Igår och idag

Igår söndag var jag helt slut. Sovit alldeles för lite på natten till att börja med. Rise and shine klockan sju (eller rice and shine som man kanske säger här i Kina, hö hö). Sen var det full fart på Ocean world, Panda house, lunch och därefter shopping på Pearl Market. Albin var som vanligt mer vild än tam tills han slocknade i strollern. Jag hade gärna lagt mig bredvid om jag fått plats. Det blir bara för mycket ibland med alla utflykter där saker och ting ska ske på givna klockslag, i grupp, med guide, i ett främmande land – med ett barn som man håller på att lära känna. Förmodligen blev det lite för mycket även för Albin med en flygresa i ryggen dagen innan, plus ny miljö, nya vänner och allt därtill. Så han spelade ut hela registret mot oss. Det började i redan bilen och hängde med en stund i på kvällen på rummet. Klockan åtta var vi ute för räkning hela familjen och somnade i en hög på sängen... Johan vaknade och var uppe några timmar men jag och Albin sov hela natten ända till klockan sju i morse.

Idag har vi haft en fridag. Mamma, pappa och Albin har varit på egen hand och bara planlöst strosat runt. Det var inte så dumt att det då dessutom var strålande sol och 19 grader ute. Vädret kan verkligen skifta i den här delen av Kina under "early spring". 

Men nu längtar vi verkligen hem hörni. Vi känner att vi vill ta nästa steg med lilla killen. Han är så otroligt aktiv. Behöver stimulans och lek hela hans vakna tid. Och jag menar verkligen HELA han vakna tid. Här finns inga lekplatser eller gräsmattor så det går inte att släppa honom lös någonstans. Idag hittade vi till hans stora glädje en lekhörna på Kentycky Fried Chicken där han freakade loss en timme. Dessutom är hans grej nu att hålla ihop familjen. Om så Johan bara går över till Susanne, Anders & Tim för att lämna en sak ropar Albin "pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa, pappa" konstant tills pappa kommer tillbaka. Kommer inte pappa inom några minuter blir han frustrerad och börjar gråta och skrika allt högre efter pappa. Samma sak med mamma om hon går ner till affären lite snabbt för att köpa välling eller annat (ja det tog faktiskt till igår innan vi fick till det): "mamma, mamma, mamma, mamma, mamma... MAMMAAAAA". Vi har ju fått berättat för oss att adoptivbarn kan favorisera en förälder åt gången. Så inte i Albins fall. Han är väldigt noga med att gruppen är samlad. Vilket är otroligt smickrande, bekräftande och härligt. Men vi kan oftast inte ens gå på muggen en åt gången utan att han ska valla oss. Så, ett litet hotellrum som detta (även om det här är större än det förra) börjar tära på oss alla. Så, som sagt. Nu längtar vi hem!

Bara två dagar kvar...

Tillsammans med våra vänner i Beijing igen

Tack för att ni alla delar med er av era erfarenheter. På riktigt så är det otroligt värdefullt för oss två gröngölingar på andra sidan jordklotet. Vi vet i skallen att vi är bra men känslorna svallar och man börjar tvivla på vad som är "rätt" och vad som är "fel". Då är det så himla fint att få höra att det ska få vara så. Att det är okej. Och tack Patrik (bror) för din sköna beskrivning av en bilresa med Evelina. Nu fattar jag!!!

Vi nojjade lite för hur det skulle bli att flyga med Albin. Men det gick faktiskt över förväntan. Han höll på. Såklart. Skulle dra fönsterluckorna upp och ner hundra gånger. Samma sak med stolsryggbrickan.  Han tappade också bilen med flit till grannen bakom ca tjugo gånger. Ville äta maten själv och även experimentera med den och säga nej och säga ja och säga nej när vi försökte locka och pocka och brumbrumma in maten i munnen på honom. Det sköna var ändå att han hela tiden var på gott humör om än sååå energisk. Jag sa, när han höll på som bäst att det skulle inte förvåna mig om han somnar när vi ska landa. Och gissa vad som hände...

Igår hade jag min dag. Jag uppriktig trött på honom vår älskade söta goa fina gris. Då var Johan cool. Men idag hade han sin resa. Idag blev han trött och tålamodet tröt. Det kan eventuellt även bero på att han glömde sina fem sista snusdosor i kylen på hotellet i Hangzhou. Och kvar i fickan i den sista dosan låg endast fyra små påsar som skulle räcka ända till på onsdag. !!!

MEN, nu har vi fördjupat oss i hur postgången fungerar här i Kina. Har vi tur (ja, jag skriver vi för det kommer att påverka oss alla) så kommer det ett paket på tisdag. Vi väntar nu hela familjen intensivt in tuesday delivery.

Alla. Verkligen alla är totalcharmade av Albin ZiJian. Ingen verkar blir irriterad på hans framfart. Många är också nyfikna på vår lilla konstellation. På hur det kommmer sig att två blekansikten har en liten  kinakille i sin vagn. Vi svarar mer än gärna för alla är så vänliga. Jag var innan lite orolig på hur vi skulle uppfattas i deras ögon men jag är otroligt överväldigad av hur väl vi bli bemötta. Dessutom pratar fler kineser än vi väntat oss engelska. På hotellen, i affärerna och en och annan på gatan. I alla fall i Beijing och Hangzhou och flera verkar vilja praktisera den och kommer därför fram och frågar helt öppet. På det stora hela är jag helt tagen av det här landet... Jag älskar verkligen det Kina jag har fått uppleva.

När vi landat i Beijing fick vi vänta in Susanne, Anders och lilla Tim. Och när de efter en dryg timmes försening hade landat var det ett överväldigande återseende. Där var vi nu igen, på flygplatsen en knappt vecka senare med varsitt litet barn. Vi pratade i munnen på varann hela vägen tillbaka till vårt hotell och det fortsatte många timmar till på deras hotellrum. Vi föräldrar skålade i kinesiskt rödvin som smakade apa medan barnen lekte med dubbel mängd leksaker i en hög på golvet. Vi byggde klossar och drog bilar. Albin härjade glatt omkring som vanligt och Tim som fått en egen "mobiltelefon"  sprang omkring, med luren tryckt mot örat och ropade med perfekt svensk accent om och om igen högljutt "Hallå!".

Bilderna i ordning: 1. Albin äter banan. 2. Albin testar hörlurarna på planet. 3. Pappa och Albin kollar in belysningen i golvet på flygplatsen i väntan på de andra. 4 o 5. Pedagogiska Susanne bygger klossar med killarna på hotellrummet (kolla in Tims rödgula mobiltelefon).

Min emotionella resa

Idag har jag varit på en riktigt emotionell resa. Det är tufft bara att ha blivit förälder åt en galet aktiv tvååring bara sådär pang bom. Och när man dessutom inte kan språket och kan förstå varför saker och ting händer så blir det emellanåt sjukt frustrerande. "Vad säger du lilla vän? Vad vill du? Vad kan jag göra?" Om jag ändå bara förstod. Du är förälder, men en utomjording i ditt barns ögon. Tanten och farbrorn på gatan eller servitrisen på restaurangen förstår vad din son säger. Men inte du.

Tyfonerna drog tydligen förbi redan inatt men det har tokregnat och blåst hela dagen så förmiddagen ägnade vi åt att rulla runt i och leka på hotellet. Vilket inte är tillräckligt för den aktiva lilla grisen. Eftermiddagen tillbringade vi mer eller mindre i en bil då vi åkte för att besöka barnhemmet, hämta passet och till sist notarius för att plocka upp de sista originaldokumenten. I bilen var han som en flipperkula, överallt och ingenstans. Märk väl att de inte använder vare sig barnstol eller bilbälten i det här landet. Mitt mått var rågat före Johans, jag markerade för Albin att nu är det nog (när han för tredje gången kröp fram till guiden i framsätet) varpå han blev tokig. Jösses vilken match det blev. Jag höll honom och kramade honom medan han gapskrek och slog mig i ansiktet gång på gång. Det är ju så okej för hans skull. Men efter en bra stund när han  till slut somnat i mina armar kom känslorna. Tårarna bara rann. 

Att därefter besöka barnhemmet och få den information som fanns om honom och även se bilder från stunder i hans liv var mer än jag kunde ta. Då brast det totalt. Jag grät. Som ett barn. Inför guiden, inför föreståndaren med min hand i Johans...

Bilderna i ordning: 1 & 2: vi leker tittut i resväskan. 3. Albin checkar in sin resväska. (Läg märke till block och penna.)

Dagarna går...

En efter en läggs dagarna efter varann. Nu är vi inne på den fjärde och vi börjar lära känna den lilla grisen alltmer. När man gjort vissa saker några gånger börjar man få in knycket och blir säkrare på hand vilket förmodligen även han känner av. Vi börjar våga agera mer som föräldrar. Idag har Albin också gråtit när han har slagit sig (tidigare har han slagit sig men inte visat minsta tecken) och kommer då till oss för att söka tröst. Det är en enorm bekräftelse och vi finns så gärna där. Vi pussar och gullar och vyssjar och blåser. Han är även lite oroligare när det är dags att sova men han låter samtidigt oss komma närmare. Det är fantastiskt att få den tilltron. Jag börjar så smått ana det stora med att vara förälder...

Det fina med den här arrangerade resan är att man måste åka på en massa utflykter som inkluderar lunch. På antingen hotell eller restaurang. Vilket innebär att man restaurangtränar en snart tvååring både till frukost och lunch. !!! Första dagen var en pärs men det börjar gå bättre. Vi vågade därför även gå ut och äta middag med honom ikväll. Gick hur bra som helst. Men man får ta med i beräkningen att när han är mätt så är det dags att gå, så det gäller att äta fort om du också vill bli mätt. När vi kom ut från restaurangen regnade det och Johan sprang tvärs över gatan för att köpa paraplyer i en sorts kiosk. Här regnar det ca 200 dagar per år så alla är väl föreberedda. Albin verkade kunna det här med paraplyer så han fick en egen som han höll själv över barnvagnen. Väl tillbaka på hotellet låg det en lapp på rummet där det stod (ordagrant):

"Due typhoon will landing on Zheijiang (alltså provinsen). Hangzhou will be great influence. For the sake of you safety, please close window and door. If you have no important thing to do, please don't leave our hotel." 

Hoppsan, spännande! Imorgon är det tänkt att vi ska besöka Social Wellfare Institute, själva barnhemmet dit Albin har hört. För det är tydligen så att även om han bott i fosterhem hör han till Hangzhou SWI. På lördag ska vi sedan flyga tillbaka till Beijing. Ja, vi får väl se hur allt med de häringa tyfonerna utvecklar sig. För även om det är fantastiskt här i Hangzhou längtar vi tillbaka till Beijing och Susanne och Anders som vi kommer att få träffa på samma hotell vi bodde på. Denna gång är även de tillbaka med en son fast från en annan provins.

Innan vi stänger ner för ikväll vill jag berätta om en annan sak som hänt och det är att jag, Malin, har gått igenom en personlighetsförändrig sen i måndags. !! Tidigare hade jag koll på allt. Jag visste var jag hade alla mina saker. Och jag visste även var Johan hade sina saker. Utan att egentligen vara medveten om det hamnade allt i min databas. Där på den platsen låg sakerna senast och där ligger de alltså nu. Så fick vi Albin och hela den organisatoriska förmågan är som bortblåst. Hotellrummet ser ut som ett bombnedslag och jag har ingen aning om var grejerna är. För även om jag la en sak där så är det inte säkert att Albin inte flyttat den. Bara det är en bugg i databasen. Men större än så, är att livet har fått ett annat fokus. Detaljerna är inte längre viktiga, all min uppmärksamhet går nu mer till Albin. 

Till exempel vi gick idag till Supermarket för att handla välling. Jag hade redan noterat förändringen så jag tänkte att det var bäst att skriva en lista på vad vi skulle handla även om det bara var fyra saker. När vi packat ner vilda Albin i strollern och var framme i varuhuset visade det sig att jag glömt listan. !! Okej, det var bara fyra saker. Det borde jag (vi) ju komma ihåg. Hit och dit i varuhuset med Albin som nu ville sitta i kundvagnen och klämma och känna på allting. Väl framme i kassan och alla varor var registrerade visade det sig att jag glömt plånboken på hotellrummet. !! A men va fan. Okej, då försökte vi förklara med teckenspråk att vi kommer tillbaka snart. Rulla tillbaka. Hämta plånbok. Rulla till affären igen. Betala och hela vägen tillbaka till hotellet med tre fulla påsar (förnödenheter plus gåvor till SWI enligt kutym). Phu. Skönt. När vi packade upp märkte jag att vi... 

...glömt att köpa välling!

Ja, vad säger man. Även Johan har blivit tvungen att genomgå en personlighetsförändring då han inte längre kan, som i vanlig ordning, helt förlita sig på sin fru. ;-)

Bilderna i ordning är: 1. Albin, 2. Six Harmonies of Pagoda – ett tempel vi besökte idag, 3. på väg till hotellet i regnet, 4. en av alla vackra ingångar, 5. vårt hotell på kvällen. 

Första riktiga pärsen

Shit, vi är helt slut och klockan är bara två på dagen. Och vår lilla skitunge sover middag. Idag har vi gått vår första riktiga match med honom. 

Vi vaknade klockan sju och drog oss en halvtimme varefter han bestämde sig för att det var dags att gå upp. Han satte sig upp i sängen och gav oss jordens leende. Vilket underbart sätt att börja en dag på. Inatt sov han hela natten, han ligger still och på rygg (mammas pojke!!) och vaknade bara en gång runt halv sex då han gnydde lite. 

Efter frukost gick vi ut på stan en sväng. Det är mycket att titta på för en liten krabat så han satt i vagnen med stora ögon. Mellan varven ville han ur för att dra lite själv, springa eller klättra lite. Vi bestämde oss för att ta lunchen på rummet så på vägen tillbaka passerade vi en lokal restaurang varifrån vi köpte med oss mat. Han har världens aptit. Känner han doften av mat eller om han ser mat kan han inte vänta. Han vill ha NU! Så bara att rulla tillbaka till hotellet med maten i en påse blev en utmaning. Väl inne i rummet kalasade vi gott. Därefter tänkte vi att han skulle få sova middag en stund för det har vi fått info om att han brukar göra. Men försök att lugna en virvelvind. Helt lönlöst! Och jag tror det var nu han kände att det var dags att sätta de där två nya på plats. Han var överallt och ingenstans. Drog mig i mitt hår. Ett tu tre fick man en örfil om man inte såg upp. Kastade böcker, leksaker och mugg tvärs över rummet. Tryckte på kassaskåpets lås tills det stod error varpå han blev tokig...

Håll i er nu. Han har börjat säga mamma och pappa. !!! Vi är helt överväldigade och fantastiskt lyckliga. Samtidigt väldigt lättade för det underlättar en massa att vara överens om åtminstone två ord.

...så när kassaskåpet inte vill gå upp blir han tokig och skriker "pappa, nu ke" (som betyder pappa, öppna) när då pappa säger att det går inte går han upp i falsett och ropar "mamma, nu ke". Där sitter vi då både två och slår ut händerna i en uppgiven gest och säger, det går inte på svenska. Som om han bryr sig. Då springer han istället vidare till badkaret, "nej inte spruta vatten över hela golvet", *skrik*, vidare till kort-i-stickaren som reglerar hela rummets belysning, in-ut-in-ut-in-ut, "så, nu är det bra" *skrik*, sulade kameran vår i golvet (jag vet, klantigt att inte lägga upp den) "nej" *skrik*, hittade bananen i väskan äta-och-springa-och-kladda "nej, sitt här, så ja lugna ner dig nu" vild som en hal ål i armarna och ja just det... skrik. Vi höll väl på så i en dryg timme sen satte vi på honom kläderna och skorna och stoppade ner honom i vagnen och rullade ut. Vi hann väl gå två varv i lobbyn så sov han. 

Ja jösses! Men nu har han sovit sin stund och ska väckas. Det är bara att kavla upp ärmarna så kör vi igen...

Just det. Först ska berätta lite omAlbins kinesika namn till Matilda som frågade (och även er andra). Han heter egentligen Zi Jian som uttalas "Sidjienn" men han har fått smeknamnet JianJian men det uttalar de inte som en upprepning utan "Adjienn". Så det är mest det vi säger nu, blandat med lite "Albin". Vi känner att det svenska får vänta lite. Nu försöker vi så gott vi kan kommunicera med honom på hans sätt. Vi frågade vår första kinesiska guide i Beijing (Peking) vad Zi Jian betyder och hon sa "Very Healthy". Det låter ju jättebra men vi ska fråga vår guide här i Hangzhou också. Vi förutsätter att det är hans fosterföräldrar som har gett honom namnet eftersom han, liksom de flesta andra barnhems- eller fosterfamiljbarn, är ett hittebarn. Vi förmodar att de tyckte väldigt mycket om honom. Och att det var därför han fick så fint namn. 

Tillägg ang bild 4: När det regnade på gatan torkade det snabbt in men kvar blev kinesiska tecken. !? 

Dag 2

Tack för alla kärleksfulla lyckönskningar kära, älskade familj och vänner. Det är underbart att veta att ni delar det här med oss och varje gång vi ser att det kommit in en ny hälsning samlar vi oss runt datorn och så läser jag eller Johan högt för hela familjen. (Härligt att äntligen få skriva så. Familjen.)

Idag var vi tillbaka på Civil Affairs och fick alla original och också de slutgiltliga papprena. Haagkonventionen-nånting-pappret är dokumentet som intygar att han är vår. Han är nu alltså vår! På riktigt. Ingen kan säga att "nämen oj, det här blev ju fel" eller "vi är ledsna men fosterfamiljen ångrade sig" eller "vadå, trodde ni att ni skulle få ta med honom hem?". Ingen – för han är vår son nu! Efter vi varit på CA åkte vi för att ordna med pass till honom. Självklart hade han bajsat på vägen dit (för femte gången på ett drygt dygn!!!) så vi fick byta blöja lite snyggt en trappa upp bakom en krök. Vi har blivit värsta teamet på bajsblöjbytning. Det går ju inte att backa för det liksom. Det ingår ju. 

Det roliga är att han är både medgörligt och envis som fan. Som till exempel när vi skulle ta passfoto så sa vår guide till honom att nu får du sitta här på stolen ensam så ska vi ta ett foto. Vi stod brevid och vinkade febrilt som två nojjiga, nyblivna föräldar förmodligen gör. Det var Mei wenti (=inga problem). Därefter gick vi på en promenad efter lunchen med strollern för att han skulle få sova lite för det visste vi ju sen igår att han gjorde efter bara tio minuter. Hej du, idag tog det en och en halv timme. Nå väl, han ville efter en stund inte bli dragen utan dra vagnen själv. Där gick han på promenadstråket och praktiskt taget mejjade ner alla som kom i hans väg. Titt som tätt plingade det bakom oss och vi var tvugna att väja för små öppna turistbussar som kom åkandes. Vi fick då hejda Albin i hans framfart för att här kommer det en buss förstår du lilla gubben. Han blev som tokig. Samma sak om vi skulle försöka oss på att hjälpa honom att rikta  vagnen rakt på körbanan. Han blev som tokig. Men två sekunder senare skrattade han igen. 

Vi har konstaterat att han är ett sånt där barn som behöver sele (finns de fortfarande?). Vänder du bort huvudet i två sekunder är han borta. Håller du honom i handen när han går utför trappor eller backar slänger han sig. Fast det gör han även om du inte håller honom i handen... 

Hå hå ja ja. Vi har verkligen fullt upp. Men det är underbart!

Första natten

Innan han somnade var han noga med att nallen, väskan och bilen var med.