Dagarna springer iväg, idag har vi haft Albin i sju veckor och om ett par dagar har vi varit hemma alla tre i sex veckor.
Men tiden har i det här sammanhanget tappat sin betydelse. Den går inte längre att relatera till. För å ena sidan har tiden gått väldigt fort men på samma gång känns det som vi har varit tillsammans mycket, mycket längre än bara några veckor. Märkligt. Dessutom krymper tiden och den långa längtansväntan innan Albin kom till oss. Eller snarare minnet av den. Banden stärks i vår lilla familj och känslan av att höra ihop är så självklar att det som var innan Albin inte längre får lika stor plats. "Nu" är starkare än "då". Och det är ju skönt. För jag vet ju innerst inne att "då" funnits och att det var en ganska jobbig tid emellanåt.
Men tänk om vi hade vetat vem det var vi väntade på under alla de hundratals dagar som kom och gick. Tänk! Då hade det ju inte varit något att snacka om.
Jag hade garvat mig igenom varendaste en...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar