(Årets dagisfoto. Med bruten arm.)
Albin har nu hunnit bli lite drygt fem och ett halvt år, har
tappat sin första tand och ska börja sexårs till hösten nästa år. Tänk vad
tiden går…
Det är nu över fyra år sedan vi fick vårt barnbesked men jag minns det som igår. En känsla av overklighet,
upprymdhet och en enorm lättnad över att den långa väntan äntligen var över.
Plus förstås alla andra tusen känslor som alla nyblivna förstagångsföräldrar
antagligen har.
Allt har gått så fantastiskt bra. Han är en framåt kille
som tar för sig och säger ifrån. Alltid glad. Lätt för att lära och snäll mot
sina kompisar. Jag kan fortfarande känna en sådan enorm tacksamhet över att allt blev
så bra. Till slut. Över att sju års barnlöshet med all oro och ångest det medförde kunde blir så fantastiskt som det faktiskt blev. Min kärlek till den lilla pojken finner
inga gränser. Jag är så oerhört stolt och glad över
att få vara hans mamma.
Min fina, fina son. Jag älskar dig över allt på denna jord.
PS. Är du här för första gången kan du klicka här för att läsa allt från början eller så kan du hoppa direkt till dagen då vi fick varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar