Det ringde en ny tant från kommunen igår, den ordinarie var sjuk, och frågade hur vi tänkte göra med platsen i Tjotahejti som vi blivit erbjudna. Jag förklarade vårt läge och hon sa att det låter ju som ni tackar nej.
- Ja, det gör vi nog ja men vad händer då?
- Ni står kvar i kön men nu har kommunen uppfyllt sin placeringsskyldighet så nu kan ni bara vänta och se. Vi kan inte lova något. Men prova med de privata alternativen.
- Jaha, tack då. Eller nåt...
Det visade sig att det fanns en rad privata alternativ utöver Montessoridagiset vi redan sökt till. Hoppfullt mailade jag två som låg i närheten. Och fick svar: "Tyvärr inte i januari, men till hösten..."
Suck.
Och som grädde på moset fick jag svar från vår socialsekreterare att: "Om mina noteringar stämmer har Albin endast varit hos er i 10 månader i januari 2010. Det är jätteviktigt att han får vara med er så länge som möjligt innan han börjar på dagis. Jag är inte beredd att medverka till intyg eftersom jag anser att han inte ska börja på dagis så tidigt./Mvh X.X"
Där fick vi oss en knäpp på näsan minsann.
Så det ser minst sagt rätt mörkt ut.
Men socialsekreterarens svar fick mig att börja fundera. Ska jag/vi kanske vara hemma ett drygt halvår till? Om man för tillfället struntar i det praktiska och bara ser till Albin; är det kanske så att vi är lite för snabba? Allt verkar flyta på så bra med anknytning och anpassning men vad vet vi egentligen om ett barns faktiska behov? De kanske inte syns utanpå? Har vi under dessa få månader hunnit lägga en tillräcklig grund som Albin kan känna sig trygg med? För hur det än är så kommer ju pedagogerna bli ställföreträdande föräldrar som bidrar med trygghet, stabilitet och även uppfostran. På gott och - kanske även - på ont i det här fallet. Alla vet vi ju att "Ju fler kockar..." om jag ska använda mig av en dålig metafor. Eller är det faktiskt så att han är redo för nästa steg i januari? Att han vid snart tre års ålder (april) har ett större behov av stimulans än jag och Johan kan erbjuda så vi snarare sinkar hans utveckling än bidrar till den?
Jag vet varken ut eller in just nu...
Om ni har möjlighet (och ork ;))så var hemma till hösten. Tiden kommer aldrig igen! Astrid började inte på dagis förens hon var lite mer än 3, det har itne (vad jag vet) hämmat hennes utveckling på något sätt. Elsa började i våras, strax efter 2 års dagen, och om sanningen ska fram tycker jag att det var för tidigt. Men verkligehetn överensstämmer itne alltid med ens drömmar ... Vid 2-3 års ålder leker dom fortfarande "sitta brevid" och inte med varandra, så jag upplevde det som att Elsa lika gäran kunde sitta brevid mamma/farmor/pappa osv. och leka och rita etc.
SvaraRaderaKram Nette
Tack för tips. Ja nu funderar vi verkligen. Vi har väl tagit ett beslut här hemma sen ska vi se om det funkar med alla berörda instanser... Återkommer. :-) Kram.
SvaraRadera