"Fan!"

Albin har börjat börjat svära.

– Fan! Hör jag honom säga borta från lekmattan.
– Nej Albin, inte så. Det är inte något bra ord att säga. Det låter inget fint.
– Fan, mamma.

Han säger det med sånt eftertryck att saliven skvätter när han pressar fram "f:en". Men jag är egentligen inte ett dugg förvånad. Det har faktiskt bara varit en fråga om tid eftersom Albin har en "sjöman" till pappa. Jag har varit på honom, sjömannen alltså, vid ett flertal tillfällen och nämnt att vi har ett barn nu så du kanske skulle ta och vårda språket lite grann. Men som alla vet är det svårt att lära gamla hundar, och förmodligen även gamla sjömän, att sitta.

När jag upplyser Albin om att det inte är bra att svära blir det ju så klart ännu roligare och då kommer det istället tio "Fan, mamma!" på raken. Så nu testar jag att ignorera istället. Om det inte är förbjudet kanske det inte blir lika spännande. Tänker jag. Men då förstår ni, blir det liv i den gamla sjömannen som tycker att det är lamt av mig att inte säga till på skarpen. Varpå själva upphovsmannen till det hela far fram över rummet och ryter att "Albin så där får man inte säääääägaaaa!! Det är fult att svääääraaaa!!".

Hå hå ja ja.