Albins helg 3: Vid middagsbordet

Mamma fotar mig hela tiden. Ibland är det inge kul. Då blir jag arg eller vill ta kameran ifrån henne. Men oftast tycker jag det är skoj. Speciellt när hon och pappa skrattar högt. Då hittar jag på alla grejer jag kan. 

Albins helg 2: Hemma i trädgården

Bredvid oss bor en hund som heter Jinx. Han slickade mig på handen. Jag kastade bollar till Jinx och han hämtade dem till mig. Sen sov jag i vagnen innan vi åkte hem till farmor och farfar för att äta mat. Där fick jag en polisbil som det fanns knappar att trycka på. Det tutade jättehögt! I bilen hem tryckte hela tiden för att mamma och pappa skulle höra vilken bra bil jag fått. Då sa de att de inte tyckte det var roligt längre. Ibland är de faktiskt lite konstiga...

Albins helg 1: I parken

Jag var i parken med mamma, pappa och faster Julia. Och sprang fort fort fort mellan alla grejer. Det var lite andra barn där också. Som jag snurrade och gungade med. Det var roligt. Fast en pojke var konstig. Jag var faktiskt i sandlådan först och hade paxat alla spadar, sandformar och hinkar. När jag åkte rutschkana tog han mina saker. Då sprang jag och tog tillbaka dem. Då gick han. 

Pappa och morfar

När Johan åkte iväg på ett inbokat jobbmöte gick jag och Albin för första gången tillsammans till kyrkogården och graven. Min pappas och Albins morfars.

Under hela min bloggperiod har ett inlägg velat bli skrivet men inte kommit ur mig. Jag har börjat så många gånger gånger men fått avbryta för att börja om på något annat ämne eller lägga ner helt. Orden fastnar i mig och de som kommer ut känns inte rätt, hur många jag än skriver. Jag lägger ingen ambition på att försöka idag heller. Det är så mycket jag vill säga om att sakna sin far så ofantligt nu när jag själv blivit förälder att det bara låser sig. Så det blir bara något kort. Han var ju min fina, kloka, inkännade och förstående pappa som jag nu verkligen behöver vi min sida. Jag vet att det finns så många andra fina och kloka människor runt mig men ingen, ingen kan fylla tomrummet efter honom! Det var faktiskt tal om att han skulle följa med oss till Kina för att hämta vårt barn när det skulle bli dags. Vi pratade om det när han var sjuk. Vi visste vid den tiden inte vem vi skulle få och när vi skulle resa. Bara att.

Men cancern hann före.

Jag är så lycklig och glad mest hela tiden över att just Albin ZiJian har kommit till oss. Men en annan del av mig gråter över att pappa inte fick träffa honom. Att pappa inte fick möjlighet att glädjas med oss och själv träffa det yrväder som nu så hemtamt rör sig i det hus som tidigare var hans. Och jag är också så oerhört ledsen över att Albin inte fått den fina morfar han så tveklöst skulle tagit till sig. 

Men Albin klarar sig. Och pappa har det nog fint där han är. Så mest av allt är jag ledsen för min egen skull, av egoskäl, att jag inte fick chansen att ha min pappa vid min sida när jag nu äntligen blev mamma...

Blodprov

Ikväll är jag ovanligt pigg så jag skriver ett inlägg till. Det förra kan väl knappas gillas...

Vilken fantastisk vårdag det har varit idag. Elva grader visade termometern när vi rullade ut barnvagnen för promenad runt tiotiden i morse. Först gick vi och tittade på hästarna vid ridhuset här intill. Sedan gick vi och åt nybakade kanelbullar på gamla bageriet. Jag vet, vi lär ju rulla fram i sommar. Fast å andra sidan blir det väldigt mycket dra barnvagn. Så det kanske jämnar ut sig? Vi säger det.

Planen var att få honom att sova middag tidigt. Så att vi kunde sätta på honom Emla-plåster (bedövningsplåster som ska sitta på 1-2 timmar innan man sticker) i vardera armveck inför blodproverna. Hu. Efter närmare tre timmar ute med vagnen sov han till slut. Vi la honom i soffan och försökte lirka på de stora plåstrena på de små armarna men det var inte lika lätt som jag trodde. Så fort jag drog upp ärmarna på tröjan öppnade han ögonen. Efter några gånger fick vi ta det med honom nyvaken. Och det var okej. Så länge pappa och mamma också hade plåster. Så vi fejkade ett par. Sen åt vi lite omelettlunch och iväg. Efter 25 minuters väntan och totalröj i väntrummet var det vår tur. Fort fram med tablettasken. Det gick bra att ta bort plåstrena, rulla upp ärmarna, sätta på ett sånt där armgummiband för att få upp trycket, lägga armen på kudden, hållas fast av mamma och en sjuksyster... tills nålen sattes i armen! Då skrek han. Och grät. Mot min kind. (Eh, pappa Johan var tvungen att strax innan detta utspelades gå ner för att "kolla bilen". Läs: Han tycker inte om att se blod.) Men det var som med röntgen härom dagen. Albin blev nog först rädd för att kort därefter inse att det faktiskt inte gjorde ont (tack Emla) och då behövde han inte skrika mer. Allt gick väldigt fort och smidigt så en kort stund senare var han nere på golvet igen med tablettasken i näven och ett smajl på läpparna. Och jag tror nästan att jag och Johan var skärrade en längre tid efteråt än vad Albin var. Sicken hjälte!

Men vi kände ändå att vi bara ville vara hemma ikväll. För säkerhets skull. Så vi har bara lajat och härjat runt tills det var dags att gå och lägga honom. Och av någon anledning är han sen ett par nätter tillbaka mer speedad vid läggdags än vanligt. (Om man kan säga så efter bara tre veckor?) Och vi föräldrar är inte helt överens om hur man bör gå tillväga när man nattar Speedy Gonzales. Så vi delade upp det. Ikväll var det min tur. Under vällingen var han lugn men sen tog det fart. Han satt, han stod och låg rättvänt, på sniskan och uppochner. Han stökade och höll på. Och när jag tog till vaggviseknepet (som annars kan funka) började han också sjunga. Fast något annat, påhittat och ännu högre. Sen körde han charmoffensiven genom att dra alla ord han lärt sig som han vet går hem hos oss: "hejhej", "näsha", "mage", "mammash mage" plus att vi på morgnarna har lekt en knack-lek då vi knackar i väggen och säger "kom in". Den körde han också, fast med sitt "omin". Allt för att inte sova. Och där låg jag och försökte hålla mig för skratt. Fast en halvtimme senare kunde jag faktiskt det. 

Jag undrar så vad det är som pågår i den lilla människan. Är det så här hans stress från den stora omställningen han har varit med om yttrar sig eller har vi inte fått till hans rutiner ännu med uppvak, måltider och middagslur eller har han bara svårt att varva ner som aktiva tvååringar i största allmänhet har efter dagar med aktiviteter och bus? Eller är det en mix av alla tre?! 

Vi har fått en massa råd att ta till under anknytningsfasen. Ett är att man kan sätta ihop en ramsa som handlar om barnet och sjunga den regelbundet för att skapa trygghet. Så i nattande stund satte jag ihop en med hans kinesiska namn för det är fortfarande det han säger när han ser sig själv i spegeln eller på foto. Så äntligen, efter en halvtimmes ståhej tystnade han. Vände sitt lilla huvud mot mig och tittade mig i ögonen en lång stund medan jag sjöng. Sen vände han sig bort igen och kort därefter sov han...

Kvar låg jag, tätt intill, så vidunderligt fascinerad av denna lilla människa som jag har ynnesten att få lära känna. 

Jeansficka

Jag bytte bilder under dagen på förra inlägget och fick sen en fråga gällande bilden ovan som låg ute först. Om det kanske var så att hängslena satt för hårt på Albin av hans min att dömma. Men så var inte fallet. Han älskar att ha händerna i fickorna – på byxor, jackor och overaller – och blev här väldigt sur över att han inte fick ner handen lika lätt i den högra fickan på jeansen som den vänstra. För den var nämligen mycket mindre. 

En lite onödig designdetalj på ett par jeans för en tvååring. Kan jag tycka. Fast han ser lite skönt rockabillykaxig ut på bilden, kan jag samtidigt tycka. 

Lite av varje

Nu har jag suttit framför datorn i snart en och en halv timme för att ladda ner en e-legitimation för att enklare kunna skicka in våra rapporter om föräldradagar till Försäkringskassan. Hur svårt kan det vara? Undrar jag. Jag anser mig vara normalbegåvad på såna här saker och lyckas oftast på ett eller annat sätt klura ut hur man går tillväga men det här var hur omständligt som helst. Verkligen! De hade dock telefonsupport ända fram till kl 23 och det var ju generöst. Men när jag suttit i kö i 20 minuter la jag ner hela projektet. Jag får göra ett nytt försök imorrn. Irro!

Så... det kanske inte blir så där väldans mycket skrivet idag. Men jag kan i alla fall berätta att Albin har fått sina fyra sista siffror så nu är han svensk medborgare och inne i systemet. Gick faktiskt förvånansvärt fort. Fyra små siffror - men ack så viktiga. Det mesta blir ju så mycket enklare. Bara det att göra en läkarundersökning utan personnummer var tydligen otroooligt krångligt blev vi varse häromsistens men det gick till slut ändå att ge honom ett s.k. reservnummer. Men nu slipper han alltså att spela reserv.

Utöver det har vi sen jag bloggade senast haft besök av jämngamla sysslingen Bella med föräldrar, kompisarna Filippa och Thea som också kommer från Kina och deras föräldrar. Men de har blivit så gamla som nio år nu. (Ja Filippa och Thea alltså, inte föräldrarna.) Igår var vi också och kollade in öppna förskolan Spira som är för adoptivbarn och deras föräldrar. Vi valde rätt dag, på måndagar bakas det nämligen kanelbullar. Det var ett riktigt toppenställe. Ja och då tänker jag inte bara på bullarna. Det fanns så mycket att pyssla med och alla var så snälla och mysiga. Dit ska vi gå många fler gånger. Måndagarna är såklart givna.

I övrigt rullar dagarna på och den lilla personens egenskaper och egenheter växer fram allt mer. Jag kan t.ex. berätta om hans speciella relation till strumpor och skor. Han hade ett par gympaskor på sig när vi fick honom som han fortfarande är väldigt fäst vid. I början var han alltid noga med att ta av sig skorna det första han gjorde när vi kom in på hotellrummet. Där efter åkte strumporna av och den vänstra strumpan stoppades i den vänstra skon och den högra i den högra skon. Skorna ställdes sedan prydligt bredvid varandra nedanför sängen. Så långt var allt okej. Trixet vara bara att vi var tvungna att göra samma sak. Ja tvungna. Det såg han till. Så ställde han sedan alla tre par skor, med strumpor i – tripp, trapp, trull i storleksordning. Det där med att ställa skorna i prydlig ordning har nu släppt men fortfarande åker skor och strumpor av när han kommer in. Han gillar överhuvudtaget inte att ha strumpor på sig inomhus. Och han tar oftast av oss våra också. 

Han har fram till idag vägrat att ha på sig några andra skor. Så när det snöade och även slaskade som bäst var han klädd i overall, mössa, vantar... och de nämnda gympaskorna. Inga vinterstövlar åker på. Inte heller gummistövlarna har vi lyckats med. Däremot var jag och köpte ett par nya gympaskor för att han skulle ha något att byta med. Och det gick bra. Så bra att han ville ha på sig dem inomhus hela dagen och kvällen. Det var nätt och jämnt han gick med på att ta av sig dem när han skulle nattas. Han kanske är en äkta sneakersgrabb...

Och det blev ju visst några rader skrivna i det här inlägget också.