Hör nu på go vänner..

...så ska jag för er berätta:

Sladden är borta! Alltså den som man laddar över bilder till datorn med. Och jag har ingen aning om vart den tagit vägen för här hemma är allt fortfarande en enda röra. Den kan faktiskt ligga precis var som helst. Fast det är inte därför jag inte bloggat på över en vecka. Även om det hade varit enkelt att skylla på. Nä, jag har helt enkelt inte haft lust. Bara så. Och ju fler dagar som gått desto trögare blev det att sätta sig och sammanfatta allt. Men så ikväll hände nåt, så, nu kör vi:

Efter semestern jobbade jag i 2 veckor och nu har så avslutat min första vecka som mammaledig. Som jag längtat efter att få vara här. Och nu. Med Albin. Men helt ärligt var det med kluvna känslor jag gick från jobbet förra fredagen. Det kändes aningen vemodigt och kanske också lite läskigt att lämna vuxenvärlden och nu kliva in i en bubbla med en 2,4-åring på heltid i nära ett halvår. Kommer jag att klättra på väggarna redan måndag morgon 8.15? Kommer jag ha tålamod? Kommer jag överhuvudtaget att räcka till?

Men det är lustigt. Att man anpassar sig till det som råder. Jag menar, det känns som om jag bara har glidit över i detta heltidsmammandet och att det ska vara så. Inget konstigt. Inte jobbigt. Nämnvärt. Visst det är ett par sammandrabbningar per dag. Men det är ju så mycket lättare att vara med hela tiden. Man hinner med. För det gör inget om man säger till på skarpen för sekunden senare sitter vi på golvet och skrattar igen. Det dåliga samvetet hinner liksom aldrig slå sig till ro. Som det ibland gjorde när jag satt på jobbet. "Äsch, varför sa jag si igår. När jag kommer hem ska jag..". Och så kanske det inte alltid blir så...

Det kanske låter lite förmätet att "beklaga sig" när jag får ynnesten att vara hemma på heltid med mitt barn. Så jag vill verkligen understryka följande. Så att det inte blir några missförstånd här. Att få Albin är det största som hänt mig. Och jag tackar Universum, Alltet, Gud eller vem det än är som lyssnar, varje dag för att just han kom till oss. När vi är tillsammans hela familjen och Albin grejar kan Johan och jag titta upp på varandra. Skaka på våra huvuden och bara skratta. Albin är otvivelaktigt den bästa vi kunde ha fått av alla tänkbara alternativ och var dag med den lilla killen är en ny, stor julklapp.

Så att få vara hemma med Albin är en enda stor jättelyx. Men det är ju fortfarande himla omtumlande det här med att bli förälder. Det rymmer så många fler känslor än jag var beredd på. Och det är om dem jag vill skriva. Också.