Mamma fotar mig hela tiden. Ibland är det inge kul. Då blir jag arg eller vill ta kameran ifrån henne. Men oftast tycker jag det är skoj. Speciellt när hon och pappa skrattar högt. Då hittar jag på alla grejer jag kan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej på er, det var ett par dagar sedan jag vart inne på bloggen och så glad jag blev att det var så mkt att läsa. Så fick jag gråta lite oxå av det fint skrivna om morfar-saknad. Och så känner jag igen mig och min egen två och ett halvt-åring. Kan ju inte jämföra ur adoptionssynvinkel men i övrigt nattandet - som var precis så med vår Erik för ett halvår sedan. Piggelin som tusan och påhittig och om vi lämnade honom att somna själv var han uppe direkt och satte igång och leka eller provade alla andras sängar för att se var det var bäst att sova mm mm. Men det är bara att hålla ut, inte ge sig och ha koll på sömen på dagarna så att det inte blir för svårt att somna på kvällen. Rätt vad det är så sitter det och han kan nästan be att få gå och lägga sig, (well, det var lite av en utopi :-)) Puss o kram på er! // Pia
SvaraRaderaOj oj oj.. vad Albin ser välmående ut. Jag tror
SvaraRaderahans kinder har blivit ännu mjukare och goare. Nu längtar jag sååå mycket efter honom. Kommer över så fort jag kan.
Jag blev så full i skratt över grannhunden, som faktiskt såg lika hög ut som lille Albin och att han är så modig och vågar klappa hunden.
Kram från mormor.
Albin du är så söt att man bara vill äta upp dig!
SvaraRaderaHej lilla familjen, Malin - vilka fina bilder. Så mkt stämning i dem.
SvaraRaderaSpeciellt närbilden när Albin lutar mot vuxens arm. Jätte fin.
Alla hälsar !
Kram Wallås