En röd låda

Ända sen vi gick föräldrakursen inför adoptionen har jag haft en idé om att jag ska göra en minneslåda till Albin. Den har jag tänkt fylla med saker från vår Kinaresa och ta fram när han vill att vi ska berätta om dagen vi fick honom. Jag hade lådan i åtanke under resan och såg till att spara, plocka på mig och också köpa lite speciella saker under resans gång men framförallt när vi var i Albins födelsestad Hangzhou.

Nä vi kom hem till Sverige köpte jag en fin röd låda som passade för ändamålet. Men sen tog det stopp. Sen dess har alla Kina-sakerna legat lite här och där men mest huller om buller blandat med annat grejs i en byrå. Tills i kväll. Då jag insåg att det inte finns så många fler kvällar framöver att skjuta upp stunden till då lådan ska färdigställas. Om lite drygt två veckor flyttar vi och då måste det vara gjort för annars riskerar sakerna komma i olika kartonger och kanske i värsta fall - bort.

Sagt och gjort, i lådan ligger nu de kläder som han hade på sig när vi träffades, så även hans blå ryggsäck, hans bakgrundsrapport och de få fotografier som finns på honom under hans första 23 månader i livet, några kinesiska barnböcker, kinesisk musik från hans provins, en jadestämpel med hans kinesiska namn, Daily China och ett par andra kinesiska dagstidningar från den 9:e mars – dagen då vi fick honom, en karta några turistbroschyrer och en sten från Hangzhou... och lite annat.

Och det är märkligt hur sentimental jag blev. Det är ju bara tre och en halv månad sen vi fick honom. Det är ju precis nyss! Fast det känns verkligen inte så. Helt plötsligt är man inne i vardagssnurret där mat ska lagas, blöjor ska bytas, kladd ska torkas, skrik ska tystas, tänder ska borstas och allt det där. Minnet av den första dagen ser jag redan tillbaka på med romantik och vardagen här och nu kanske inte alltid är så rosafluffigt romantisk, i alla fall inte hela tiden. Och det är väl det som är så märkligt. Att det kan gå så fort att bli en helt vanlig familj.

Jag blev också lite sorgsen när jag satt med alla sakerna i famnen och jag vet inte riktigt varför. Kanske börjar allt komma ikapp mig nu. Vilken resa vi faktiskt gjort på den här korta tiden. Och kanske för att vi har ett sånt stort ansvar att se till att de där sakerna sparas och bevaras för allt det som finns att berätta om hans två första levnadsår ligger i den där lådan. Och parallellt med den känslan fick jag en annan känsla av att vi berövat honom någonting. Det är han som kommer från Kina, det är han som borde berätta en massa saker för oss men vi har tagit honom hit – 7900 kilometer bort därifrån – och när han är stor nog att prata om innebörden i lådan minns han förmodligen ingenting alls från hans ursprungsland...