Barnadis och barnkalas

Igår fredag var vi på Barnadiset, ett inomhuslekland för barn. Där finns bollhav, hoppborgar, trehjulingsbanor, kuddar i mängder och kaffe till alla föräldrar. Vi tänkte att nu skulle han få leka fritt tills han stupar. Inga vassa kanter, inga föräldrar som säger "akta det och det" – bara hopp och lek. Men han är segare än vi trodde. Vi var väl där i tre timmar och det var fullt ös. Albin hade inte ens tid att dricka upp juicen. Första timmen var han dock aningen avvaktande. Kollade in de andra barnen och ville gärna ha med mamma eller pappa. Men när han blivit lite varm i kläderna tog han för sig och blev allt djärvare. Hans hosta sitter i sen vi fick honom och ju mer han anstränger sig desto säkrare kan man vara på att hostan ger sig till känna. När han efter tre timmar kört järnet i non stop och nu stod och hostkräktes upp den lilla mängd juice han svalt tyckte vi det var dags att gå. Men inte han. Så det blev sorti till högt protesterande. 

Därefter blev det hårdvila i en dryg timme för sedan kom farmor och farfar på besök. Farfar Bertil fyllde år och det skulle vi fira hemma hos oss. Farmor Lotta stod för maten och det blev biff Rydberg till oss alla och en snowracer till killen. Vilken självklart måste provköras inomhus enades pappa och farfar om – till Albins stora lycka.

Idag lördag var Albin bjuden på sitt första barnkalas här i Sverige. Hemma hos lilla Wilma som fyllde 1 år och hennes föräldrar Fredrik och Stina. Albin var äldst av fem barn som alla var runt året. Han hade väl inte helt greppat det där med att andra kan fylla år och att presenterna då är till dem. Han ville vara med och öppna paketen och gärna först med att prova innehållet också. Som nybliven mamma kollade jag in honom som en hök för att se hur han skötte sig i såna här sociala sammanhang. Efter ett tag kunde även jag coola ner när jag såg att det där fixade han finfint, på sitt tvååriga vis. 

Livet flyter på i sakta gemak och han är så självklar med oss. Det känns som om han varit här hur länge som helst och jag måste påminna mig om att många av er släkt och vänner fortfarande inte har träffat honom. Men det kommer. Just nu njuter jag av att vara i en liten kokong och att ta allt som det kommer. Dagarna i ända har jag Albin inom en radie på cirka två-tre meter och ibland blir man såklart schack matt men när kvällen kommer och han ligger och sover i sängen en trappa upp... saknar jag honom! Jag kan inte riktigt ta mig för något vettigt att göra. Än. Jag vill bara krypa ner brevid den snusande lilla människan som nu vill ligga tättintill och med ett leende på läpparna ta emot kickarna och smockorna som utdelas med jämna mellanrum. 

Vår älskade, älskade Albin. Så fantastiskt glada vi är för att just du kom till oss. 

Skatteverket och tropikundersökning

(Kameran blev kvar hemma idag så här får ni istället en bild från en pulkatur i förrgår.)

Idag har vi varit på Skatteverket för att få Albins fyra siffror och därefter på Odenplans läkarhus för obligatorisk tropikundersökning. Det största jag har med mig från denna dag är Albins tålamod och tuffhet. Jag är så grymt imponerad och förundrad över denna lilla människas personlighet. 

På Skatteverket fick vi vänta en timme i kö innan det var vår tur. Under tiden hittade han en kompis i en liten tjej på kanske ett-och-ett-halvt vars föräldrar också hade kölapp till folkbokföringen som han lekte tafatt med. Väl framme i kassan skulle han visas upp och papper skulle skrivas av både mamma och pappa medan Albin tålmodigt fick titta på. När det var klart var vi aningen sena och tvungna att stressa vidare med tunnelbanan till läkarhuset. Inne hos doktorn på plan 6 skulle det klämmas och kännas och lyssnas och tryckas över hela den lilla kroppen. Vi hade förberett med Dumlekolor som vi mer eller mindre matade honom med för att han skulle glömma det obehagliga. Men läkarbesöket verkade inte bekomma honom det minsta så han smaskade Dumlekolor i godan ro medan doktorn fick hålla på. Men när det kom till näsprovet, en aslång tops rätt upp i snoken, sa till och med Albin ifrån och skrek en kort stund. 

Därefter var det vidare ner till plan 2 för lungröntgen. (!!) Jag tror vi fick vänta en sisådär 45 minuter innan det var vår tur. Nu var klockan runt lunch och mamma och pappa var både hungriga och uttråkade. Albin däremot var antagligen mätt av alla kolor och utforskade nallar, bilar och böcker i väntrummet. Han körde även lite rally med en back på hjul i korridoren vilket inte var så populärt hos några sjuksystrar. "Nähä inte det, varför inte låta tvååringar få lite förtur i kön då?"

Väl inne i röntgen fick mamma och pappa några blyförkläden medans Albin fick ta av sig tröjan. Nu åkte resten av Dumlepåsen fram till lillkillen – fast jag tror egentligen att mamma och pappa hade behövt den bättre. Vi anade vad som komma skulle medan han än så länge var upptagen med att kolla in alla apparater och knappar. När han sen blev manad att lägga sig på rygg på britsen på utmarkerad plats och mamma tvungen att hålla i benen (för att han inte skulle skruva sig) och pappa att hålla fast armarna ovanför hans huvud, så var det faktiskt inget roligt längre. Han grät medan röntgenassistenten (som trots allt var ganska snäll) ropade "Bravo, skriker han fylls lungorna med luft och plåtarna blir bättre!". Några sekunder senare var allt över och så också för Albin. Nu visste han att det där gjorde ju inte det minsta ont så följande två bilder lät han oss göra samma sak utan några som helst protester. Tappra, tuffa lilla kille. Efteråt stod mamma och pappa länge i korridoren utanför och klappade händerna och överöste honom med pussar och kramar.

Egentligen var det meningen att vi skulle vidare ner till plan 1 för en massa blodprov men nån måtta får det vara så vi gick istället tvärs över gatan till Burger King. Och knappt hade vi fått in maten innan Albin satt och nickade i barnstolen med en pommes frites i handen. Efter skrovmålet åkte vi hem och sov välbehövlig middag hela familjen. 

Blodproven får vänta till en annan dag.

"Ta wei da"

Imorgon har vi varit hemma i en vecka och jetlagen börjar så sakta släppa sitt grepp om oss. De senaste två dagarna har vi faktiskt fått in uppvakningen, middagsluren och nattningen på Albins normala tider, det vill säga de tider han hade på fosterhemmet i Kina som vi fått uppgifter om. Kanske beror det på det eller så börjar han förstå att det här är slutdestinationen på vår gemensamma resa för han verkar aningen lugnare. Han har fortfarande gott om energi, jo tack, men det är inte längre med samma frenesi han utför sina sysslor. Det går inte bara runt-runt-upp-ner-hit-dit non stop. Han kan faktiskt också sitta still i längre stunder för att äta eller skruva isär en bil eller titta på brasan i kakelugnen. Det är hans föräldrar mycket tacksamma över för då hinner de hämta andan en aning...

Han är för övrigt inte bara charmig, söt, fantastisk, enastående, smart, klok och underbar på alla sätt och vis vår son. Han är desssutom ytterst språkbegåvad! På bara två veckor kan han säga "mamma, pappa, bil, banan, anka, titta, lampa, skål (ähum) och bjaaa (=bra)". Och på rätt ställen till rätt saker dessutom. Han snackar överhuvudtaget väldigt mycket. Och sjunger. "Ta wei da" till exempel, som är en återkommande trudelutt. Vi har ingen aning om vad det betyder och enligt vad guiderna i Kina kunde utröna av den korta ramsan så är det nog en del av en barnsång alternativt något han själv hittat på. När han har lust, inte på kommando alltså, härmar han också oss i allt vi säger. Tidigare idag satt jag och la upp olika formar man gör sandkakor av, utformade till diverse blötdjur som jag samtidigt sa namnen på, såsom sjöstjärna, snäcka, krabba, bläckfisk, sjöhäst, delfin med mera. Inga lätta grejer med andra ord. Efter mig hör jag Albin med hög stämma säga "schhöäna, äcka, abba, eckfiss, schhöäss, defiiin..." Inte rent nä, men så galet charmigt. Ja, vi blir bara mer och mer förälskade i vår son för varje minut som går. 

Det hade faktiskt inte kunnat bli bättre. Han är perfekt! Vår Albin. 

Men så var det det här med föräldrarna. Dem måste vi slipa lite på. Ingen kan väl egentligen beskylla oss för något annat än att vi gör vårt bästa men det ökända dåliga samvetet har redan gett sig till känna. För att vi inte är överens om var gränsen går exempelvis. För att vi då kan börja tjafsa om hur vi tycker att man ska gå tillväga när en viss situation uppstår. Det är inge bra. Att tjafsa inför Albin. Men vi jobbar på det. För vi har nu fått erfara att det är en sak att sitta med ett glas rödvin i handen fredagkväll på tu man hand f. A (före Albin) och vara rörande överens om barnuppfostran. Till att stå där. I en tallrik spagetti ustpridd på golvet med 140 decibel i örat från ett slingrande vilddjur i famnen som inte alls har lust att följa dina uttänkta planer om samma barnuppfostran... 

En början till vardag

Albin i trädgården.

Albin kollar in om dockan verkligen blundar då den sover.

Albin, kusin Evelina och kompis Maja.

Albin och Jim spelar spel på mobilen. 

När dagen är slut är jag så trött att jag somnar innan jag lagt mig i sängen.

Till att börja med: Stort tack för alla välkommen-hem-hälsningar – från oss alla tre! Det är fantastiskt att så många följt oss på vår resa. Jag var faktiskt inte säker på om jag skulle fortsätta skriva när vi kom hem men jag har fått sån uppskattning av bloggen och förstått att många vill fortsätta följa Albins i hans framfart även i Sverige, så jag bestämde mig för att skriva ett tag till. Även om det kanske inte blir lika frekvent.

De senaste kvällarna har jag inte prioriterat bloggen, utan sömnen. Som ni har förstått är det bara möjligt att skriva när Albin sover. Han kräver nämligen total uppmärksamhet från oss båda på dagarna. Jetlagen sitter fortfarande i så när Albin har somnat har jag också gått och lagt mig. Delvis för att jag är helt slut men också för vara säker på att få några timmar i mig så jag orkar leka igen när lillkillen vaknar – vid fyra, fem på morgonen såsådär! Ja jösses, jag hoppas att vi snart är inne i svensk tid. 

Nu har i alla fall Albins feber släppt men den höll i sig i ytterligare något dygn. Som mest var han uppe i 39,1 men efter lite tips från bloggen (tack Nette) och föräldrar så struntade vi i Alvedon utan höll honom istället sval och lugn och efter ett tag somnade han och sov sen hela natten. På morgonen var han okej. Hostan och snuvan håller dock fortfarande  i sig men är under kontroll. 

I helgen har kaffebryggaren gått varm. Släkt och även några vänner har varit på besök för att hälsa Albin välkommen hem. Vi har hållt oss vaksamma på hur han har reagerat, så att det inte stör anknytningen, men han verkar redan, otroligt nog, ha tagit mig och Johan till sig som hans föräldrar. Det är mamma och pappa som gäller när han slår sig eller om han bara vill upp i en famn och vila i eller för att kramas lite. Ringer det på dörren är han lite vaksam på vem som kommer och står lite blygt i hallen och trampar. Men en stund senare visar han gärna gästen den nya trehjulingen, eller lastbilen eller skorna. Vi tar det förstås lite lugnt med besök så här i början men han verkar faktiskt tycka att det är kul med lite påhälsning, att det händer något, speciellt om det är barn som kommer. Så i dagarna har han glatt lekt med kusin Evelina och hennes kompis Maja och även spelat innebandy med Jim (Johans bonusson, kan man säga). Och mellan fikapauserna har vi också hunnit med att vara ute och leka litegrann. Sparkat boll i trädgården och rullat vagn i kvarteret. 

När dagen sen börjar lida mot sitt slut är Albin så trött att han somnar i mammas armar...

Mysigt.

Hemma!

Flygresan hem gick bra – på det stora hela. Albin var på gott humör så det blev inga fighter men han var antingen lite stressad eller så hade han åkt på någon magbacill för han kräktes fem gånger. Lilla liten. En gång precis utanför hotellet och sedan fyra gånger ombord på planet. Varav tre gånger över mig. (!) Förutom kräkset på byxorna hade jag lite kiss och lite bajs här och där, plus några banan-, välling- och chokladfläckar på tröjan. Men vad gör väl det? Det är ju faktiskt en del av charmen med att vara mamma. 

Efter en mellanlandning i Köpenhamn var vi så till slut framme i Stockholm och Arlanda. Där i ankomsthallen stod ett dussintal av Albins nya släktingar och väntade med ett stort plakat varpå det stod "Välkommen hem"! Men det såg inte Albin för han sov då. Sov gjorde han också i bilen på väg hem men väl hemma vaknade han till liv och de som följt med lyckades han på en gång att charma. Först gick vi på upptäcktsfärd i huset och därefter blev det även en del lek och bus med släktingarna och de presenter och ballonger han fått av dem. Bland annat en trehjuling som direkt blev en hit. Han nådde dock inte riktigt fram till tramporna men det löste han enkelt genom att sparka sig fram som på en sparkcykel. Han sparkade sig runt-runt-runt-runt och när vi till slut skulle gå och lägga oss blev han tvärsur för att han inte fick cykla mer eller ens ha med sig trehulingen i sängen. Då hade vi mer eller mindre varit vakna i ett helt dygn och med lite välling nappflaskan kapitulerade Albin till slut för tröttheten.

I dag har vi varit helt jetlagade. Vi vaknade redan strax före fem, åt frukost halv sex och lunch kockan tio och sen sov vi middag i nästan tre timmar. Efter middagsluren var Albin het och slö och det visade sig när vi tog tempen på honom att han hade feber. Men han fick lite Alvedon och en stund senare var det full fart igen. Senare på kvällen tog vi tempen en andra gång och då hade som tur var febern försvunnit. Och det är ju inte konstigt om den lilla kroppen reagerar på all den omställning den varit med om de senaste tio dagarna. 

Fast på Albins humör märks ingenting. Han är hur go och glad som helst. Han verkar gilla att vara i huset för han öppnar inte dörren och sticker som han gjorde på hotellrummen. Kanske beror det på att det är 20 grader kallare här än det var i Beijing igår eller så är det för att det finns tillräckligt med yta inomhus att köra en trehjuling på att man inte behöver gå ut...

PS. Det är inte så att vi brukar ha skorna på oss inomhus hemma hos oss. Nä, det gäller bara för Albin då han höll på att kapa hälsenorna av sig mot bakpartiet av trehjulingen under för ivrigt sparkande. Dessvärre kom han på att klossarna flög väldigt långt när han sparkade dem med skorna på som ni kan se på bild 2 och 3.

Vi ses snart

Nu skrattar han igen och livet är med ens alldeles underbart! 

Underbart är det också att det nu är sista frukosten, därefter ett par timmars lek sen bär det av ut mot flygplatsen och hem till huset, lekplatserna och vårt nya liv tillsammans. Kvart i nio på morgonen svensk tid lyfter planet.

Vi ses snart.

(Bilden är ifrån igår när vi var inne i gamla Beijing. Albin hittade en gammal motorcykel med sidovagn som skulle undersökas.)

Läggdags

Han sover. Och jag gråter. För att vår underbara söta fantastiska modiga härliga lilla son kan vara så sjukt jävla jobbig, på ren svenska. Vi vet ju att han har flera separationer bakom sig men vi är samtidigt övertygade om att han har blivit helt spoiled på fosterhemmet och testar oss järnet. Hur gör man? Vad är det han behöver i första hand? Tillit eller gränser?! Vill han känna att "de här två kan jag lita på, no matter what I do" och vi ska låta honom göra vad han vill den första tiden? Eller ska vi redan nu säga "nej och inte så och nu är det bra" hundra gånger och ta allt skrik trots att det sliter i hjärtat och hoppas på gränsernas förmåga att skapa tillit i förlängningen? Vi tänker på honom i första hand såklart men det är tusan i mig inte lätt när han går överstyr om han inte får som han vill – enligt oss över en bagatell – och suger tag i mitt hår och drar så hårt att det lossnar och mitt "pu jao" (nej på kinesiska) kommer hårdare än jag vill. 

Direkt efteråt kommer kommer insikten att lilla liten har andra behov. Än magfödda barn. Att det kanske inte går att vara tuff redan här! Eller? Albin ZiJian kan ju faktiskt inte förmedla sina behov. För han är två år. Och kommer från Kina. Och de nya två, som han nu tydligen ska vara med nu och framöver, fattar inte vad han säger.

Så när det var läggdags hade han som de senaste dagarna svårt att komma till ro. Men vi gjorde som vi brukar, gav honom vällingen, la oss tillsammans, han i mitten i bara blöjor och inväntade lugnet. Han dricker sin välling som om det vore sista måltiden (vilket alla hans måltider verkar vara) och pustandes och frustandes gav han mig sen den tomma nappflaskan och lägger sig ner. Men kommer trots allt inte till ro. Han kastar huvudet fram och tillbaka och tuggar på hans armband så det smäller i tänderna. Det är då vi börjar sjunga "Blinka lilla stjärna" och "Vem kan segla förutan vind". Och sakta men säkert varvar han ner. Vi klappar honom som vi brukar. Tidigare har han velat vara ifred och också knuffat bort min hand men idag höll han min stora labbe hårt, hårt, tätt, tätt intill hans späda lilla bringa. 

Vi sjöng vidare. Han somnade. Och jag började gråta. Över den lilla människan, den långa längtan, den redan gigantiska kärleken och det stora, stora ansvaret...