Pappa och morfar

När Johan åkte iväg på ett inbokat jobbmöte gick jag och Albin för första gången tillsammans till kyrkogården och graven. Min pappas och Albins morfars.

Under hela min bloggperiod har ett inlägg velat bli skrivet men inte kommit ur mig. Jag har börjat så många gånger gånger men fått avbryta för att börja om på något annat ämne eller lägga ner helt. Orden fastnar i mig och de som kommer ut känns inte rätt, hur många jag än skriver. Jag lägger ingen ambition på att försöka idag heller. Det är så mycket jag vill säga om att sakna sin far så ofantligt nu när jag själv blivit förälder att det bara låser sig. Så det blir bara något kort. Han var ju min fina, kloka, inkännade och förstående pappa som jag nu verkligen behöver vi min sida. Jag vet att det finns så många andra fina och kloka människor runt mig men ingen, ingen kan fylla tomrummet efter honom! Det var faktiskt tal om att han skulle följa med oss till Kina för att hämta vårt barn när det skulle bli dags. Vi pratade om det när han var sjuk. Vi visste vid den tiden inte vem vi skulle få och när vi skulle resa. Bara att.

Men cancern hann före.

Jag är så lycklig och glad mest hela tiden över att just Albin ZiJian har kommit till oss. Men en annan del av mig gråter över att pappa inte fick träffa honom. Att pappa inte fick möjlighet att glädjas med oss och själv träffa det yrväder som nu så hemtamt rör sig i det hus som tidigare var hans. Och jag är också så oerhört ledsen över att Albin inte fått den fina morfar han så tveklöst skulle tagit till sig. 

Men Albin klarar sig. Och pappa har det nog fint där han är. Så mest av allt är jag ledsen för min egen skull, av egoskäl, att jag inte fick chansen att ha min pappa vid min sida när jag nu äntligen blev mamma...