Förkylt

Jahapp, då var det förkylt igen då. Trist. Det är tredje gången nu på inte alltför lång tid. Fast Albin verkar immun. Johan också. Fast den sistnämnda å andra sidan är ju alltid på jobbet så det kanske inte är så konstigt.

Så nu går jag här och snorar och snörvlar. Man blir ju en så rolig mamma direkt. "Lek lite själv på golvet Albin. Mamma måste ligga här i soffan en liten stund. Kör med bilarna så där runt, runt. Det är kul." Lyckas så där. Så det har blivit en hel del tv de senaste dagarna. Inte bra, inte bra. Jag vet. Jag har dåligt samvete för det men vad ska man göra?

Fast helt hopplös är jag inte. Varje dag hittar vi på någon aktivitet bara det att de inte blivit lika långa och kanske inte lika roliga under sjukdagarna. Som idag till exempel, promenerade vi bort till affären för att handla. Det är ju massor med grejer på vägen som ska utforskas, kastas, hoppas och sparkas på så det tar sin lilla tid ändå. För att inte tala om allt som ska göras inne i affären...

Sen åt vi lunch och vilade middag ovanpå det.

På eftermiddagen kände jag mig aningen piggare så jag petade i mig några Alvedon, sprutade näsan full med Nezeril och åkte iväg på min trädgårdsplaneringskurs. (Onsdagar är mina egna kvällar så då måste Johan vara hemma tidigt. No matter what.) För jag har insett, i hus nummer tre, att jag måste lära mig lite om träd, buskar, blommor och sånt. Det funkar inte att från april månad och framåt bara stå och klia sig i huvudet och titta på när allt flyter ihop. I första huset växte det massor med höga smala, gröna växter med små vita blommor på i rabatten. Jag tog aldrig reda på vad de hette. De var jättesöta. Tyckte jag. De som flyttade in i huset efter oss jämnade skiten med marken och la singel där istället. Det var ogräs alltihop visade det sig.

Så en trädgårdsplaneringskurs kanske kunde vara lite hjälp på vägen. Och imorgon Albin, ska vi gå på Öppna förskolan. Då ska du få leka med de andra barnen. Och mamma dricka kaffe med de andra mammorna och papporna.

"Gå dagis"

Albin har fått dagisplats i januari.

I Tjotahejti!

Albin vill verkligen börja på förskola. Helst igår. Han pratar om att "gå dagis" mest varje dag. Och vi har väl en tre, fyra stycken runt i krokarna så vilket håll vi än promenerar åt passerar vi åtminstone ett. Albin kastar längtansfulla blickar mot barnen på andra sidan staketet som alla skrattar, stojar och busar. "Gå in där", frågar Albin och tittar på mig med sina mörka, sneda ögon. "Nej gubben, vi eh... får inte", säger jag och känner mig helt usel. Och så försöker jag förklara att man inte bara kan gå in utan man måste skriva papper till de som bestämmer först, de säger sen till när vi kan gå in, antingen här eller där borta. Och så hör jag själv hur urbota dumt det måste låta i en 2 1/2-årings öron som bara vill gå in och leka en stund. Så jag säger numer bara "Snart gubben, snart".

Och som sagt, nu har vi fått plats. Men absolut inte på något av de kommunala förskolor som ligger på promenadavstånd utan ett annat långt bort. Jävligt långt bort. Dessutom åt ett helt annat håll än dit jobbet ligger. Såväl mitt som Johans. Att åka kommunalt dit och sen vidare till jobbet är ett skämt. Det skulle förmodligen ta över en och en halv timme. Men om vi tackar ja skulle det "bara" behöva gälla fram till augusti för då skulle Albin "med stor sannolikhet" kunna få plats på någon närmare förskola. Då kan han byta.

Men det är ju just det jag inte vill. Att han ska behöva knyta an till pedagoger och kompisar och sen behöva bryta upp och börja om. Med tanke på att han redan gått igenom några separationer innan han ens var två år fyllda så vill jag, så långt det bara är möjligt, kämpa för att han nu ska få den trygghet han gick miste om i början. Så jag hörde av mig till kommuntanten som fattat beslutet och förklarade det hela och frågade om det inte var så att de kunde tänka sig att göra ett undantag för Albin. Men nej.

Så nu står vårt sista hopp till en Montessoriförskola här i området. Ett föräldrakooperativ som jag har varit i kontakt med några gånger och som sköter sin uttagning själva. De är inte säkra på om de ska ta in något nytt barn i januari. Men kanske. På torsdag har de Öppet hus senare på kvällen. Då ska jag se till att tvätta öronen på både Albin och Johan och så går vi dit hela familjen och kopplar på stora charmen.

Då bara kan de ju inte motstå Albin.

Skärpning pågår

Så nu ska jag ta mig i kragen och sätta lite fart på den här bloggen igen. Jag har bestämt mig för att åtminstone skriva fram till den 9:e mars 2010. För Albins skull. Då kommer det nämligen att vara ett helt år sedan vi fick vår älskade, underbara, fantastiska lilla kille och det kan vara ett bra tillfälle att knyta ihop säcken. Eller snarare binda ryggen. På en blok (blogg + bok = bok) och kalla den "Första året med dig" eller något sånt. Så kan Albin få den och läsa om det som hände och kändes.

Dessutom har jag fått önskemål om att lägga ut lite mer bilder på hur det ser ut i nya huset för dem som inte har möjlighet att titta förbi så där enkelt.

Så, mer bilder och annat kommer alltså inom kort.

Saker jag vill/bör göra när Albin sover

Inte nödvändigtvis prioriterat i följande ordning.

Sova själv. Läsa en bok. Läsa en tidning. Tvätta håret. Umgås med min man (om han inte jobbar vill säga). Dammsuga. Packa upp en flyttkartong. Maila. Baka. Packa upp en flyttkartong till. Se en film. Tapetsera sista väggen i vardagsrummet. Hänga tvätt. Skruva upp en gardinstång. Bara sitta och glo. Äta chokladglass. Ringa de där telefonsamtalen. Kolla efter en hallbänk på Blocket. Leta efter Albins strumpor. Koppla in digitalboxen till tv:n som äntligen sitter uppe. Kratta löv. Dricka kaffe i lugn och ro.

...och självklart blogga! Men ni fattar va? Varför det blir glapp mellan inläggen emellanåt.

Hej då Spanien, tack för den här gången!

Espania por favor

Albin är nyklippt. Lite väl kort den här gången kanske men det gör inget för vi åker till Spanien idag och där är det varmt! Tjoho.

Vi var också och fixade ett svenskt pass till Albin och som ni ser KAN han bara inte sitt still så de fick ta om passfotot 6 gånger för att han hela tiden blev suddig på bild.

Nu är det i alla fall klart och vi är redo att åka. Här håller Albin sitt nya pass i handen men han är mer intresserad av såpan på tv:n i väntrummet.

Och blev riktigt sur på mig för att han inte fick titta färdigt. Jag försökte muntra upp honom men han visade vem som bestämmer genom att springa rakt ut i gatan. !! Ingen bil kom just då som tur var men jag fick hjärtstillestånd och skrek på Albin att komma hit. Väl tillbaka fick han en ordentligt förmaning om att så där gör man inte, mamma blir livrädd, förstår du det och så vidare. Varpå en man passerar som inte sett händelseförloppet och utbrister: "Stackars lilla pojke, sån mamma han har som bara skäller". Tack för den du.

Fasaden är ommålad

Då.

Nu.

(Klicka på bilden så kan du titta närmare på de fina fönstrena.)

Äntligen är det klart. Det tog sin lilla tid. Men så har våra hantverkare varit galet noga med målningen också. Plus att de fixade den ruttna gaveln, högtryckstvättade taket samt bytte stuprännor och plåtar. Och visst blev det fint?! Nu återstår bara den nya verandan. Den gamla har vi rivit för den var inte ordentligt byggd. Stod och svajade på pelare som inte var förankrade i marken. Läskigt. Plus att räcket var så högt och tätt så när man satt ner såg man knappt ut. Klaustro.