8 cm och 2,5 kg senare

Idag var vi på BVC för att vaccinera Albin mot Svininfluensan och passade då på att väga och mäta honom hos vår sköterska Birgitta. Han ligger över snittet i tillväxtkurvan och vid två år och sju månaders ålder är han nu 95 centimeter lång och väger 14,8 kg. Han har alltså vuxit 8 centimeter och lagt på sig 2,5 kg sen den 25 mars, en vecka efter hemkomst då vi var på den obligatoriska tropikundersökningen och vägde och mätte senast.

Otroligt.

Lussebullar

Igår skulle vi gå till Öppna förskolan där vi bor men de hade stängt pga VAB så det var bara att vända och gå hem igen. Vi bestämde oss för att baka lussebullar istället. Och det sammanföll ju passande nog med den första riktigt kalla och frostiga dagen den här vintern. Åh, vad mysigt. Tänker ni förmodligen. Och det var det ju såklart. Också.

Men man får se upp så att Albin inte äter upp HELA jästen, häller ut allt mjöl på golvet för att det "dammar roligt", ramlar ner från stolen (eller bakbordet för den delen dit han tar sig med jämna mellanrum), vispar för häftigt så att det skvätter ner väggar och tak... und so weiter, und so weiter...

Eftersom han inte är av den tålmodiga sorten är det bäst att låta honom ha en egen bunke att greja i där det inte är så noga med vare sig innehållet eller proportionerna. Annars är äggen knäckta och sockerpåsen tömd innan jag ens hunnit kolla receptet. Han tar sig själv till skafferiet och plockar fram det han behöver och det var med nöd och näppe jag igår hann undvika att få en näve kakao i lussebullsdegen. !!

Ja, ni fattar va? Det tar ju sina timmar baka lussebullar och är också av ovan nämnda anledning allt man (läs: jag) orkar med den dagen. Ja just det. Lite julpyssel hann vi med också.

Phu!

"Gå dagis" del 4

Festlig vardag: tårtljus i köttbullarna

Nu är det bestämt. Jag kommer att vara föräldraledig till augusti. Det blir bäst så om man ser till alternativet vi har idag: Dagis i Tjotaheijti. Nej tack så mycket, som sagt. Visst behöver Albin stimulans. Och dessutom mycket av den varan. Men det känns inte rätt att placera honom där borta när vi vet att det bara gäller fram till semestern. Och själv blir jag stressad bara av tanken på hur de där resorna till och från jobbet via dagis skulle se ut.

Även på jobbet mitt verkar det här vara den bästa lösningen. Vi är nämligen två mammalediga copywriters som tänkte komma tillbaka i januari. Och det ser det inte ut att behövas.

Men trots att vi hade bestämt att han skulle börja på förskola nu i januari och trots att jag verkligen kan längta bort, långt bort, emellanåt så måste jag ändå säga att det känns riktigt bra i magen över att få vara hemma och pussa på lillskiten lite till!

Storskiten? Ja, han ska jobba som vanligt han.

(Obs! På skoj. Jag kunde bara inte låta bli att skriva så. Det bjöd liksom in när jag skrivit "lillskiten"...)

"Gå dagis" del 3

Det ringde en ny tant från kommunen igår, den ordinarie var sjuk, och frågade hur vi tänkte göra med platsen i Tjotahejti som vi blivit erbjudna. Jag förklarade vårt läge och hon sa att det låter ju som ni tackar nej.

- Ja, det gör vi nog ja men vad händer då?
- Ni står kvar i kön men nu har kommunen uppfyllt sin placeringsskyldighet så nu kan ni bara vänta och se. Vi kan inte lova något. Men prova med de privata alternativen.
- Jaha, tack då. Eller nåt...

Det visade sig att det fanns en rad privata alternativ utöver Montessoridagiset vi redan sökt till. Hoppfullt mailade jag två som låg i närheten. Och fick svar: "Tyvärr inte i januari, men till hösten..."

Suck.

Och som grädde på moset fick jag svar från vår socialsekreterare att: "Om mina noteringar stämmer har Albin endast varit hos er i 10 månader i januari 2010. Det är jätteviktigt att han får vara med er så länge som möjligt innan han börjar på dagis. Jag är inte beredd att medverka till intyg eftersom jag anser att han inte ska börja på dagis så tidigt./Mvh X.X"

Där fick vi oss en knäpp på näsan minsann.

Så det ser minst sagt rätt mörkt ut.

Men socialsekreterarens svar fick mig att börja fundera. Ska jag/vi kanske vara hemma ett drygt halvår till? Om man för tillfället struntar i det praktiska och bara ser till Albin; är det kanske så att vi är lite för snabba? Allt verkar flyta på så bra med anknytning och anpassning men vad vet vi egentligen om ett barns faktiska behov? De kanske inte syns utanpå? Har vi under dessa få månader hunnit lägga en tillräcklig grund som Albin kan känna sig trygg med? För hur det än är så kommer ju pedagogerna bli ställföreträdande föräldrar som bidrar med trygghet, stabilitet och även uppfostran. På gott och - kanske även - på ont i det här fallet. Alla vet vi ju att "Ju fler kockar..." om jag ska använda mig av en dålig metafor. Eller är det faktiskt så att han är redo för nästa steg i januari? Att han vid snart tre års ålder (april) har ett större behov av stimulans än jag och Johan kan erbjuda så vi snarare sinkar hans utveckling än bidrar till den?

Jag vet varken ut eller in just nu...

Uppföljningsrapport till CCAA

Adopterar man från Kina är det rapporteringskrav till de kinesiska myndigheterna. Familjerna ska skicka sammanlagt två rapporter, den första ett halvår och den andra ett år, efter hemkomst. Båda rapporterna ska skrivas av socialsekreteraren i kommunen och tillsammans med fyra foton sändas till den adoptionsbyrå som skötte adoptionen i Sverige som i sin tur skickar rapporten vidare till CCAA - Children Center of Adoption Affairs - i Kina.

"Anledningen till rapporterna är att utländska adoptioner ofta är en kontroversiell fråga i barnets födelseland. Många frågar sig vad som egentligen händer med barnen i det nya landet. Blir barnen verkligen älskade, blir de riktiga medlemmar i sin nya familj? Vad säger de nya släktingarna? Vänner och bekanta i övrigt, kommer de att acceptera detta barn, som har ett främmande ursprung? Det finns de i barnets hemland som är övertygade om att han eller hon skulle ha fått det bättre på ett barnhem i sitt eget land än hos adoptivföräldrar utomlands. De finns de som av omsorg om barnen skulle vilja stoppa internationella adoptioner. Men det finns också människor som är övertygade om att en familj är det bättre alternativet för barnet, även om familjen bor i Sverige. De som medverkar i en utländsk adoption kritiseras ofta och behöver kunna bevisa att deras medverkan till beslutet var riktigt. Och de måste kunna göra detta i varje enskilt fall."

...läser jag på Adoptionscentrums hemsida och jag blir ledsen. För att Albin är så självklar hos oss, vår släkt och våra vänner. För att han är så älskad ett barn bara kan vara. För att vi föräldrar naturligtvis ska göra allt som står i vår makt för att ge honom det allra bästa av allt.

För att kärlek är tjockare än blod.

Men att det finns de som betvivlar det.

Den adoptionsbyrå vi använde oss av heter Barnens vänner och de lägger fram en liten mjukare förklaring på det här med uppföljningsrapporter. De säger att Kina helt enkelt är måna om sina barn och vill veta att de fått det bra i sina nya familjer. De vill veta hur anknytningsprocessen fungerat, hur barnet utvecklas, äter, sover och växer under det första året.

De verkar överhuvudtaget vara lite coolare i sin inställning. Som till exempel det här med att man ska bifoga fyra foton på barnet. På AC:s hemsida står det bland annat att "barnen ska vara prydligt klädda, flickor får gärna ha fina klänningar". På BV säger de: "Inga nakenbilder bara".

Och varför det är så olika vet jag inte.

Så innan vi åkte till Spanien hade vi vår socialsekreterare på hembesök inför halvårsrapporteringen. Det var ju lite pirrigt måste erkännas. Jag menar, det är inte var dag man har en myndighet hemma som ska göra en bedömning på en som familj. (!) Men vi har ju träffat henne några gånger förut så det var ändå okej. Plus att Albin är en sån stjärna och vi alla har knutit an så självklart till varandra att vi faktiskt bara var stolta över att få visa upp oss. Och allt gick förstås bra. Rapport med foton är adoptionsbyrån tillhanda utan anmärkningar.

Men gällande fotona var det faktiskt inte förrän nu jag läste AC:s rekommendationer. Ett visste vi, skulle vara en nytagen familjebild. Så då fick vi be grannen komma över en söndag då vi grejade i trädgården. Det fick duga. Sen blev det knivigare. Att välja ut tre representativa bilder bland de cirka 2000 vi tagit sen vi åkte till Kina var inte helt lätt. Men jag tänkte att ett foto där han är tillsammans med andra barn kan ju vara bra. Det visar att han är en del i ett sammanhang även utanför familjen. Sen valde jag slumpmässigt två foton som helt enkelt bara var sköna på honom. Varav det ena med köttfärssås runt mun och vattenpistol i hand! Ähum. Inte direkt uppklätt med andra ord.

Men... ingen kan väl ändå komma och säga annat än att att det ser ut som att han är glad och har det bra här med oss...

Aaaaaaah

Jag fick ett sms: "God morgon sötnos. Hoppas allt är bra med er. Två möten på eftermiddagen sen åker jag hem. Tänk ut något du vill göra för dig själv nästa helg. Kanske en dag på Yasuragin? Jag bjuder!" Sen följde en blinkande smiley varpå jag trodde att han skämtade och svarade att "Ja det var ju roligt!" följt av en ledsen smiley. Då blev Johan förvirrad och tyckte jag reagerade konstigt. Men efter ett samtal hade vi rett ut det hela och jo. Han bjuder! Flott. Ska fundera på vad jag vill göra...

Det är väl det dåliga samvetet över att han jobbat för mycket som talar. Dessutom måste jag och Albin sova borta imorgon natt. Johan ska nämligen ha "klassfest" hemma för dem som gick ut grundskolan tillsammans och då är inte jag och Albin bjudna.

Får kolla med brorsan vad de ska göra...

Följetongen "Gå dagis", del 2

Ja, det känns som om det kan bli en följetong av det här med Albins förskola.

Vi var alltså på Öppet hus på Montessoriförskolan ikväll. Albin och jag, för pappa Johan var tvungen att åka på jobbmöte i Helsingborg. Jag berättade för Albin redan på eftermiddagen att ikväll skulle vi gå och besöka ett dagis. Vi skulle få gå in och hälsa på! Jag kan berätta att den overallen var inte svår att få på när det var dags att ge sig av.

Vi pratade lite med de olika pedagogerna. Hörde oss för hur allt fungerade och jag lyckades snabbt lista ut att det var på henne, Annika, man skulle lägga allt krut. Det är hon som är köansvarig och tar beslut om vilket barn de ska ta in. Jag rekade var hon befann sig i lokalen och sakta mobiliserade jag och Albin oss närmare för att slutligen, tätt intill, lyckas fånga hennes odelade uppmärksamhet.

Summa sumarum. Kvoten för -07:orna är fylld för närvarande. De kan inte se att läget kommer att förändras fram till januari men att "man aldrig kan veta säkert vad som händer i framtiden." Hon frågade om det var fulltid som gällde, alltså 8 till 5 varje dag. Jag sa att vi nog kunde vara flexibla. (Inte vet jag om det går med våra jobb men det får lösa sig i så fall.) Hon höll dessutom med oss till fullo att det var anmärkningsvärt av kommunen att inte kunna göra undantag för Albin med tanke på hans bakgrund. Och så la hon till: Vi håller kontakten.

Albin var utvilad, mätt och belåten och på sitt allra bästa humör. Jag vill gärna tro att hon gillade oss och kanske kanske kanske gör de ett undantag. Jag vill tro det.

Men det räcker inte. Vi måste agera under tiden. Idag på förmiddagen var vi på Öppna förskolan en bit bort. Vi tillhör ju inte längre Stockholm stad så vi har fått lämna Spira på söder och hitta en ny öppen förskola där adoptivbarn och deras föräldrar träffas. (Här dessvärre så glest som varannan torsdag.) Då fick jag tips av en förälder att be socialsekreteraren som skötte adoptionsutredningen att skriva ett brev till den förskoleplatsansvarige tanten på kommunen. Det kan tydligen innebära att stängda och låsta dörrar plötsligt öppnas. Och Annika, på Montessoriförskolan, intygade och sa att det är trägen som vinner när det gäller kommuntanten. Annika vet flera som har legat på och plötsligt fått en plats.

Så... jag får väl helt enkelt ta och bli en sån där jobbig jävel.