Förkylt

Det har varit förkylt här hemma under veckan som gick. Först var det Johans tur och sen min. Albin lyckas på något mirakulöst sätt alltid stå emot. Jag hörde någonstans att asiatiska barn inte så ofta är sjuka de första åren. Jag fördjupade mig inte så mycket i påståendet då men nu börjar jag verkligen tro att det kan ligga något i det. Nåväl. Nu är vi alla friska och en ny vecka har börjat.

Jahapp. Så vad ska vi hitta på idag då?

Att fika

Jag älskar att fika. Kanelbullar, vaniljbullar, äppelpaj, blåbärspaj med lite vaniljsås, toscapågar, hallongrottor eller gamla hederliga chokladbollar, det är också fint... eller som som nu, semlor! Mums! Men det får inte vara vilket skit som helst. Inte bara socker och kemikalier. Nej riktigt smör, färska bär, mörk choklad och såna grejer. A men gu' så gott!

Att fika är också en bra aktivitet när man är hemma och föräldraledig. Man kan åka långt, långt bort dit till det där caféet där man vet att de har extra mycket smör i kanelbullarna. Eller till det där gulliga lilla kondiset med de fina bärbakelserna. Inte allt för ofta förstås, det är ju inte bra för Albin att få i sig för mycket socker. Men så tänker jag att vad fan, lite smör, socker och vetemjöl springer han av sig fort. Värre är det ju med alla dessa emulgerings-hit-och dit-skit. Och så åker vi.

Ellet så stannar vi hemma och bakar. Det är också en bra aktivitet. Och gott. Då kan man ju äta av degen också medan man gör kakorna eller bullarna eller vad det ska bli. Det gillar Albin. Jag tror jag börjar överföra tycket för allt detta goda på honom. Han skiner upp som en sol när jag föreslår att vi ska fika eller baka - om han inte själv redan presenterat idén. Ja ja. Det får bli mer ordning på sockerintaget när han börjar dagis...

För nu ska vi nämligen fika. Idag har vi bakat skurna chokladkakor. Och med en matsked sirap i degen har de blivit lite sega i mitten och galet goda. Och dessutom enkla och snabba att göra med en otålig (snart) treåring.

Mitt favoritrecept på dessa hittar ni här (kopiera och klistra in):

http://kryddburken.se/?s=chokladsnittar

Ponnyridning på Skansen

Idag var vi på Skansen och Albin red på häst för första gången. En "stor", liten Shetlandsponny som hette Alfons. Det var inget snack, Albin vill självklart rida när vi frågade honom och han satt stennöjd i sadeln uppe på hästryggen. Jag fick inte ens hålla handen om hans rygg för att kunna ta emot honom om han ramlade för han kunde minsann själv. Efter det gick vi och åt kanelbulle och drack Festis i en kaffestuga från en svunnen tid. En mysig liten söndagsutflykt.

- Mamma, vad tycker du?

- Mamma.

- Ja, älskling..?

- Vad tycker du?

- Om vadå?

- Kom se.

- Mmmm.

- Titta, vad tycker du jag lagt blommorna i vattnet? (Albin har alltså strippat tulpanerna på deras blomblad och tryckt ner dem i vasen!)

- *morr* Det här har vi ju pratat om Albin. Att låta blommorna vara. De ska man bara titta på.

- Dumma dej, dumma dej, dumma dej, dumma dej, dumma dej...

- *MORR*

Ja, så här kan det låta en vanlig dag hemma hos oss.

Mästerfotografen Albin

...får emellanåt tag på min relativt tunga digitalsystemkamera och springer omkring och knäpper som värsta proffset. Nej, jag är inte helt avslappnad då men än så länge har han inte tappat den. Och jag tänker samtidigt att det kanske är en ny Mattias Klum som är i farten och inte vill jag hämma min son i den utvecklingen. Så jag låter honom hållas. En stund. Här är ett urval ur den senaste fotosessionen.

Hej då Julen

...och tack för den här gången. Julstjärnor och granpynt har varit nedpackat i påsar och lådor några dagar och istället ersatts med tulpaner och blockljus men det var inte förrän i helgen allt åkte ut i garaget.

Så där ja. Och nu längtar vi efter våren!

Albin

Älskade barn.

Livet kan te sig så självklart med dig. Det är så här det ska vara. Du är vårt barn. Du var en liten pusselbit som saknades och nu när den sitter där är det inget mer med det. Punkt slut egentligen.

Och så samtidigt...

...denna enorma tacksamhet. Över att just du är här med oss. Du är större än jag väntat mig. Du är mer än jag trodde fanns. Du är den totala gränslösa kärlek jag inte visste existerade. Att få lägga mig bakom dig när du somnat, se din lilla rygg höjas och sänkas med dina andetag är mitt totala allt.

Du finns!

Ord bara ord. Jag vet. De kan vara så banala i sin storhet. De har blivit använda så många gånger att de kan ha förlorat sin kraft. Därför har jag haft så svårt att skriva just det här inlägget. Trots att jag velat det länge. Men de måste ut. Nu. Bokstäverna kräver att bli satta på pränt. För jag vill att du ska veta det, sen när du blir stor nog att förstå, att både pappa och jag häpnar över att vi, trots alla våra fel och brister vi tyngt oss med längs vägen har fått just DIG. Älskade, älskade barn.

Jag tackar Universum, Gud, Livet, Kärleken, Det högsta alltet, What ever your name is, varje vareviga dag för att vi fått dig. Albin ZiJian. Vår son.