För exakt ett år sedan på dagen

...lyfte planet som skulle ta oss till Kina och vår Albin!

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN

Är det du, är det du, allra käraste barn

som har kommit till sist ändå?

Om du kunde begripa vad jag längtat

men det kan du nog aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till slut,

det vågar jag knappast tro.

Fast det var min enda beständiga dröm

som aldrig kom till nå'n ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.

Får jag krama dig sakta ett slag?

Jag vill känna att du är mig nära,

jag vill höra dina andetag.

Tänk vad allt konstigt och krångligt

med ens har blivit lätt att förstå.

Hjärtats allra käraste barn,

såväl att du kom ändå.

Av: Harriet Löwenhjälm (1887-1918)

Chokladbollar

Vissa dagar kräver chokladbollar. Idag var en sån dag.

Dockteatern Tittut

...spelade idag föreställningen "Upp & gå" i våra kvarter. Så vi gick dit. Innan teatern började fick alla barnen vänta i ett lekrum. Där var det fullt av bilar, tågbanor och annat roligt. Efter en liten stund kom det in en farbror med en xylofon i handen som han plingade och plongade på. Alla barnen blev förstås nyfikna och stannade upp i sin lek för att lyssna till farbrorn som nu börjar berätta en saga. Alla utom den lilla pojken Albin som högljutt fortsatte att rejsa med bilarna och tågen. Pojkens mamma blev då lite svettig i armhålan och hyssjade diskret mot den lilla pojken. Men han brydde sig inte om henne utan fortsatte bara att leka. Då tog mamman den lilla pojken i armen och viskade nu lite strängare att farbrorn stod där och pratade och att pojken fick vara tyst annars kunde inte de andra barnen höra. "Släpp mig, släpp mig!" ropade då den lilla pojken teatraliskt och började istället springa runt i cirklar. Mamman svettades nu ymnigt och förbannade att hon upptäckt annonsen om dockteatern i morgontidningen.

Farbror plinkade på en stund och pratade dröjande om hönan och ägget – ackompanjerat av den rejsande lilla pojken i bakgrunden. Efter en stund var det så dags att gå in till rummet intill där själva teatern skulle utspelas.

Mamman dröjde avsiktligt kvar till sist, satte sig ner på golvet och hade ett allvarligt snack med den lilla pojken. Att nu är vi på dockteater och då gör man så här och så här. Sen, kunde vi gå hem och leka med alla bilarna och tågen och tjoa och springa jättemycket. Men nu var det alltså teater. Okej?

- Okej, sa den lilla pojken och kanske var det mammans vädjande blick eller faktiskt fascinationen av farbrorn och hans färgglada dockor som gjorde att han satt stilla i mammans knä under hela föreställningen. (Nåja, i stort sett.)

Efteråt ville pojken leka länge i snön utanför och hans förvånade men mäkta stolta mamma gjorde honom gladeligen till viljes. Slutet gott allting gott.

Föräldrar

(Så här trött var jag efter att ha lekt med farmor och farfar i flera timmar.)

...behöver tid enbart för varandra ibland, det har man ju både läst och hört talas om. Men det hade vi liksom glömt bort. Tills det var ett faktum.

Så i lördags var Albin hos farmor och farfar i fyra timmar och Johan och jag fick äntligen tid att göra ett par ärenden och sedan bara prataprataprata om ekonomin och huset och livet och framtiden. Och det var faktiskt första gången på elva månader som vi hade barnvakt bara för att få rå om varandra.

Och tänk så mycket enklare och roligare allt känns med en gång. Det ska vi göra om. Redan om 14 dagar har vi bestämt. Och då ska vi gå på restaurang. Helt självklara saker förr men något som idag måste prioriteras och planeras.

Som jag har varit inne på tidigare så tar det lite tid att hitta rätt i sin föräldraroll. Det är många bitar ska funka. Inte minst den här.

Ah, perfekt. Kräksjukan!

Kinesiskt nyår

Igår var första dagen på det nya året enligt kinesisk tideräkning. Tigerns år. Så i lördags var det alltså nyårsafton med diverse aktiviteter ute på stan. Främst firades det på Östasiatiska muséet under dagen där det var pyssel för barnen och en tigerutställning utöver den ordinarie utställningen om Kina. Vi var på plats för att få känna lite Kina-atmosfär. Behöver jag säga att det var mycket folk? Vi gick in och kikade litegrann men bestämde oss för att komma tillbaka och titta på utställningarna en dag då det var lite lugnare. Vi fortsatte istället att leka ute en stund med att klättra i snövallar och klappa på (låtsas-) tigern. Sen åkte vi hem. Med vi kommer som sagt tillbaka snart igen.

Gott nytt år på er alla!

Sprutor i benen

I väntrummet.

Igår var vi på BVC och Albin fick kompletterande vaccin. En pruta i ena låret mot Hemofilus (bakterie som kan orsaka allvarliga och snabbt förlöpande infektioner med risk för dödlig utgång) och en i andra mot Pneumokocker (som kan orsaka inflammationer som i sin tur kan ge komplikationer med allvarliga skador som följd, typ hörselskada eller hjärnskada). Huvva! De bakterierna vill vi inte ha. Vanligtvis får små barn dessa vaccin i en enda cocktail-spruta tillsammans med vaccin mot difteri, kikhosta och stelkramp. Men de sistnämnda tre hade Albin redan fått i Kina, så vi behövde alltså fylla på med två vaccin till. I olika sprutor.

Stackars lilla killen kunde knappt gå senare på kvällen. Benen värkte och han vankade av och an som om han hade bajsat på sig (ursäkta liknelsen men det var så det såg ut). Han hade säkert lite feber också för han vaknade ett par, tre gånger på natten och grät och var varmare än vanligt.

Vi behöver ta ytterligare förstärkning på Poliovaccinet som han bara fått oralt tidigare. Men den sprutan ska vi vänta med tills 3-årskontrollen. Två räckte för den här gången.

När vi kom till Sverige och tog prover till tropikundersökningen var han hur cool som helst med det hela. Reagerade inte nämnvärt på att de stack och tappade honom på blod i armvecken. Idag gråter han högt och ljudligt när sprutan tas fram och jag måste agera sträng moder och låsa hans armar så syster ska kunna sticka. Å hej och hå vad det skär i hjärtat men det måste ju bara göras. Jag pratade om det hela med vår snälla BVC-sköterska och hon sa att jag skulle känna mig stolt. "Nu är han trygg. Nu vågar han reagera."

Tack Birgitta. Det gör det "lättare" för mig när du beskriver det så.