I am a rockstar

(Idag har Albin träffat mormors hund Liza för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Från Albins sida. Liza var inte fullt lika förtjust över den lilla killen som tränade Kung Fu med hennes tassar.)

Det tar lite tid att skriva ett inlägg. Först måste jag sätta mig i mood. Det gör jag genom att bara sätta mig framför datorn och samla mig. Jag kanske börjar med att ladda ner de bilder som jag tagit sen senast. Och så tittar jag på dem och minns de tankar och känslor som dykt upp vid de tillfällena. Eller så bär jag med mig något från dagen. Något som jag reflekterat över och vill skriva om. Sen är det bara att lägga fingrarna på tangenterna och börja. Skriva. Några ord och en mening. Och en till. Och så rullar det på en stund. Till slut har jag en text som känns klar. Det händer att det kanske inte blev som jag tänkt från början utan istället något annat som ville ut. För ofta kan jag börja med en tanke och sluta i en helt annan. Därefter läser jag igenom och sen börjar jag skriva om lite här och lite där, och om igen, och kanske igen. 

Att sitta så här och sammanfatta tillvaron någon timme brukar skänka mig ro...

Men inte idag. 

Vi har nämligen veckohyrt fyra filmer som ligger i vardagsrummet och ropar på mig! Jag har längtat efter att se bra filmer. Och vi måste ju passa på när Albin sover. Samtidigt får man inte gå och lägga sig alldeles för sent för man vet inte när vildrosen har lust att vakna nästa dag. 

So this is it for today. Nu blir det "Låt den rätte komma in".

Albins helg 3: Vid middagsbordet

Mamma fotar mig hela tiden. Ibland är det inge kul. Då blir jag arg eller vill ta kameran ifrån henne. Men oftast tycker jag det är skoj. Speciellt när hon och pappa skrattar högt. Då hittar jag på alla grejer jag kan. 

Albins helg 2: Hemma i trädgården

Bredvid oss bor en hund som heter Jinx. Han slickade mig på handen. Jag kastade bollar till Jinx och han hämtade dem till mig. Sen sov jag i vagnen innan vi åkte hem till farmor och farfar för att äta mat. Där fick jag en polisbil som det fanns knappar att trycka på. Det tutade jättehögt! I bilen hem tryckte hela tiden för att mamma och pappa skulle höra vilken bra bil jag fått. Då sa de att de inte tyckte det var roligt längre. Ibland är de faktiskt lite konstiga...

Albins helg 1: I parken

Jag var i parken med mamma, pappa och faster Julia. Och sprang fort fort fort mellan alla grejer. Det var lite andra barn där också. Som jag snurrade och gungade med. Det var roligt. Fast en pojke var konstig. Jag var faktiskt i sandlådan först och hade paxat alla spadar, sandformar och hinkar. När jag åkte rutschkana tog han mina saker. Då sprang jag och tog tillbaka dem. Då gick han. 

Pappa och morfar

När Johan åkte iväg på ett inbokat jobbmöte gick jag och Albin för första gången tillsammans till kyrkogården och graven. Min pappas och Albins morfars.

Under hela min bloggperiod har ett inlägg velat bli skrivet men inte kommit ur mig. Jag har börjat så många gånger gånger men fått avbryta för att börja om på något annat ämne eller lägga ner helt. Orden fastnar i mig och de som kommer ut känns inte rätt, hur många jag än skriver. Jag lägger ingen ambition på att försöka idag heller. Det är så mycket jag vill säga om att sakna sin far så ofantligt nu när jag själv blivit förälder att det bara låser sig. Så det blir bara något kort. Han var ju min fina, kloka, inkännade och förstående pappa som jag nu verkligen behöver vi min sida. Jag vet att det finns så många andra fina och kloka människor runt mig men ingen, ingen kan fylla tomrummet efter honom! Det var faktiskt tal om att han skulle följa med oss till Kina för att hämta vårt barn när det skulle bli dags. Vi pratade om det när han var sjuk. Vi visste vid den tiden inte vem vi skulle få och när vi skulle resa. Bara att.

Men cancern hann före.

Jag är så lycklig och glad mest hela tiden över att just Albin ZiJian har kommit till oss. Men en annan del av mig gråter över att pappa inte fick träffa honom. Att pappa inte fick möjlighet att glädjas med oss och själv träffa det yrväder som nu så hemtamt rör sig i det hus som tidigare var hans. Och jag är också så oerhört ledsen över att Albin inte fått den fina morfar han så tveklöst skulle tagit till sig. 

Men Albin klarar sig. Och pappa har det nog fint där han är. Så mest av allt är jag ledsen för min egen skull, av egoskäl, att jag inte fick chansen att ha min pappa vid min sida när jag nu äntligen blev mamma...

Blodprov

Ikväll är jag ovanligt pigg så jag skriver ett inlägg till. Det förra kan väl knappas gillas...

Vilken fantastisk vårdag det har varit idag. Elva grader visade termometern när vi rullade ut barnvagnen för promenad runt tiotiden i morse. Först gick vi och tittade på hästarna vid ridhuset här intill. Sedan gick vi och åt nybakade kanelbullar på gamla bageriet. Jag vet, vi lär ju rulla fram i sommar. Fast å andra sidan blir det väldigt mycket dra barnvagn. Så det kanske jämnar ut sig? Vi säger det.

Planen var att få honom att sova middag tidigt. Så att vi kunde sätta på honom Emla-plåster (bedövningsplåster som ska sitta på 1-2 timmar innan man sticker) i vardera armveck inför blodproverna. Hu. Efter närmare tre timmar ute med vagnen sov han till slut. Vi la honom i soffan och försökte lirka på de stora plåstrena på de små armarna men det var inte lika lätt som jag trodde. Så fort jag drog upp ärmarna på tröjan öppnade han ögonen. Efter några gånger fick vi ta det med honom nyvaken. Och det var okej. Så länge pappa och mamma också hade plåster. Så vi fejkade ett par. Sen åt vi lite omelettlunch och iväg. Efter 25 minuters väntan och totalröj i väntrummet var det vår tur. Fort fram med tablettasken. Det gick bra att ta bort plåstrena, rulla upp ärmarna, sätta på ett sånt där armgummiband för att få upp trycket, lägga armen på kudden, hållas fast av mamma och en sjuksyster... tills nålen sattes i armen! Då skrek han. Och grät. Mot min kind. (Eh, pappa Johan var tvungen att strax innan detta utspelades gå ner för att "kolla bilen". Läs: Han tycker inte om att se blod.) Men det var som med röntgen härom dagen. Albin blev nog först rädd för att kort därefter inse att det faktiskt inte gjorde ont (tack Emla) och då behövde han inte skrika mer. Allt gick väldigt fort och smidigt så en kort stund senare var han nere på golvet igen med tablettasken i näven och ett smajl på läpparna. Och jag tror nästan att jag och Johan var skärrade en längre tid efteråt än vad Albin var. Sicken hjälte!

Men vi kände ändå att vi bara ville vara hemma ikväll. För säkerhets skull. Så vi har bara lajat och härjat runt tills det var dags att gå och lägga honom. Och av någon anledning är han sen ett par nätter tillbaka mer speedad vid läggdags än vanligt. (Om man kan säga så efter bara tre veckor?) Och vi föräldrar är inte helt överens om hur man bör gå tillväga när man nattar Speedy Gonzales. Så vi delade upp det. Ikväll var det min tur. Under vällingen var han lugn men sen tog det fart. Han satt, han stod och låg rättvänt, på sniskan och uppochner. Han stökade och höll på. Och när jag tog till vaggviseknepet (som annars kan funka) började han också sjunga. Fast något annat, påhittat och ännu högre. Sen körde han charmoffensiven genom att dra alla ord han lärt sig som han vet går hem hos oss: "hejhej", "näsha", "mage", "mammash mage" plus att vi på morgnarna har lekt en knack-lek då vi knackar i väggen och säger "kom in". Den körde han också, fast med sitt "omin". Allt för att inte sova. Och där låg jag och försökte hålla mig för skratt. Fast en halvtimme senare kunde jag faktiskt det. 

Jag undrar så vad det är som pågår i den lilla människan. Är det så här hans stress från den stora omställningen han har varit med om yttrar sig eller har vi inte fått till hans rutiner ännu med uppvak, måltider och middagslur eller har han bara svårt att varva ner som aktiva tvååringar i största allmänhet har efter dagar med aktiviteter och bus? Eller är det en mix av alla tre?! 

Vi har fått en massa råd att ta till under anknytningsfasen. Ett är att man kan sätta ihop en ramsa som handlar om barnet och sjunga den regelbundet för att skapa trygghet. Så i nattande stund satte jag ihop en med hans kinesiska namn för det är fortfarande det han säger när han ser sig själv i spegeln eller på foto. Så äntligen, efter en halvtimmes ståhej tystnade han. Vände sitt lilla huvud mot mig och tittade mig i ögonen en lång stund medan jag sjöng. Sen vände han sig bort igen och kort därefter sov han...

Kvar låg jag, tätt intill, så vidunderligt fascinerad av denna lilla människa som jag har ynnesten att få lära känna. 

Jeansficka

Jag bytte bilder under dagen på förra inlägget och fick sen en fråga gällande bilden ovan som låg ute först. Om det kanske var så att hängslena satt för hårt på Albin av hans min att dömma. Men så var inte fallet. Han älskar att ha händerna i fickorna – på byxor, jackor och overaller – och blev här väldigt sur över att han inte fick ner handen lika lätt i den högra fickan på jeansen som den vänstra. För den var nämligen mycket mindre. 

En lite onödig designdetalj på ett par jeans för en tvååring. Kan jag tycka. Fast han ser lite skönt rockabillykaxig ut på bilden, kan jag samtidigt tycka.