Adopterar man från Kina är det rapporteringskrav till de kinesiska myndigheterna. Familjerna ska skicka sammanlagt två rapporter, den första ett halvår och den andra ett år, efter hemkomst. Båda rapporterna ska skrivas av socialsekreteraren i kommunen och tillsammans med fyra foton sändas till den adoptionsbyrå som skötte adoptionen i Sverige som i sin tur skickar rapporten vidare till CCAA - Children Center of Adoption Affairs - i Kina.
"Anledningen till rapporterna är att utländska adoptioner ofta är en kontroversiell fråga i barnets födelseland. Många frågar sig vad som egentligen händer med barnen i det nya landet. Blir barnen verkligen älskade, blir de riktiga medlemmar i sin nya familj? Vad säger de nya släktingarna? Vänner och bekanta i övrigt, kommer de att acceptera detta barn, som har ett främmande ursprung? Det finns de i barnets hemland som är övertygade om att han eller hon skulle ha fått det bättre på ett barnhem i sitt eget land än hos adoptivföräldrar utomlands. De finns de som av omsorg om barnen skulle vilja stoppa internationella adoptioner. Men det finns också människor som är övertygade om att en familj är det bättre alternativet för barnet, även om familjen bor i Sverige. De som medverkar i en utländsk adoption kritiseras ofta och behöver kunna bevisa att deras medverkan till beslutet var riktigt. Och de måste kunna göra detta i varje enskilt fall." ...läser jag på Adoptionscentrums hemsida och jag blir ledsen. För att Albin är så självklar hos oss, vår släkt och våra vänner. För att han är så älskad ett barn bara kan vara.
För att vi föräldrar naturligtvis ska göra allt som står i vår makt för att ge honom det allra bästa av allt.
För att kärlek är tjockare än blod.
Men att det finns de som betvivlar det.
Den adoptionsbyrå vi använde oss av heter Barnens vänner och de lägger fram en liten mjukare förklaring på det här med uppföljningsrapporter. De säger att Kina helt enkelt är måna om sina barn och vill veta att de fått det bra i sina nya familjer. De vill veta hur anknytningsprocessen fungerat, hur barnet utvecklas, äter, sover och växer under det första året.
De verkar överhuvudtaget vara lite coolare i sin inställning. Som till exempel det här med att man ska bifoga fyra foton på barnet. På AC:s hemsida står det bland annat att "barnen ska vara prydligt klädda, flickor får gärna ha fina klänningar". På BV säger de: "Inga nakenbilder bara".
Och varför det är så olika vet jag inte.
Så innan vi åkte till Spanien hade vi vår socialsekreterare på hembesök inför halvårsrapporteringen. Det var ju lite pirrigt måste erkännas. Jag menar, det är inte var dag man har en myndighet hemma som ska göra en bedömning på en som familj. (!) Men vi har ju träffat henne några gånger förut så det var ändå okej. Plus att Albin är en sån stjärna och vi alla har knutit an så självklart till varandra att vi faktiskt bara var stolta över att få visa upp oss. Och allt gick förstås bra. Rapport med foton är adoptionsbyrån tillhanda utan anmärkningar.
Men gällande fotona var det faktiskt inte förrän nu jag läste AC:s rekommendationer. Ett visste vi, skulle vara en nytagen familjebild. Så då fick vi be grannen komma över en söndag då vi grejade i trädgården. Det fick duga. Sen blev det knivigare. Att välja ut tre representativa bilder bland de cirka 2000 vi tagit sen vi åkte till Kina var inte helt lätt. Men jag tänkte att ett foto där han är tillsammans med andra barn kan ju vara bra. Det visar att han är en del i ett sammanhang även utanför familjen. Sen valde jag slumpmässigt två foton som helt enkelt bara var sköna på honom. Varav det ena med köttfärssås runt mun och vattenpistol i hand! Ähum. Inte direkt uppklätt med andra ord.
Men... ingen kan väl ändå komma och säga annat än att att det ser ut som att han är glad och har det bra här med oss...
