så ska vi ta ett foto. Vi stod brevid och vinkade febrilt som två nojjiga, nyblivna föräldar förmodligen gör. Det var Mei wenti (=inga problem). Därefter gick vi på en promenad efter lunchen med strollern för att han skulle få sova lite för det visste vi ju sen igår att han gjorde efter bara tio minuter. Hej du, idag tog det en och en halv timme. Nå väl, han ville efter en stund inte bli dragen utan dra vagnen själv. Där gick han på promenadstråket och praktiskt taget mejjade ner alla som kom i hans väg. Titt som tätt plingade det bakom oss och vi var tvugna att väja för små öppna turistbussar som kom åkandes. Vi fick då hejda Albin i hans framfart för att här kommer det en buss förstår du lilla gubben. Han blev som tokig. Samma sak om vi skulle försöka oss på att hjälpa honom att rikta  vagnen rakt på körbanan. Han blev som tokig. Men två sekunder senare skrattade han igen. 

Vi har konstaterat att han är ett sånt där barn som behöver sele (finns de fortfarande?). Vänder du bort huvudet i två sekunder är han borta. Håller du honom i handen när han går utför trappor eller backar slänger han sig. Fast det gör han även om du inte håller honom i handen... 

Hå hå ja ja. Vi har verkligen fullt upp. Men det är underbart!

Första natten

Innan han somnade var han noga med att nallen, väskan och bilen var med.