Mina nya gympaskor

...gör mig glad! Albin var med när jag köpte dem och han gav dem godkänt. "Fina", sa han.

Sitter på jobbet och det är torsdag lunch. Snart bär det av ut till Skärgården med Albin för första gången. Det blir midsommarfirande på ön enligt tradition med i princip hela Johans släkt på pappans sida och Albin får en hel radda kusinbarn att leka med. Hoppas, hoppas att grannens syster med man och deras lilla kille är ute också. Han kommer nämligen också från Kina, är fem månader äldre än Albin och kom till Sverige i december i fjol. Bara tre månader innan oss alltså. Johan och jag träffade honom innan det var vår tur att åka till det stora landet i öst. Resultatlöst har vi sen vi kom hem försökt få till en date med dem men vi har haft fullt upp båda familjerna. Men nu hoppas jag alltså att vi äntligen ska få se de små killarna leka tillsammans.

Så många midsomrar som vi suttit tillsammans långt in på småtimmarna och längtat efter efter den dag då vi skulle ha våra barn där med oss. Då kändes det så ofantligt avlägset men nu är alltså den dagen äntligen här! Roligt.

Husägare på nytt

Idag var vi på banken och skrev på de sista papprena och betalade återstoden av summan på vårt nya hus. Albin rejsade runt som en tok i vanlig ordning trots att vi mutade honom med russin och tuggummi för att sitta still. Icke. Så vi delade på oss – Johan skötte snacket och jag rejsade efter Albin. Och till slut var vi klara. Så nu är vi alltså officiella husägare till det gula huset i Segeltorp. Nu återstår bara att packa ner vårt bohag i kartonger och forsla det mot den nya adressen...

Men det var just det ja... Det där med att packa. Jag vet inte var jag ska börja. Jag har liksom skjutit undan tanken på allt det där packandet som en flytt de facto innebär. Jag har haft så många delmoment framför mig med uppfräschning, husvisning (-ar), pappersgrejs och annat att jag förträngt det stora som kommer, alltså självaste flytten. Det känns liksom som det är klart nu när vi skrivit på och betalat. Över. Men det har ju inte ens börjat... 

Suck! Ja, man skulle bara vilja gå och dra något gammalt över sig. En plasthink till exempel.

Alla dessa val

Kommunal, privat, föräldrakooperativ eller ekonomisk förening? Waldorf-, Reggio Emilia-, Montessori- eller Ur & skur-pedagogik? Eller kanske någon med inriktning på språk eller en där man mediterar och utövar yoga. Suck. Ja, det är förskola – eller dagis som man sa när jag var liten – jag pratar om.

Så. Många. Val. Herregud, hur ska man veta att man väljer rätt? Och hur ska man tänka? Hur ska jag kunna urskilja hans specifika intressen redan nu? Tänk om han har en inneboende talang som behöver vattnas för att gro annars kvävs den och dör ut. Kan jag se den nu? Eller tänk om han har en inte fullt så utvecklad sida som behöver stärkas. Kan jag se den? Kan man förresten säga något säkert om en två-åring överhuvudtaget? Många barn visar ju en sida utåt och en hemma. Vilken är mest sann? Och kan jag vara säker på att jag är objektiv i det jag ser? För tänk om jag blandar ihop mina intressen med hans? Redan. Jag menar, nu när de bara är två år är barn i stort sett som blanka ark. Nyfikna och vetgiriga och öppna för allt. Är det redan så här tidigt vi föräldrar börjar kludda med våra halvt uttorkade tuschpennor i urblekta färger de saker vi hade önskat vi fått göra. Fulla av hopp om att våra avkommor ska göra bättre ifrån sig?! Är det redan nu vi föräldrar, på gott och ont, börjar göra våra val åt dem som de sen ska leva med i resten av sina liv.

Ja, många val väcker många frågor. Men den största är nog ändå: Hur gör man för att stärka barnen i det de är, där de är utan att styra dem alltför mycket? Går det överhuvudtaget eller är det en utopi?

Jag och Johan är nu i alla fall (förvånandsvärt snabbt) rörande överens. Vi har nu ställt Albin i förskolekö och vårt förstahandsval är på en Montessoriförskola. Pedagogiken har sin grund i Italiens första kvinnliga läkare och tillika kvinnokämpe Maria Montessoris observationer av barn på tidigt 1900-tal. Och bygger på en övertygelse om att barnet strävar efter att utveckla sig själv och att denna utveckling följer olika faser. Förskolepedagogens roll är då att observera eleverna och ge dem handledning i det de företar sig. "Hjälp mig att hjälpa mig själv" är en grundtanke i Montessori.

Och det är väl så nära vi kan komma att ge Albin en bra start till att utvecklas till en egen individ. Utan alltför mycket kludd från vår sida.

So far...

Äggsmörgås

Det här är lämningarna efter Albin när han har ätit äggsmörgås. Till att börja med verkar själva smörgåsen inte uppfattas som något ätbart utan fungera mer som ett underlägg till pålägget. Och så gulan sen. Det är tydligen kärnan i frukten Ägget och ska därmed lämnas kvar på tallriken... Eller så är den helt enkelt inte lika god som vitan.

Veckan som gick

Moster Julia som tog studenten. Hurra vad du är bra!

Min chokladtryffeltårta med färska jordgubbar och pinjenötter dagen till ära!

Namngivningsfest för Nora Boo.

Albin, moster Jenny med Nora Boo i knät.

På den kallaste och regnigaste andra juni i mannaminne firade vi att Albins moster Julia tagit studenten. Det gjordes långt in på småtimmarna i ett orientinspirerat tält i vår trädgård. Åsa (Julias mamma) stod för arrangemanget och vi stod alltså för själva festplatsen. Albin blev som förbytt när det helt plötsligt en dag stod ett gigantiskt tält och 70 personer (!!) på vår gräsmatta. Vi hade först tänkt låta honom vara med så länge han orkade denna speciella dag men han var så uppspelt att vi kom fram till att det var bäst att lägga honom (i vanlig tid) innan han flippade ur totalt.

På lördagen tog Albin och jag en långpromenad i skogen där vi bor. Med en upptäckares iver for han fram över stockar och sten och vi undersökte kottar och grenar, stubbar och rötter och jämförde små träd med "tå stooooja" träd, plockade blommor, klättrade på stenar och slutligen upp på ett berg där vi hamnade på en avsats med utsikt över hela Enskede ända bort till Globen. Trots ölburkar och annat skräp gladdes vi ändå stort åt vår toppbestigning av det "enorma" berget.

Desto mindre roligt var det i morse när jag slog upp tidningen och såg artikeln om den 15-åriga flickan som blivit mördad på en festplats i skogen i Stureby och jag insåg att det var precis där vi var. Så obehagligt att vi befunnit oss på just den platsen ovetandes om vad som skulle utspelas där några timmar senare. Och så fruktansvärt tragiskt och sorgligt det som hände. En flicka är död. Två tonåringar är anhållna. Tre familjers tillvaro är slagna i spillror.

Igår söndag var vi på namngivningskalas för bonussyster Saras yngsta dotter Nora Boo. Albin fastnade i storasyster Heddas rum bland alla leksaker och blev kvar där ett bra tag medan festen pågick. Efter en dryg timme hade han tydligen fått nog för då kom han ner och sa:

– Mamma. Mat!

Ja, det är ord och inga visor.

Lördagkväll

...och vi rullar chokladbollar. Smaskens!

Söt som en solvarm jordgubbe

...är han, vår lille Albin. Puss, puss. Mamma och pappa älskar dig!