Kokongen spricker

Albin kollar Pingu. I en låda.

Lådan flyger.

I helgen fick vi besök av Esmeralda...

...Molly och mamma Maria.

Och så kom farmor och farfar över och lämnade ett jättestort påskägg till Albin. Hans första i Sverige! Och senare hade vi också påskmiddag, med ännu fler påskägg, men de bilderna fick inte plats. 

Påsken är över. Helgen är slut. Så också vår lilla kokongtid. Den tid som vi varit mamma-pappa-barn 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och endast vid enstaka tillfällen släppt in andra på besök. 

I morgon börjar jag alltså jobba. Ångest. Hur ska det gå? Hur ska jag kunna gå upp, duscha, dricka kaffe och ta tunnelbanan till jobbet precis som förut när livet är så totalt annorlunda? Hur ska allt kunna vara som vanligt när det inte alls är det? "Hallå alla ni trötta på tåget, jag har blivit mamma! Jag har en son nu! Ja, visst syns det på mig?" Och när jag sitter på jobbet och ska verka viktig och jobba med jobbsaker så är han där hemma i huset. Med pappa. Och grejar. Kanske leker lilla killen med sin polisbil och kör den hit och dit med sådan frenesi att han glömmer att svälja och dregglar strängar över golvet. Eller så äter han banan. Eller så har han hittat något som verkligen måste öppnas. Eller så kollar han på Pingu. Hans första filmidol. "Mamma, Piggu. Piggu. Piggu." Han är helt såld. Albin låter nu mer som Pingu. "Tut, tut!" Går som Pingu – och äter som Pingu! Vi upptäckte nämligen idag att han sen ett par dagar tillbaka beter sig så märkligt vid matbordet och undrade vad han höll på med. Han böjer huvudet bakåt och liksom häller ner maten i munnen. Så kom vi på: Ah, så gör ju Pingu när han äter fisk...

Men jag har tänkt på en sak. En kokong är ju ett larvstadium, en puppa. Nu spricker alltså vår kokong för att vi måste ge oss ut i "verkligheten" igen. Och när en kokong spricker så är det ju för att en fjäril har bildats. Och eftersom man ju hellre vill vara en fjäril är en kladdig puppa liksom, så måste ju det betyda att vi är på väg mot något ännu bättre och ännu vackrare! Det kanske stämmer. För faller allt på plats kommer vi båda att jobba halvtid tillsvidare. Och hur härligt det än var i den där kokongen så kunde det ibland bli lite trångt. I alla fall för mig och Johan som kunde trampa varandra på tårna emellanåt. "Gör inte si, gör så istället." För det finns ju inget facit för hur man gör med barn så man får för det mesta köra på magkänsla har jag förstått. Och i min mage känns det inte alltid som i hans mage, eller någon annans heller för den delen. Så kanske är det bra att vi delar på oss lite, att vi får lära känna Albin på var sitt sätt nu. Lite längre egen tid med honom, lite närmare, utan avbrott... 

Samtidigt som vi båda får möjlighet att göra något annat med några andra på vardagarna. Och så myser vi ihop oss hela familjen på kvällar och helger!

"Misit!", som Albin skulle ha sagt! (=Mysigt.)