Fler bilder från första dagen

Lägg märke till att nallen är med!!

Äntligen...

...har vi fått vår son och äntligen sover han. ;-)

Vilken dag. Och vilken fantastisk liten kille vi har fått. Inga ord går egentligen att beskriva vad vi har fått vara med om idag men jag gör ett försök. Imorse var vi så till oss att vi mådde illa. Halv tio skulle vi vara på plats på Civil Affairs, någon sorts myndighet som har hand om adoptioner. Vi var där redan strax efter nio för att hinna pusta ut lite och göra oss redo och tur var väl det för ungefär en halv minut efter att vi kommit ropade de "They are here, they are here." Då brast det för oss. Tårarna började komma och vi visste inte vad vi skulle ta vägen. Sitta och vänta eller gå och möta. Och skulle vi känna igen Albin?! På plats var även 3 andra familjer, från Holland, som också skulle få barn samtidigt som vi. In kom då tre nannies som bar på varsitt barn men före dem gick en liten parvel. Han var först in i rummet bärandes på en liten, blå ryggsäck, med några leksaker i handen som han ville visa upp. Det var inte lätt att greppa situationen och framförallt inte att riktigt känna igen vår pojke bland de andra. Alla föräldrar, nannies och myndighetspersoner pratade i mun på varandra och det blev bara tilt-error i mitt och Johans huvud. "Var är han? Är det han? Jo men det måste vara han. Det är han!" Så såg vi vår guide Jessica gå fram och prata med just den lilla pojken som bar den blå ryggsäcken. Och så pekade hon på oss. Han vände på huvudet. Och våra blickar möttes.

Sen skulle det skrivas hundra papper också när vi egentligen bara ville sitta där och titta på vår son, ta in att han faktiskt var där, med oss, nu äntligen. Okej snabb förhandling, jag tog pappersexercisen och Johan började leka. Tittut runt hela salen medans de andra barnen satt paralyserade i knät på sina nya föräldrar. Jag kan överdriva en smula, men det är faktiskt bara en smula för han skilde sig stark från mängden och vår guide sa sedan på vägen ut när allt var klart att "We are the lucky ones!"

Därefter har det gått i 190 utan överdrift. Han är ett energiknippe av sällan skådat slag. Vi kan inte mycket om tvååringar men han fattar och kan "allt". Och ska sköta allting själv. ("Åh nej två i familjen av samma sort", sa Johan) Vi trodde att vi skulle sitta på golvet och pedagogiskt trä ringar på en pinne i olika färger. De tog han och sulade tvärs över rummet, såväl ringar som pinne. Och så har han badat i dag. Två gånger. Första gången hoppade Johan i med honom till hans stora glädje. Jag satt på kanten och duckade för alla ankor som kom flygande.

Som tur var köpte vi en stroller av enklaste sort på varuhuset Carrefour och när han badat (första gången) ville han gå ut. Det visade han genom att ta fram sina skor och inte ge sig med vad han ville förrän han fullt påklädd satt i vagnen och vi körde honom ut på stan. Och nu vet vi att en tur i strollern även kan få en vildbatting att sova en stund.

Vi hade förberett oss för det värsta. På skrik och gråt denna första dag. Det har istället varit mycket skratt och bus. Inte en tår har fallit. Men han har bråkat med oss, testat våra gränser och han har också blivit lite hårdhänt mellan varven. Det går som sagt inte att återge allt men vi är så sjukt lyckliga och tacksamma för att just han har kommit till oss. Och som sagt att han nu sover. Och snart gör vi det också. För det är inte heller lätt att gå från 0 till 1000 som nykläckt förälder.

I morgon är en ny dag. Lär vi bli varse.

!!!

Nu skojar vi inte längre...

Nu har vi landat i Hangzhou

Äntligen framme i Albin Jianjians stad och vi är glatt överraskade. Det känns som om vi har hamnat på kinesiska rivieran! Hotellet vi bor på är fyrstjärnigt och heter Lake view hotel. Och det är just vad vi har från hotellet och vårt rum – utsikt över en stor sjö som heter West lake. Vi blev direkt helt kära i den här staden. Den är lite mer av en kontinental stad med en blandning av torg, shoppinggator, high techbuildings, caféer och promenadstråk. Allt med kinesisk anda förstås. Idag var också första dagen på två veckor som det inte regnade här, fick vi höra, utan solen sken och det var var vår i luften. 

Strax efter vi checkat in gick vi ut igen. Vi stod som två fån i en korsning och pekade åt varsitt håll då en amerikan med kinesisk flickvän kom och frågade om de kunde hjälpa oss. Tack för det. Vi var nämligen på jakt efter inslagspapper. Imorgon är en viktig dag och då ska myndighetspersoner, nannies och andra ha gåvor enligt tradition och det viktigaste är inte vad man ger utan hur det är inslaget. "Det fixar vi på plats", tänkte vi vilket visade sig svårare än vi trodde. Inslagspapper verkar inte gå att köpa på samma sätt som i Sverige. Här slår de istället in allt som man precis har köpt väldigt omsorgsfullt i butiken men det är svårare att komma efteråt och säga att man vill ha något inslaget. (Speciellt svårt blir det ju då om paketet är inköpt i ett annat land. Ähum.) Amerikanens flickvän tänkte till och tog oss till en frukt- och blomsteraffär där det jobbade tre kvinnor och en hund som vaktade frukten (se bild). Jo de kunde hjälpa oss. Vi fick våra paket inslagna och blev sen tagna på en rundtur av ovan nämnda två. Vi strosade i de gamla kejsarkvarteren, åt streeetfood (grillspett och wraps) och avslutade det hela med att titta på en vattenfontänshow som de tydligen kör varje kväll nedanför vårt hotell.

Imorrn är den stora dagen. Dagen vi har väntat på i flera år. Det är svårt att greppa. Vi är glada, pirriga, spända, lyckliga och väldigt förväntansfulla. Jag har också frågat mig själv vad mer jag känner. Om jag inte är mer nervös än så här och i så fall varför inte det? Och jag har kommit på att det precis är som att bestiga ett berg. På vägen från base camp upp till toppen stannar man vid ett antal stationer för att anpassa sig till den alltmer tunnare luften. Man tillryggalägger sig svåra pass och branta bestigningar, tar sig förbi dem och aklimatiserar sig till det som råder. Siktet är inställt på nästa delmoment. När du sen står där strax nedanför toppen och vet att du kommer att klara den sista biten, att du kommer att nå toppen. Ja då är helt plötsligt det stora berget inte längre något problem. Du ser bara den sista, korta sträckan vilket ju kommer att bli en enkel match. Det kommer ju till och med bli riktigt roligt! 

Och nu ser vi faktiskt toppen...

Men det innebär inte att det inte pirrar imagen. Nej då. Iiiiiiiih. Speciellt inte då de kom och knackade på vårt rum och sa att här kommer babysängen. Så nu står den här och vi har lagt fram pyjamas och snuttefilt. Iiiiiiiiih.

Fotnot: Det högsta berg jag har bestigit är Kebnekajse, men ändå...

Kinesiska muren

Vi har verkligen ett galet program. Idag var det samling kl. 9 då det bar av till en jadefabrik. Därefter vidare till Kinesiska muren, följt av lunch och besök på en vasfabrik. Efter det åkte vi till ett tehus för en teceremoni men på vägen dit gjorde vi ett stopp vid Birds nest, huvudarenan för OS 2008. Phu! Efter dessa aktiviteter fick vi nu en knapp timmes rast på rummet. Kl 18.20 kommer bilen och hämtar oss igen för ikväll blir det Kung Fu-show. Sova får man tydligen göra någon annan gång...

För så mycket sova lär det väl inte bli inatt heller då vi imorgon ska upp för att åka vidare till Hangzhou och Albin Jianjian. !! Klockan 12 går flyget och resan tar ca två timmar. På flygplatsen blir mötta av nästa guide som tar oss till hotellet och ger oss information om hur överlämnandet kommer att gå till mer i detalj. 

Så nästa gång ni hör från oss är vi i samma stad som vår lilla kille. Helt otroligt. Nu är det riktigt, riktigt nära. Vi håller nästan andan av iver. På måndag...

Den förbjudna staden

Mitt påstående om hur lugna vi var inför måndagen kom och bet mig i rumpan senare på natten. När jag skrivit av mig på bloggen och alla dagens intryck hade lagt sig, låg jag där i sängen och insåg att det bara är några futtiga, fjuttiga dagar kvar innan allt blir helt annorlunda. Tankarna snurrade, magen ilade och hjärtat skuttade. Johan  sov redan. Det tog mig däremot en bra stund innan jag också gjorde det. 

Men det sköna i allt det ovissa är att jag har en känsla av att han är en glad kille. I mina tankar ser jag en skrattande, sprallig liten spellevink härja omkring. Vi har ju tänkt att han ska få namnet Albin. Men vi har ingen aning om om det passar honom. Vi får helt enkelt lyssna till magkänslan och känns den bra kör vi på det. Men det ska få växa fram i hans nya liv så vi inte ändrar allt på en och samma gång... 

När klockan ringde imorse var jag alltså riktigt trött. Men lite kaffe på det så blev det genast bättre. Idag har vi besökt Himmelska fridens torg och Den förbjudna staden. (Kul att jag fick hälsningen av dig Lasse just idag.) Därefter var det lunch och sen ett besök på en Silk factory som vår kära guide Lili så gärna ville att vi skulle få se, läs köpa något i. Krämaren Lili som vi nu kallar henne. Hon ser verkligen till att vi inte åker från Kina med pengar kvar på fickan. ;-) Hon var ytterst mån om att vi skulle köpa kvalitet. Visst, visst sa vi. Sen hann hon inte mer än släppa av oss vid hotellet innan Johan, Susann och Anders var på väg till Silk Market igen. Själv är jag tillbaka på hotellrummet och tänker lägga mig på sängen för att ta igen lite förlorad sömn. 

Vi ses.

..några bilder till...

...och en väderleksrapport på begäran.

Idag var det strålande sol och ordentlig blåst. Tack och lov för det. De två första dagarna var det molnigt, vindstilla och hur smoggigt som helst (bilderna ovan är ifrån igår). I Beijing bor det 16 miljoner människor och här finns 3,5 miljoner bilar. Är du ute några timmar kliar det i halsen av alla avgaser. Så lite vind var välkommet. Temperaturen ligger på runt tre plusgrader. Det sägs att det är torr luft här, sällan någon nederbörd och därför heller ingen snö.

Så, nu är det gonatt. Om några timmar ringer klockan och det dags för utflykt till den Förbjudna staden. Lite omstuvning i programmet alltså. (Missa inte den längre rapporten här under.)