Dumma, dumma, dumma

Vad är det med det här ordet dumma egentligen? Det verkar som alla barn går igenom någon sorts dumma-fas. Oavsett hur man gör.

Albin är nu i den fasen. Allt är "dumma". När något inte går: "Dumma, dumma, dumma inte kunna öppna skåpet". När han gör sig illa: "Dumma, dumma, dumma stenen". Bara för att: "Dumma, dumma, dumma". Och sen kommer det så klart: " Dumma, dumma, dumma mamma". Oftast utan anledning.

Jag är inget big fan av att som förälder använda ordet i tid och otid. Som t.ex. när skon krånglar så kan man, har jag läst i en föräldratidning, säga "dumma sko" för att stärka barnet i att hon/han inte har gjort något fel. Jaha. Varför då? Tänker jag. Varför skylla på ett dött ting? Det är väl bättre att säga till barnet att hoppsan, det här blev tokigt, nu provar vi igen.

Så det är inte mig det kommer ifrån. Och inte Johan heller. Han svär hellre. ;-) Och inte är det dagis eftersom han inte börjat än. Öppna förskolan? Det är möjligt, men föga troligt. Nej, jag skulle snarare säga att det är från barnböcker och barnprogram! Som t.ex. den lilla killen Max. Han ägnar en hel bok till att säga dumma om pottan. För att inte tala om Pippi, Tommy och Annika som ropar dumma efter spöken, låtsasdrakar och Prusiluskor. Och de som såg adventskalendern i år kanske minns att de sjöng ordet dumma i en hel sång.

Det är inte så att jag går hemma och är upprörd över detta. Nej för fasen, är du dum eller?! Jag har bara reflekterat över fenomenet. Att, först lär vi barnen genom barnböcker och barnprogram att ordet dumma är ett riktigt användbart ord. För att senare, när de använder det flitigt säga åt dem att "Nej, så där får man inte säga, det är inte snällt!"

Hepp!