Champagneprovning och mors dag

Jag. Fotograf: Nette

Malin och Anna.

Mia i dotter Kajsas glajjer.

Det var min helg i helgen. Först ut var Champagneprovning med efterföljande middag och vindrickning långt in på småtimmarna. På lördagen var det medelhavsvärme och jag låg Albins barnpool och skvätte vatten på pannan större delen av dagen. Och på söndagen sen, fick även jag äntligen uppleva hur det är att vara mor på mors dag!

På ett sätt var det lite av kontrasternas helg. Ena kvällen är jag bara mitt eget jag. Berusad av bubbel där alla mina åsikter och tankar flödar fritt tillsammans med mina sköna, galna och kloka väninnor. Dagen efter leker jag med Albin igen. Då är jag mamma och då är det han som står i fokus. Mors dag firar vi hos bror med familj i Rånäs och i bilen hem reflekterar jag över ordens betydelse. Jag tänker på att ordet "mor", till skillnad från "jag", inte längre är självt. Det vittnar ju faktiskt om att det finns någon annan där. Ett barn. Som helt sonika tar över scenen och (mammans) jag förpassas till kulisserna.

Och inte mig emot. Som jag har längtat efter att få invigas i den stora klubben av mödrar. Som jag har längtat efter att själv få uppleva allt som jag bara har hört talas om. Men jag inser samtidigt att jag fortfarande behöver en stor dos av mina väninnor med jämna mellanrum... tillsammans med en jädra massa vin!

Och det är underbart att det i mitt liv nu finns både och.

Strössel på tårtan

(Albins "Kinaskor" hör fortfarande till favoriterna.)

När Albin sover middag och jag går omkring och pysslar och plockar kan jag bli ståendes och bara titta på alla leksaker, prylar, skor och kläder som ligger utspridda överallt. Och bli alldeles lycklig. Det ser ut som färgglatt strössel på en tårta. Och vittnar om att här bor också ett litet barn. Äntligen.

Det är en härlig känsla.

Om tankar

Det är märkligt. Att jag, nu när vi äntligen fått den stora gåvan Albin, tänker tankar om att förlora honom. Inte så att jag tror att någon ska komma och ta honom bara sådär utan det är mer en bakomliggande oro i form av små skavande, gnagande röster som tigger om min uppmärksamhet. "Hallå där Malin, stopp ett tag, tror du  verkligen att det kommer att vara så här fantastiskt heela tiden?", "Kanske borde du inte ta det här så himla för givet, hör du.", "Vet du om hur många saker ett litet barn kan råka ut för egentligen? Va?!". Och så kan tankarna dra iväg med mig om vad det skulle kunna vara. 

När jag efter en tid märker att jag inte lyckas ignorera rösterna låter jag förnuftet komma till tals. Och det tar i med hög och ljudlig stämma och säger att det är helt normalt att tänka så här om det man håller allra närmast hjärtat. Det vi älskar högst är också det vi är mest rädda att förlora. Basta!

Så kan det vara. 

Eller så är det beskyddarinstinkten som slagit till i full kraft. En ren biologisk föräldraeffekt helt enkelt. Som kommer att ligga där och småskava hela livet ut...

Blötdjur och språkgeni

Helgen bjöd på blå himmel, sol och försommarvärme. Vilket också fick Albin att vilja bada när han tvättade bilarna i baljan. Imorgon, måndagen den 18:e maj har Albin varit hemma med oss i 2 månader och han har redan lärt sig över 100 ord. !! Han kan:

hej, mamma, pappa, ja, nej, titta, välling, vatten, saft, banan, äpple, macka, mat, kaffe, ägg, juice, mer, gott, tack, färdig, tuggummi, bra, katt, mjau, hund, häst, vagn, båt, bil, cykel, motor, flygplan, traktor, buss, däck, tåget, tunnel, borta, uppe, nere, blöja, tröja, byxor, skor, strumpa, jacka, näsa, mun, öga, öra, mage, fot, bajs, kiss, bada, nalle, aj, ont, varmt, kallt, boll, aja baja, dom, gunga, anka, akta, jobbet (när någon av oss inte är hemma), telefon, en till, smutsigt, där, lampa, blomma, ballong, sitta, gapa, öppna, sova, klippa, tungt, hemma, farmor, farfar, plåster, torka, hoppa, is, fotboll, samma, kom in, går inte, trasig, skål, affären, Höjdarna, Nemo, Pingu, Bilar – där de fyra sista är filmer som han brukar titta på.

Grym kille, inte sant?! Vi föräldrar är i alla fall omåttligt stolta. Ja a då.

Ingen rast och ingen ro

"Inga kommentarer", säger Albin som inte vill vara med på bild.

Prestera och vara engagerad på jobbet, städa, rensa och stajla huset inför visningar, planera renoveringar och möbleringar i nya huset, slänga och packa inför den kommande flytten. Och samtidigt vara mamma till Albin och hinna njuta av sköna maj!

Ja, jag kan ju bara konstatera att dygnet är för kort för tillfället. Nu skulle jag behöva några extra timmar från den tiden då vi bara låg i soffan och väntade på att något skulle hända.

Men det är konstigt nog inte stressande på ett negativt sätt. Kanske för att vi är två som kan hjälpas åt, plus att vi faktiskt har vanan inne av att flytta (fjärde gången på sex år!!) och därmed vet vi vad vi har framför oss. Så även om det är extra mycket just nu så får jag också energi av att det rör på sig. För det är ju så, att när flyttar är frivilliga så gör man det med avsikten att tillvaron ska bli bättre på ett eller annat sätt. Man får chansen att börja om på något nytt. Det blir en nystart helt enkelt.

Och det känns ju fräscht.

Vi ska flytta

Från det här...

...buhu...

...till det här.

Nu är det klart och bestämt. De lösa trådarna är uppnystade, beslut har fattats och papper har skrivits. Vi ska alltså flytta! Förutsatt att försäljningen av vårt hus går som det ska. Men vi hoppas på det bästa.

Det är med sorg i hjärtat jag tittar på skylten "Till salu" som är nedtryckt i gräset på tomten. Det tar emot att lämna det hus som varit min pappas i så många år och därefter vårt efter att han gick bort för ett och ett halvt år sedan. Men vi känner att vi inte har något val. Eller, vi har snarare gjort ett val och det är att vi ska flytta från en dyr adress i Enskede till en billigare i Segeltorp innan det blir tvångs. Till ett hus som är snarlikt det vi har nu men utan källare. För att ha råd att kunna göra något mer än att bara bo.

Vi har haft diskussionen uppe flera gånger. På Johans initiativ. Jag har väl inte velat lyssna ordentligt på det örat. Jag har i min enfald hoppats att det ska gå fast jag innerst inne har vetat. Så när Johan hittade ett annat fantastiskt hus som var långt mycket billigare och som jag också kunde tänka mig att bo i lyssnade jag faktiskt. Sen gick allt väldigt fort.

Och hur tråkigt än är att lämna pappas hus så känns det samtidigt som ett riktigt bra beslut.

Förutom att det är lite tokigt att vi ska flytta så snart efter att Albin kommit till oss. Rent krasst behöver ett adoptivbarn lugn och ro i sin nya tillvaro för att känna trygghet och kunna knyta an till sina nya föräldrar. Men istället ska vi alltså ge honom ytterligare en förändring att förhålla sig till. Nu, när han precis har landat och lärt sig säga "hemma" varje gång vi rullar in barnvagnen eller bilen på uppfarten. Men samtidigt. Flyttar vi inte nu kan det få konsekvenser senare som blir än mer dramatiska. Och gör vi det till ett spännande äventyr och är så pedagogiska som vi bara kan ska vi nog få till en så mjuk övergång som möjligt. Hoppas vi!

Valborg

Precis i närheten där vi bor var det stort Valborgsfirande med brasa, musikuppträdande, lotterier, korvförsäljning, fiskdamm och slutligen fyrverkerier. Albin var i sitt absoluta esse den kvällen. Han sprang, han hoppade, han dansade, han klättrade och han rullade runt. I flera timmar. Johan och jag turades om att springa efter.

Men mellan varven tyckte till och med Albin att det var skönt att få vila de springiga benen lite på pappas axlar eller i mammas famn.