Igår kväll var det första gången som jag kände: "Nä, hörni jag vill inte vara förälder just nu. Jag säger 'pass'. Det blev inget bra idag så jag står helt enkelt över den här omgången och kör imorrn istället."Jag önskar man kunde det ibland. Säga pass och stå över.
Eller åtminstone få en liten återhämtningspaus när det kör ihop sig ordentligt. Man hinner liksom aldrig andas och hitta tillbaka till sig själv en sån dag. Allt bara byggs på vartefter och ju mer ogenomtänkta saker man gör desto mer fel blir det och till slut vet man varken ut eller in. Speciellt inte då tvåårs-trotset slår till. Allt ska göras tvärt emot. Men inte med gap och skrik utan med ett leende i mungipan kastar han sallad på golvet och spottar tandkräm på mina byxor. Och ser mest förundrad ut då jag blir arg. För det blir jag. Och så kommer nästa grej och så blir jag arg igen. Och igen. Utan att andas emellan. Och så står jag där sen och känner mig totalt misslyckad. Och ledsen. För att jag blir så arg hela tiden. Och en sådan mamma vill inte jag vara. Som bara är arg, ledsen och känner sig misslyckad.
Några timmar senare sover han och lugnet lägger sig där hemma. Jag får min efterlängtade andningspaus och smyger in till honom där han ligger. Och mycket mer behövs inte för att allt ska vända. Sittandes på sängkanten funderar jag på varför jag blev så arg egentligen. Hur kunde den där lilla krabaten som är full av energi och upptäckariver få igång mig så fatalt? Borde inte jag som levt långt mycket längre kunna hantera sånt bättre?
Imorgon ska jag rusta mig med massor av tålamod. Imorgon blir allt bra igen. För så klart jag vill vara förälder. Utan tvekan. Hela tiden. Och för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar