Jag säger "pass" och står över idag

Igår kväll var det första gången som jag kände: "Nä, hörni jag vill inte vara förälder just nu. Jag säger 'pass'. Det blev inget bra idag så jag står helt enkelt över den här omgången och kör imorrn istället."

Jag önskar man kunde det ibland. Säga pass och stå över.

Eller åtminstone få en liten återhämtningspaus när det kör ihop sig ordentligt. Man hinner liksom aldrig andas och hitta tillbaka till sig själv en sån dag. Allt bara byggs på vartefter och ju mer ogenomtänkta saker man gör desto mer fel blir det och till slut vet man varken ut eller in. Speciellt inte då tvåårs-trotset slår till. Allt ska göras tvärt emot. Men inte med gap och skrik utan med ett leende i mungipan kastar han sallad på golvet och spottar tandkräm på mina byxor. Och ser mest förundrad ut då jag blir arg. För det blir jag. Och så kommer nästa grej och så blir jag arg igen. Och igen. Utan att andas emellan. Och så står jag där sen och känner mig totalt misslyckad. Och ledsen. För att jag blir så arg hela tiden. Och en sådan mamma vill inte jag vara. Som bara är arg, ledsen och känner sig misslyckad.

Några timmar senare sover han och lugnet lägger sig där hemma. Jag får min efterlängtade andningspaus och smyger in till honom där han ligger. Och mycket mer behövs inte för att allt ska vända. Sittandes på sängkanten funderar jag på varför jag blev så arg egentligen. Hur kunde den där lilla krabaten som är full av energi och upptäckariver få igång mig så fatalt? Borde inte jag som levt långt mycket längre kunna hantera sånt bättre?

Imorgon ska jag rusta mig med massor av tålamod. Imorgon blir allt bra igen. För så klart jag vill vara förälder. Utan tvekan. Hela tiden. Och för alltid.

Mulle Meck

Mamma och jag var på Mulle Meck-parken idag och hälsade på. Mulle Meck är en sagofigur som gillar bilar, båtar, flygplan och sånt. Precis som jag.

Här kunde man köra både bilar...

...och lastbilar.

Bäst att kolla med mamma om det är okej att dra i växelspaken. Det brukar jag ju inte få fastän jag bara vill hjälpa till. När mamma kör.

De hade flygplan också.

Som man FICK skruva, banka, ratta, pilla, dra och klättra på!!

Och en linbana som jag åkte hela vägen ner och drog hela vägen upp.

Trots att jag bara var hälften så stor som de andra barnen.

Slutligen åkte jag hundra varv på en trampkarusell...

...innan mamma sa att det var dags att gå och äta mat.

Efter att ha lekt så mycket var jag jättetörstig.

Och jättetrött.

Laddare på vift

Albin leker i vårt kala vardags-/matrum. Madrass på golvet i stället för soffa.

Hämtmat idag igen. Pappa Johan skulle skoja men ser mest muppig ut.

Efter middagen sa pappa: Albin, kom så tittar vi på film - och somnade. Albin har hittat en hatt i urvridningsdelen till golvmoppen.

Jag har varit kameralös i några dagar. Eller rättare sagt, batteriet tog slut och laddaren var på vift. Alltså, jag visste ju att den låg i en kartong i garaget som det står "kök" på men frågan var i vilken av alla tio? Dessutom var det några av de där tio som var ytterst knepigt placerade för att bara kunna sticka ner handen och rota runt i. Nä, jag fick snällt vänta på att det blev dags att börja packa upp köket. Och idag kom då den dagen. I kartong nummer tre, i uppackningsordning, låg den.

Så nu kan jag fota igen. Men jag hade velat haft den i lördags. Då var jag och Albin på hembygdsgården på Oaxen på fest för min farbror som fyllde 65. Alla mina kusiner på pappas sida var där och Albin var mycket nöjd med all den uppmärksamhet han fick och stal mer eller mindre hela showen från födelsedagsbarnet...

I övrigt är det som vanligt där hemma. Renoveringen går framåt om än ganska långsamt för tillfället. Känns det som i alla fall. Men det är väl för att vi är trötta på att bo i och äta på - kartong.

En "Märsa" till morsan

Idag har vi varit och köpt en bil till mig. En begagnad metallicgrå Mercedes nånting (ja ja, vi är precis nyligen presenterade för varandra och jag la inte detaljerna på minnet) så nu kan Albin och jag åka och handla och åka på utflykter när vi är hemma tillsammans under min mammaledighet. Hurra.

Faktum är att det är min allra första egna bil i livet någonsin. Jag hade nog föreställt mig att den första skulle vara en röd, sportig liten sak. Men som sagt, man är ju morsa nu, och den här är visst praktisk och säker och "mycket bil för pengarna" som Johan sa. Dessutom lyckades han pruta rätt ordentligt.

Himla bra.

Tillbaka på landet

Vi har hittat en alldeles egen sandstrand vi brukar åka till.

Eller så lägger vi oss på klipporna tvärs över viken. Där är det sol hela dagen och kvällen.

Vi badar och plaskar mest hela dagarna.

Och myser och grejar.

På lördagen tog vi båten till Vaxholm för att hämta moster Jenny. Eller "Nanny" som Albin säger.

"Nanny" tog ett foto genom en saltstänkt ruta på mig och en trött Albin.

Sen åkte vi till Ingmarsö krog för att äta lunch. När Albin är mätt går det inte fort nog att ta sig ur stolen.

Puss.

När nu skadan hade upptäckts bestämde vi att vi skulle göra allt rätt och riktigt och sammankalla alla inblandade till ett möte. På måndag kl. 15 skulle besiktningsmannen (som besiktigade huset innan vi köpte det), de förra ägarna, byggledaren, mäklaren och vi nya ägare träffas hos oss och titta på skadan och konstatera hur omfattande den är, vad som behöver göras, hur mycket det kommer och kosta och till vem räkningen ska skickas. Så i torsdags kväll lade vi en presenning över huset och åkte ut på landet.

Det var skönt att få släppa allt som rör huset för ett par dagar och bara bada och drälla runt. Hå hå ja ja. Nu börjar jag så smått ledsna på allt vad renoveringar innebär. Om Johan överhuvudtaget andas om att flytta inom de närmaste fem åren säger jag "Ja gör det du" och löser ut honom. !! (Sen finns det förstås en ekonomisk verklighet att ta hänsyn till i sånt fall men jag önskar att det vore precis så enkelt.)

Det som göms bakom färg

...kommer fram vid skrapning! Herre jösses. Våra byggarbetare ropade på oss och berättade att de hittat en rutten planka. Nä men oj, då får vi byta den. Så skulle de bara kolla att det inte handlade om flera plankor och bände loss panelen runt omkring. Då visade sig att det var ruttet rakt igenom, uppifrån och hela vägen ner på ena gavelns halva sida, inklusive ovanliggande tak och även en delvis bärande takbalk. !!! Förmodligen har det varit hål i taket tidigare och regnat in under många år.

Tack och lov för att vi bestämde oss för att måla om nu säger jag bara. Och att vi har duktiga hantverkare på plats som snabbt kan åtgärda problemet. Tänk annars. Om man i godan ro suttit på toaletten en helt vanlig dag och fått hela taket i huvudet. !? Det är den positiva sidan av det hela. Den andra sidan är att det blir mer jobb, fler beslut och kostar mer pengar. Men det här klassas onekligen som ett "dolt fel" så det är inte vi som behöver betala det extra kalaset. Det är de förra ägarna som ska. De ansåg dock inte att det var nödvändigt med en "dolda fel-försäkring" så de dansar antagligen inte Jitterbugg hemma hos sig nu.

Nu har vi "flyttat in"

Mycket är gjort men mycket återstår. Både inne och ute. När vi ändå hade bra hantverkare på gång tänkte vi att det var lika bra att måla om fasaden på samma gång (ja Mia, det är skönt att leja ut det ;-)). Nu pågår projektet att skrapa av gammal färg...

...medans vi testar olika nya färgkombinationer på gamla garaget.

Det enda rummet som är klart och beboerligt inomhus är sovrummet. Här har vi tapetserat blåblommigt...

...och köpt nya kuddar till det.

Emellanåt behöver man få sig en glassbåt.

Och efter den är jag så här nöjd.