Albin och katterna

Vi var och hälsade på Albins kusin Evelina vars katt har fått ungar. Fyra stycken. Sju veckor gamla och helt gudomligt söta. Albin var helt frälst han också och ville klappa, hålla och bära. Ett tag. Sen tröttnade han, slängde kattungen åt sidan och återgick till bilen, Legot, dockhuset, eller var det nu var han lekte med innan.

Ähum, oj då, tänkte jag. Vi får nog hålla lite koll här.

Och mycket riktigt. Han är inte direkt försiktigt med de små liven. Han provar vad som händer om man skakar deras boning medan ena kattungen sover. Vad som händer om man lägger en hink över den andra och helt sonika häller ut den tredje ur korgen som "Albin hade först". Den fjärde såg vi inte röken av till hans/hennes smala lycka.

"Men Albin, så där gör man inte. Akta kattugnen. Den är liten, du är stor... bla, bla, bla." Jag blir helt bestört. Alltså vilket jobb vi gör vi föräldrar. Utan oss skulle de ju bli helt förvildade!

Eller? Kan man inte förvänta sig empati när de är knappt 2 1/2 år? Kommer det naturligt sedan? Eller är det kanske olika från barn till barn? Har vi fått ett barn som kommer dra benen av spindlar, tända eld på grodor och svinga hundvalpar i svansen?! Gode Gud!

Nä, men det tror jag inte. Och i så fall kommer jag att plocka det ur honom illa kvickt. Men det är verkligen högt och lågt på den lille. Och inte alltför sällan blir jag så förundrad över hans beteende. Ska det verkligen vara så här och varför, varför gör du på detta viset, lilla vän?

Ja, det är väl helt enkelt frågor som inte har några svar. Och imorgon är det jag som åker och köper en ny sladd så det blir någon ordning på bildvisningen igen. De ovan är tagna med mobilen som har en utlösare på typ 5 sekunder. Jag är glad att Albin fastnade på bild ö h t.

Stark vilja

I väntan på att sladden ska dyka upp kan jag bjuda på ett litet filmklipp. Jag fattade dock inte hur jag skulle rotera filmen så ni får lägga huvudet på sned. (Och jag hinner inte ta reda på det heller för bakom mig står Johan och hetsar om att det nu minsann är hans tur att ha datorn.)

Här vill Albin alltså ha hjälp med att "Ställa baka", dvs hänga tillbaka luren eftersom han inte når upp.

Ännu en vecka har gått

Och sladden är fortfarande borta!!?? Jag börjar misstänka att den blev kvar på jobbet. Vi får ta en utflykt dit och kolla någon dag helt enkelt.

Annars rullar dagarna på. Den här veckan har varit lite tuffare. Jag har haft en förkylning på lur och känt mig lite allmänt risig hela veckan. Då passade Albin på att vakna kvart över fem i onsdags och kvart över sex i torsdags och så även i fredags. Suck. Det har ta mig tusan aldrig hänt tidigare. Runt halv åtta är mer vanligt. Och skulle han vakna tidigt brukar han ta igen det dagen efter. Men inte denna vecka alltså. Natten mellan torsdag och fredag mådde jag riktigt tjyvens så när Albin började tjata om välling kvart över sex på morgonen sa jag bara "Glöm det!" och vände mig om. Då tog han några varv i rummet och kom sen tillbaka till sängen och la sig igen. Och så somnade vi om. Det brukar heller aldrig hända när han bestämt sig för att det är dags för välling.

Men denna gång berodde det inte på att han lyssnat på mig utan på att termometern visade 39,4 grader när vi vaknade ett par timmar senare och jag märkte att han var het som en bakplåt.

Så vi tillbringade större delen av fredagen i soffan framför Albins bärbara lilla dvd. Och då fick jag också se en ny sida jag inte sett förr. Han var så otroligt lugn och kelig. Och tillmötesgående. Inte ett enda "Nej!" eller "Albin gör!" eller "Lägg av mamma!" överhuvudtaget. Vi hade det så lugnt och skönt och mysigt hela dagen. Men så framåt kvällen sjönk febern och tillbaka var vår trotsmopsiga lilla virvelvind!

Så jag insåg det att det här med feber inte är så dumt ändå.

Hör nu på go vänner..

...så ska jag för er berätta:

Sladden är borta! Alltså den som man laddar över bilder till datorn med. Och jag har ingen aning om vart den tagit vägen för här hemma är allt fortfarande en enda röra. Den kan faktiskt ligga precis var som helst. Fast det är inte därför jag inte bloggat på över en vecka. Även om det hade varit enkelt att skylla på. Nä, jag har helt enkelt inte haft lust. Bara så. Och ju fler dagar som gått desto trögare blev det att sätta sig och sammanfatta allt. Men så ikväll hände nåt, så, nu kör vi:

Efter semestern jobbade jag i 2 veckor och nu har så avslutat min första vecka som mammaledig. Som jag längtat efter att få vara här. Och nu. Med Albin. Men helt ärligt var det med kluvna känslor jag gick från jobbet förra fredagen. Det kändes aningen vemodigt och kanske också lite läskigt att lämna vuxenvärlden och nu kliva in i en bubbla med en 2,4-åring på heltid i nära ett halvår. Kommer jag att klättra på väggarna redan måndag morgon 8.15? Kommer jag ha tålamod? Kommer jag överhuvudtaget att räcka till?

Men det är lustigt. Att man anpassar sig till det som råder. Jag menar, det känns som om jag bara har glidit över i detta heltidsmammandet och att det ska vara så. Inget konstigt. Inte jobbigt. Nämnvärt. Visst det är ett par sammandrabbningar per dag. Men det är ju så mycket lättare att vara med hela tiden. Man hinner med. För det gör inget om man säger till på skarpen för sekunden senare sitter vi på golvet och skrattar igen. Det dåliga samvetet hinner liksom aldrig slå sig till ro. Som det ibland gjorde när jag satt på jobbet. "Äsch, varför sa jag si igår. När jag kommer hem ska jag..". Och så kanske det inte alltid blir så...

Det kanske låter lite förmätet att "beklaga sig" när jag får ynnesten att vara hemma på heltid med mitt barn. Så jag vill verkligen understryka följande. Så att det inte blir några missförstånd här. Att få Albin är det största som hänt mig. Och jag tackar Universum, Alltet, Gud eller vem det än är som lyssnar, varje dag för att just han kom till oss. När vi är tillsammans hela familjen och Albin grejar kan Johan och jag titta upp på varandra. Skaka på våra huvuden och bara skratta. Albin är otvivelaktigt den bästa vi kunde ha fått av alla tänkbara alternativ och var dag med den lilla killen är en ny, stor julklapp.

Så att få vara hemma med Albin är en enda stor jättelyx. Men det är ju fortfarande himla omtumlande det här med att bli förälder. Det rymmer så många fler känslor än jag var beredd på. Och det är om dem jag vill skriva. Också.

Undersöka världen vs Testa gränser

Saxat ur dagens nyhetsbrev från Allt för föräldrar:

"Barn under 3 år trotsar inte."

- Eh, nähe... ????

"De gör inte saker 'tvärtemot' för att kolla om gränserna håller eller var gränserna går. Barn under 3 år Undersöker Världen. De är nyfikna och har en inbyggd Upptäckarlusta som spritter i dem! De tar i blombladet för att känna hur det känns och de slutar inte för att mamma eller pappa säger ”ajaj!” för det ingår inte i deras små hjärnor att de ska bli stoppade när de Undersöker Världen. Så tipset är: Ta bort blomman eller VISA HUR barnet ska röra blomman. 'Klappa fiiiint!' säger man och visar med den lilla handen i sin och det får man göra om och om igen, tills den lilla hjärnan 'matat in klappa fiiiint'."

Jo visst, jag köper allt det där. Och jag köper att det handlar om upptäckarlusta när Albin klättrar upp på byggställningen, dricker grillkrydda eller för första gången provar att kasta en sten på mammas bil (?!). Men de där andra sakerna. Som att dra leksakerna på det nyslipade golvet fast vi sagt "kör på mattan istället Albin" ett antal gånger? Som när han knackar på bärbara dvd-spelaren fastän jag upplyst honom vid ett flertal tillfällen att gör man så går den sönder? Eller när han hoppar ner i badkaret från badkarskanten så heeeela badrummet dränks inklusive mamma som inte vill bli blöt. (Eller för all del – att svära.) De sakerna. De återkommande.

Jag köper självklart att man "måste göra om och om igen, tills den lilla hjärnan matat in". Att det är därför sakerna är just återkommande. Men jag pratar om det där andra. När jag ser att han vet att han inte får just det där. När han har ett litet retfullt leende i mungipan och blicken fäst på mig. Som kollar om jag kollar. Visst måste väl det ändå handla om att se om gränserna håller eller var gränserna går? Även om han bara är två år och fyra månader!

Eller har jag inte fattat någonting?

"Fan!"

Albin har börjat börjat svära.

– Fan! Hör jag honom säga borta från lekmattan.
– Nej Albin, inte så. Det är inte något bra ord att säga. Det låter inget fint.
– Fan, mamma.

Han säger det med sånt eftertryck att saliven skvätter när han pressar fram "f:en". Men jag är egentligen inte ett dugg förvånad. Det har faktiskt bara varit en fråga om tid eftersom Albin har en "sjöman" till pappa. Jag har varit på honom, sjömannen alltså, vid ett flertal tillfällen och nämnt att vi har ett barn nu så du kanske skulle ta och vårda språket lite grann. Men som alla vet är det svårt att lära gamla hundar, och förmodligen även gamla sjömän, att sitta.

När jag upplyser Albin om att det inte är bra att svära blir det ju så klart ännu roligare och då kommer det istället tio "Fan, mamma!" på raken. Så nu testar jag att ignorera istället. Om det inte är förbjudet kanske det inte blir lika spännande. Tänker jag. Men då förstår ni, blir det liv i den gamla sjömannen som tycker att det är lamt av mig att inte säga till på skarpen. Varpå själva upphovsmannen till det hela far fram över rummet och ryter att "Albin så där får man inte säääääägaaaa!! Det är fult att svääääraaaa!!".

Hå hå ja ja.

Nyckelviken

I lördags åkte vi till Nyckelviken för att träffa mina vänner Johanna med dotter Malou och Eva med dotter Tyra. Albin och jag kom lite tidigare än bestämt så vi gick runt och botaniserade bland blommor, örter och fruktträd i väntan på att de andra skulle dyka upp.

Som tur var fanns här även en sorts Flinstone-bil man kunde ratta och tanka.

Alltid lika spännande.

Men det var ett fasligt liv på de däringa hönsen och tupparna där inne. Bäst att kolla vad de har för sig.

Snart kom Johanna och Malou och vi gick och hälsade på hästarna och kaninerna...

...och grisarna.

Vi träffade även gårdskatten som låg och gäspade på en bänk.

Efter en stund kom även Eva och Tyra. Och vi gick allihop till caféet för att leka och fika.