Albin

Älskade barn.

Livet kan te sig så självklart med dig. Det är så här det ska vara. Du är vårt barn. Du var en liten pusselbit som saknades och nu när den sitter där är det inget mer med det. Punkt slut egentligen.

Och så samtidigt...

...denna enorma tacksamhet. Över att just du är här med oss. Du är större än jag väntat mig. Du är mer än jag trodde fanns. Du är den totala gränslösa kärlek jag inte visste existerade. Att få lägga mig bakom dig när du somnat, se din lilla rygg höjas och sänkas med dina andetag är mitt totala allt.

Du finns!

Ord bara ord. Jag vet. De kan vara så banala i sin storhet. De har blivit använda så många gånger att de kan ha förlorat sin kraft. Därför har jag haft så svårt att skriva just det här inlägget. Trots att jag velat det länge. Men de måste ut. Nu. Bokstäverna kräver att bli satta på pränt. För jag vill att du ska veta det, sen när du blir stor nog att förstå, att både pappa och jag häpnar över att vi, trots alla våra fel och brister vi tyngt oss med längs vägen har fått just DIG. Älskade, älskade barn.

Jag tackar Universum, Gud, Livet, Kärleken, Det högsta alltet, What ever your name is, varje vareviga dag för att vi fått dig. Albin ZiJian. Vår son.