Blodprov

Ikväll är jag ovanligt pigg så jag skriver ett inlägg till. Det förra kan väl knappas gillas...

Vilken fantastisk vårdag det har varit idag. Elva grader visade termometern när vi rullade ut barnvagnen för promenad runt tiotiden i morse. Först gick vi och tittade på hästarna vid ridhuset här intill. Sedan gick vi och åt nybakade kanelbullar på gamla bageriet. Jag vet, vi lär ju rulla fram i sommar. Fast å andra sidan blir det väldigt mycket dra barnvagn. Så det kanske jämnar ut sig? Vi säger det.

Planen var att få honom att sova middag tidigt. Så att vi kunde sätta på honom Emla-plåster (bedövningsplåster som ska sitta på 1-2 timmar innan man sticker) i vardera armveck inför blodproverna. Hu. Efter närmare tre timmar ute med vagnen sov han till slut. Vi la honom i soffan och försökte lirka på de stora plåstrena på de små armarna men det var inte lika lätt som jag trodde. Så fort jag drog upp ärmarna på tröjan öppnade han ögonen. Efter några gånger fick vi ta det med honom nyvaken. Och det var okej. Så länge pappa och mamma också hade plåster. Så vi fejkade ett par. Sen åt vi lite omelettlunch och iväg. Efter 25 minuters väntan och totalröj i väntrummet var det vår tur. Fort fram med tablettasken. Det gick bra att ta bort plåstrena, rulla upp ärmarna, sätta på ett sånt där armgummiband för att få upp trycket, lägga armen på kudden, hållas fast av mamma och en sjuksyster... tills nålen sattes i armen! Då skrek han. Och grät. Mot min kind. (Eh, pappa Johan var tvungen att strax innan detta utspelades gå ner för att "kolla bilen". Läs: Han tycker inte om att se blod.) Men det var som med röntgen härom dagen. Albin blev nog först rädd för att kort därefter inse att det faktiskt inte gjorde ont (tack Emla) och då behövde han inte skrika mer. Allt gick väldigt fort och smidigt så en kort stund senare var han nere på golvet igen med tablettasken i näven och ett smajl på läpparna. Och jag tror nästan att jag och Johan var skärrade en längre tid efteråt än vad Albin var. Sicken hjälte!

Men vi kände ändå att vi bara ville vara hemma ikväll. För säkerhets skull. Så vi har bara lajat och härjat runt tills det var dags att gå och lägga honom. Och av någon anledning är han sen ett par nätter tillbaka mer speedad vid läggdags än vanligt. (Om man kan säga så efter bara tre veckor?) Och vi föräldrar är inte helt överens om hur man bör gå tillväga när man nattar Speedy Gonzales. Så vi delade upp det. Ikväll var det min tur. Under vällingen var han lugn men sen tog det fart. Han satt, han stod och låg rättvänt, på sniskan och uppochner. Han stökade och höll på. Och när jag tog till vaggviseknepet (som annars kan funka) började han också sjunga. Fast något annat, påhittat och ännu högre. Sen körde han charmoffensiven genom att dra alla ord han lärt sig som han vet går hem hos oss: "hejhej", "näsha", "mage", "mammash mage" plus att vi på morgnarna har lekt en knack-lek då vi knackar i väggen och säger "kom in". Den körde han också, fast med sitt "omin". Allt för att inte sova. Och där låg jag och försökte hålla mig för skratt. Fast en halvtimme senare kunde jag faktiskt det. 

Jag undrar så vad det är som pågår i den lilla människan. Är det så här hans stress från den stora omställningen han har varit med om yttrar sig eller har vi inte fått till hans rutiner ännu med uppvak, måltider och middagslur eller har han bara svårt att varva ner som aktiva tvååringar i största allmänhet har efter dagar med aktiviteter och bus? Eller är det en mix av alla tre?! 

Vi har fått en massa råd att ta till under anknytningsfasen. Ett är att man kan sätta ihop en ramsa som handlar om barnet och sjunga den regelbundet för att skapa trygghet. Så i nattande stund satte jag ihop en med hans kinesiska namn för det är fortfarande det han säger när han ser sig själv i spegeln eller på foto. Så äntligen, efter en halvtimmes ståhej tystnade han. Vände sitt lilla huvud mot mig och tittade mig i ögonen en lång stund medan jag sjöng. Sen vände han sig bort igen och kort därefter sov han...

Kvar låg jag, tätt intill, så vidunderligt fascinerad av denna lilla människa som jag har ynnesten att få lära känna.