Vi var och hälsade på Albins kusin Evelina vars katt har fått ungar. Fyra stycken. Sju veckor gamla och helt gudomligt söta. Albin var helt frälst han också och ville klappa, hålla och bära. Ett tag. Sen tröttnade han, slängde kattungen åt sidan och återgick till bilen, Legot, dockhuset, eller var det nu var han lekte med innan.
Ähum, oj då, tänkte jag. Vi får nog hålla lite koll här.
Och mycket riktigt. Han är inte direkt försiktigt med de små liven. Han provar vad som händer om man skakar deras boning medan ena kattungen sover. Vad som händer om man lägger en hink över den andra och helt sonika häller ut den tredje ur korgen som "Albin hade först". Den fjärde såg vi inte röken av till hans/hennes smala lycka.
"Men Albin, så där gör man inte. Akta kattugnen. Den är liten, du är stor... bla, bla, bla." Jag blir helt bestört. Alltså vilket jobb vi gör vi föräldrar. Utan oss skulle de ju bli helt förvildade!
Eller? Kan man inte förvänta sig empati när de är knappt 2 1/2 år? Kommer det naturligt sedan? Eller är det kanske olika från barn till barn? Har vi fått ett barn som kommer dra benen av spindlar, tända eld på grodor och svinga hundvalpar i svansen?! Gode Gud!
Nä, men det tror jag inte. Och i så fall kommer jag att plocka det ur honom illa kvickt. Men det är verkligen högt och lågt på den lille. Och inte alltför sällan blir jag så förundrad över hans beteende. Ska det verkligen vara så här och varför, varför gör du på detta viset, lilla vän?
Ja, det är väl helt enkelt frågor som inte har några svar. Och imorgon är det jag som åker och köper en ny sladd så det blir någon ordning på bildvisningen igen. De ovan är tagna med mobilen som har en utlösare på typ 5 sekunder. Jag är glad att Albin fastnade på bild ö h t.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar