Aaaaaaaah

Äntligen semester!

Fy satan vad skönt på ren svenska.

Over and out!

Sagotanten

…kom på besök.

Med såpbubblor och förmodligen-världens-bästa-barnbok kom Mia och hälsade på. Jag hade helt glömt bort ”Historien om någon” men när Albin packade upp paketet klack det till i hjärtat och jag hoppade tillbaka i tiden ett antal år och kände bara ”a men åh, den här!!”:

”Vem är Någon som gjort en våt fläck på golvet och som stjälpt ut mjölken i skafferiet? Vi följer en röd ulltråd som försvinner genom köket och upp i övervåningen, upp på vinden in i ett skåp … Vem är det egentligen som gömmer sig därinne?”

Minns ni? Den var ju så spännande så man höll på att dö. Det tyckte Albin också som satt som förtrollad i knäet på Mia när hon läste högt. Igen. Och igen.

En röd låda

Ända sen vi gick föräldrakursen inför adoptionen har jag haft en idé om att jag ska göra en minneslåda till Albin. Den har jag tänkt fylla med saker från vår Kinaresa och ta fram när han vill att vi ska berätta om dagen vi fick honom. Jag hade lådan i åtanke under resan och såg till att spara, plocka på mig och också köpa lite speciella saker under resans gång men framförallt när vi var i Albins födelsestad Hangzhou.

Nä vi kom hem till Sverige köpte jag en fin röd låda som passade för ändamålet. Men sen tog det stopp. Sen dess har alla Kina-sakerna legat lite här och där men mest huller om buller blandat med annat grejs i en byrå. Tills i kväll. Då jag insåg att det inte finns så många fler kvällar framöver att skjuta upp stunden till då lådan ska färdigställas. Om lite drygt två veckor flyttar vi och då måste det vara gjort för annars riskerar sakerna komma i olika kartonger och kanske i värsta fall - bort.

Sagt och gjort, i lådan ligger nu de kläder som han hade på sig när vi träffades, så även hans blå ryggsäck, hans bakgrundsrapport och de få fotografier som finns på honom under hans första 23 månader i livet, några kinesiska barnböcker, kinesisk musik från hans provins, en jadestämpel med hans kinesiska namn, Daily China och ett par andra kinesiska dagstidningar från den 9:e mars – dagen då vi fick honom, en karta några turistbroschyrer och en sten från Hangzhou... och lite annat.

Och det är märkligt hur sentimental jag blev. Det är ju bara tre och en halv månad sen vi fick honom. Det är ju precis nyss! Fast det känns verkligen inte så. Helt plötsligt är man inne i vardagssnurret där mat ska lagas, blöjor ska bytas, kladd ska torkas, skrik ska tystas, tänder ska borstas och allt det där. Minnet av den första dagen ser jag redan tillbaka på med romantik och vardagen här och nu kanske inte alltid är så rosafluffigt romantisk, i alla fall inte hela tiden. Och det är väl det som är så märkligt. Att det kan gå så fort att bli en helt vanlig familj.

Jag blev också lite sorgsen när jag satt med alla sakerna i famnen och jag vet inte riktigt varför. Kanske börjar allt komma ikapp mig nu. Vilken resa vi faktiskt gjort på den här korta tiden. Och kanske för att vi har ett sånt stort ansvar att se till att de där sakerna sparas och bevaras för allt det som finns att berätta om hans två första levnadsår ligger i den där lådan. Och parallellt med den känslan fick jag en annan känsla av att vi berövat honom någonting. Det är han som kommer från Kina, det är han som borde berätta en massa saker för oss men vi har tagit honom hit – 7900 kilometer bort därifrån – och när han är stor nog att prata om innebörden i lådan minns han förmodligen ingenting alls från hans ursprungsland...

Skärgårdsdoktorn

...står på kajen och spanar.

Söndag och dags att åka tillbaka till stan

Söndagen bjöd på riktigt härligt sommarväder den också.

Och ännu mer lek med syssling Bella och hennes pappa Magnus. Albin står i bakgrunden och laddar...

"Och här kommer jag!"

Åh, tänk om vi kunnat stanna längre.

(Det blåser på sjön!)

Men det blev obarmhärtigt dags att ta båten hemåt för en sista arbetsvecka. Sen kommer vi tillbaka. Var så säker!

Midsommardagen

På midsommardagen blev det äntligen riktigt varmt och soligt.

Så varmt att Albin ville bada. "K-k-k-allt." "Igen, mer kallt." Upp och ner en sisådär 20 gånger trots att det inte var mer än 14-15 grader i vattnet. !!

Efter bad och bus blev han lite trött och behövde bli buren hem för middagsvila.

Efter vilan tittade vi på blommor. Albin är inne i sin "nej, inte"-period. Så de här Akvilejorna gick under namnet "Nej-inte-leja".

Och så tog vi båten över till Ingmarsö en sväng.

Dans runt stången

Efter lunchen gick vi ner till ängen för att plocka blommor...

..och klä stången. Sen blev det "Små grodorna" och lagtävlingar tillsammans med släkten och grannarna. (Tyvärr var jag så upptagen med att dansa och leka själv att det inte blev några bilder från just de här momenten. Ähum.)

Vi lekte med flaggor också. Här tillsammans med två tokiga tjejer...

...som tur var var Fabian där också, hurra, den andra lilla pojken från Kina!

Några av papporna bar sina söner på axlarna. Albins syssling, i mitten, kanske börjar bli aningen stor för det. ;-)

Midsommarlunch

Lunchen skulle intas hos släktingarna på norra sidan ön. Medan vi plockade fram all mat plockade Albin bort alla dekoreringsflaggor och lekte med dem istället.

Det var kul.

Just som vi höjde glasen för att sjunga den första snapsvisan sprack det upp och solen började skina.

"Är ni färdiga nån gång så vi kan gå ner till vattnet och leka?"

"Äntligen!"

Mina nya gympaskor

...gör mig glad! Albin var med när jag köpte dem och han gav dem godkänt. "Fina", sa han.

Sitter på jobbet och det är torsdag lunch. Snart bär det av ut till Skärgården med Albin för första gången. Det blir midsommarfirande på ön enligt tradition med i princip hela Johans släkt på pappans sida och Albin får en hel radda kusinbarn att leka med. Hoppas, hoppas att grannens syster med man och deras lilla kille är ute också. Han kommer nämligen också från Kina, är fem månader äldre än Albin och kom till Sverige i december i fjol. Bara tre månader innan oss alltså. Johan och jag träffade honom innan det var vår tur att åka till det stora landet i öst. Resultatlöst har vi sen vi kom hem försökt få till en date med dem men vi har haft fullt upp båda familjerna. Men nu hoppas jag alltså att vi äntligen ska få se de små killarna leka tillsammans.

Så många midsomrar som vi suttit tillsammans långt in på småtimmarna och längtat efter efter den dag då vi skulle ha våra barn där med oss. Då kändes det så ofantligt avlägset men nu är alltså den dagen äntligen här! Roligt.

Husägare på nytt

Idag var vi på banken och skrev på de sista papprena och betalade återstoden av summan på vårt nya hus. Albin rejsade runt som en tok i vanlig ordning trots att vi mutade honom med russin och tuggummi för att sitta still. Icke. Så vi delade på oss – Johan skötte snacket och jag rejsade efter Albin. Och till slut var vi klara. Så nu är vi alltså officiella husägare till det gula huset i Segeltorp. Nu återstår bara att packa ner vårt bohag i kartonger och forsla det mot den nya adressen...

Men det var just det ja... Det där med att packa. Jag vet inte var jag ska börja. Jag har liksom skjutit undan tanken på allt det där packandet som en flytt de facto innebär. Jag har haft så många delmoment framför mig med uppfräschning, husvisning (-ar), pappersgrejs och annat att jag förträngt det stora som kommer, alltså självaste flytten. Det känns liksom som det är klart nu när vi skrivit på och betalat. Över. Men det har ju inte ens börjat... 

Suck! Ja, man skulle bara vilja gå och dra något gammalt över sig. En plasthink till exempel.

Alla dessa val

Kommunal, privat, föräldrakooperativ eller ekonomisk förening? Waldorf-, Reggio Emilia-, Montessori- eller Ur & skur-pedagogik? Eller kanske någon med inriktning på språk eller en där man mediterar och utövar yoga. Suck. Ja, det är förskola – eller dagis som man sa när jag var liten – jag pratar om.

Så. Många. Val. Herregud, hur ska man veta att man väljer rätt? Och hur ska man tänka? Hur ska jag kunna urskilja hans specifika intressen redan nu? Tänk om han har en inneboende talang som behöver vattnas för att gro annars kvävs den och dör ut. Kan jag se den nu? Eller tänk om han har en inte fullt så utvecklad sida som behöver stärkas. Kan jag se den? Kan man förresten säga något säkert om en två-åring överhuvudtaget? Många barn visar ju en sida utåt och en hemma. Vilken är mest sann? Och kan jag vara säker på att jag är objektiv i det jag ser? För tänk om jag blandar ihop mina intressen med hans? Redan. Jag menar, nu när de bara är två år är barn i stort sett som blanka ark. Nyfikna och vetgiriga och öppna för allt. Är det redan så här tidigt vi föräldrar börjar kludda med våra halvt uttorkade tuschpennor i urblekta färger de saker vi hade önskat vi fått göra. Fulla av hopp om att våra avkommor ska göra bättre ifrån sig?! Är det redan nu vi föräldrar, på gott och ont, börjar göra våra val åt dem som de sen ska leva med i resten av sina liv.

Ja, många val väcker många frågor. Men den största är nog ändå: Hur gör man för att stärka barnen i det de är, där de är utan att styra dem alltför mycket? Går det överhuvudtaget eller är det en utopi?

Jag och Johan är nu i alla fall (förvånandsvärt snabbt) rörande överens. Vi har nu ställt Albin i förskolekö och vårt förstahandsval är på en Montessoriförskola. Pedagogiken har sin grund i Italiens första kvinnliga läkare och tillika kvinnokämpe Maria Montessoris observationer av barn på tidigt 1900-tal. Och bygger på en övertygelse om att barnet strävar efter att utveckla sig själv och att denna utveckling följer olika faser. Förskolepedagogens roll är då att observera eleverna och ge dem handledning i det de företar sig. "Hjälp mig att hjälpa mig själv" är en grundtanke i Montessori.

Och det är väl så nära vi kan komma att ge Albin en bra start till att utvecklas till en egen individ. Utan alltför mycket kludd från vår sida.

So far...

Äggsmörgås

Det här är lämningarna efter Albin när han har ätit äggsmörgås. Till att börja med verkar själva smörgåsen inte uppfattas som något ätbart utan fungera mer som ett underlägg till pålägget. Och så gulan sen. Det är tydligen kärnan i frukten Ägget och ska därmed lämnas kvar på tallriken... Eller så är den helt enkelt inte lika god som vitan.

Veckan som gick

Moster Julia som tog studenten. Hurra vad du är bra!

Min chokladtryffeltårta med färska jordgubbar och pinjenötter dagen till ära!

Namngivningsfest för Nora Boo.

Albin, moster Jenny med Nora Boo i knät.

På den kallaste och regnigaste andra juni i mannaminne firade vi att Albins moster Julia tagit studenten. Det gjordes långt in på småtimmarna i ett orientinspirerat tält i vår trädgård. Åsa (Julias mamma) stod för arrangemanget och vi stod alltså för själva festplatsen. Albin blev som förbytt när det helt plötsligt en dag stod ett gigantiskt tält och 70 personer (!!) på vår gräsmatta. Vi hade först tänkt låta honom vara med så länge han orkade denna speciella dag men han var så uppspelt att vi kom fram till att det var bäst att lägga honom (i vanlig tid) innan han flippade ur totalt.

På lördagen tog Albin och jag en långpromenad i skogen där vi bor. Med en upptäckares iver for han fram över stockar och sten och vi undersökte kottar och grenar, stubbar och rötter och jämförde små träd med "tå stooooja" träd, plockade blommor, klättrade på stenar och slutligen upp på ett berg där vi hamnade på en avsats med utsikt över hela Enskede ända bort till Globen. Trots ölburkar och annat skräp gladdes vi ändå stort åt vår toppbestigning av det "enorma" berget.

Desto mindre roligt var det i morse när jag slog upp tidningen och såg artikeln om den 15-åriga flickan som blivit mördad på en festplats i skogen i Stureby och jag insåg att det var precis där vi var. Så obehagligt att vi befunnit oss på just den platsen ovetandes om vad som skulle utspelas där några timmar senare. Och så fruktansvärt tragiskt och sorgligt det som hände. En flicka är död. Två tonåringar är anhållna. Tre familjers tillvaro är slagna i spillror.

Igår söndag var vi på namngivningskalas för bonussyster Saras yngsta dotter Nora Boo. Albin fastnade i storasyster Heddas rum bland alla leksaker och blev kvar där ett bra tag medan festen pågick. Efter en dryg timme hade han tydligen fått nog för då kom han ner och sa:

– Mamma. Mat!

Ja, det är ord och inga visor.

Lördagkväll

...och vi rullar chokladbollar. Smaskens!

Söt som en solvarm jordgubbe

...är han, vår lille Albin. Puss, puss. Mamma och pappa älskar dig!