Dockteatern Tittut

...spelade idag föreställningen "Upp & gå" i våra kvarter. Så vi gick dit. Innan teatern började fick alla barnen vänta i ett lekrum. Där var det fullt av bilar, tågbanor och annat roligt. Efter en liten stund kom det in en farbror med en xylofon i handen som han plingade och plongade på. Alla barnen blev förstås nyfikna och stannade upp i sin lek för att lyssna till farbrorn som nu börjar berätta en saga. Alla utom den lilla pojken Albin som högljutt fortsatte att rejsa med bilarna och tågen. Pojkens mamma blev då lite svettig i armhålan och hyssjade diskret mot den lilla pojken. Men han brydde sig inte om henne utan fortsatte bara att leka. Då tog mamman den lilla pojken i armen och viskade nu lite strängare att farbrorn stod där och pratade och att pojken fick vara tyst annars kunde inte de andra barnen höra. "Släpp mig, släpp mig!" ropade då den lilla pojken teatraliskt och började istället springa runt i cirklar. Mamman svettades nu ymnigt och förbannade att hon upptäckt annonsen om dockteatern i morgontidningen.

Farbror plinkade på en stund och pratade dröjande om hönan och ägget – ackompanjerat av den rejsande lilla pojken i bakgrunden. Efter en stund var det så dags att gå in till rummet intill där själva teatern skulle utspelas.

Mamman dröjde avsiktligt kvar till sist, satte sig ner på golvet och hade ett allvarligt snack med den lilla pojken. Att nu är vi på dockteater och då gör man så här och så här. Sen, kunde vi gå hem och leka med alla bilarna och tågen och tjoa och springa jättemycket. Men nu var det alltså teater. Okej?

- Okej, sa den lilla pojken och kanske var det mammans vädjande blick eller faktiskt fascinationen av farbrorn och hans färgglada dockor som gjorde att han satt stilla i mammans knä under hela föreställningen. (Nåja, i stort sett.)

Efteråt ville pojken leka länge i snön utanför och hans förvånade men mäkta stolta mamma gjorde honom gladeligen till viljes. Slutet gott allting gott.