Albin dansar salsa

Mitt fejs är åter på plats och sen i måndags har vi dessutom trotsat både snor och hosta och börjat köra på som vanligt igen. Äntligen. Och ta mig tusan om vi inte skrämt iväg det sista av förkylningen. Så nu har vi varit på öppna förskolan, i lekparken, på lekgympan, i köpcentret och idag har vi för första gången provat på salsa. Det var en kubanskfödd kvinna som heter Maria Llerena som höll i det och attans vad det svängde. Fantastiskt roligt! Albin dansade runt rätt bra men var mest förtjust i att trumma. Högt och ljudligt! Såklart.

Höjden av kärlek

Albin är inne i en "jag älskar"-fas. Det är mycket han älskar och ofta är mamma eller pappa inblandade. Så här lät det idag:

- Mamma vad gör du?

- Jag knyter ihop påsen som är full.

- Var ska du?

- Jag ska gå och slänga soporna. Vill du följa med?

- JAAA, jag ÄLSKAR dina sopor!

Sjukstuga

Så här gör jag när jag är sjuk och ska ta det lugnt i soffan.

Vi är sjuka igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Och jag är så ohyggligt trött på det. Och på att behöva vara hemma. På att överhuvudtaget vara så begränsad som man är när man är sjuk. Albin har hostat och snorat i 10 dagar och jag trodde jag hade klarat mig meeen så åkte jag på stordäng i söndags. Nu är det min tur att hosta och snora och må allmänt kasst. Skillnaden mellan oss två är att när han blir sjuk märks det ingenting, förutom hostet och snoret då. Nej, han är lika pigg, aktiv och glad för det medan jag bara vill dra täcket över mig och ligga där tills allt är över. Får jag det?

Ha ha ha, stort skämt. Svaret är NÄ! Till råga på allt fick jag möjligheten att prova ett kostillskott gjorda på enbart naturliga ämnen såsom tomat, rödklöver, furubark (?!), sojaböna och sånt, det ska visst vara fantastiskt för huden. Och det är det säkert också. OM MAN INTE ÄR ALLERGISK! Vilket det visade sig att jag var. Så den fantastiska huden är nu mer lik en tomatfärgad ödlas. Dessutom kliar den så jag håller på att bli tokig.

Ja, det är synd om mig nu.

Ett år med Albin idag!

Idag för exakt ett år sedan fick vi vår lilla kille "i vår vård", som det heter på adoptionsspråk. Ett helt år har gått och ändå har det "bara" gått ett år! När jag tittar på de allra första bilderna på Albin och på oss som en familj (ovan) kan jag framkalla alla känslor som jag hade då den första dagen, i detalj.

Där var känslor som lättnad - "äntligen har dagen kommit", tacksamhet - "TACK Kina för denna fantastiska möjlighet", kärlek - "vad fin han är". Men där fanns även känslor som " oro - "vad har vi gett oss in i?", frustration - "jag förstår inte vad han säger" och en gnutta rädsla - "hjälp någon, hur fan gör man?".

Men så här efter ett år kan jag bara summera det hela med att jag tycker att vi har fixat det riktigt bra. Såväl Albin som vi föräldrar. Vi har tagit det som det har kommit, allt eftersom, och det är väl det enda sättet att göra det på. För man kan inte förbereda sig på allt och man kan inte kunna allt. Men man lär sig. Hela tiden. Och fortfarande.

Och emellanåt kan man fortfarande bli jäkligt frustrerad.

I kväll ska vi äta Kinamat och titta på alla sakerna i Albins röda minneslåda. (Läs tidigare inlägg: En röd låda)

Zetas Handelsträdgård

Albin har varit hostig i några dagar och vi har mest varit hemma och tagit det lugnt. Inte för att han har varit tröttare eller ens aningen lite lugnare för det, utan han har som vanligt velat lekalekaleka. Non stop. Efter en tid klättrade vi båda två på väggarna och kände att nu måste vi UT. Så vi åkte till Zetas Handelsträdgård alldeles i närheten. För att titta på blommor och fika i trädgårdscaféet. Och om jag inte längtade efter våren innan så jag jag det garanterat nu. Och vilken butik sen. Jag ville köpa hela klabbet!

För exakt ett år sedan på dagen

...lyfte planet som skulle ta oss till Kina och vår Albin!

HJÄRTATS ALLRA KÄRASTE BARN

Är det du, är det du, allra käraste barn

som har kommit till sist ändå?

Om du kunde begripa vad jag längtat

men det kan du nog aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till slut,

det vågar jag knappast tro.

Fast det var min enda beständiga dröm

som aldrig kom till nå'n ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.

Får jag krama dig sakta ett slag?

Jag vill känna att du är mig nära,

jag vill höra dina andetag.

Tänk vad allt konstigt och krångligt

med ens har blivit lätt att förstå.

Hjärtats allra käraste barn,

såväl att du kom ändå.

Av: Harriet Löwenhjälm (1887-1918)