Sista inlägget

Jag har bestämt mig för att sätta punkt här. Syftet med bloggen är uppnått; att dela med mig av vår lite annorlunda väg till att få barn och vår första tid tillsammans här hemma. Det som var lite speciellt, att vi hade en adoptionsvinkel på vår tillvaro känns inte längre så aktuellt. Visst, i bakgrunden finns allt där men nu har vi landat och blivit som vilken annan barnfamilj som helst. På det stora hela.

Sen att vår lilla Albin är något utöver det vanliga är en helt annan historia. En helt annan blogg. En annan gång.

Kanske...

Tack alla ni där ute som följt oss under resans gång och också lämnat kommentarer. Det har betytt väldigt mycket för oss. Här kommer nu slutligen några sköna bilder på vår blivande skateboardmästare (?) som hunnit bli 3 år och 3 månader. Hej då!

VM i fotboll

Och här är är en bild på vår stjärna! Tagen på en strand i Spanien där vi nyligen var på semester. Jag har varit usel på att blogga på sistone och jag har duckat lite för uppgiften men jag bara kunde inte låta bli att lägga in den här bilden nu i dessa fotbollstider.

Smått och gott i bilder 1

En av de kallaste dagarna i vintras var vi tvungna att åka till Fjärilshuset och värma oss. Där är det tropiskt varmt oavsett tid på året.

Här fick man mata karpar också. Stora fiskar, väldigt spännande.

Och i den tropiska regnskogen stod vi och spanade efter fjärilar.

Självklart fikade vi efteråt.

En annan dag var vi och besökte en Muminutställning. Allt var i miniformat.

Fint.

Smått och gott i bilder 2

En hel liten monter med mini-Mumisar i olika material och utformningar.

Efter ett tag fick Albin nog och stack iväg på nya upptåg.

Vår städhjälp...

...är mån om säkerheten! Bäst att ha hjälm.

Albin smuttar lite försiktigt på sin påskmust-snaps när vi var hos mormor på påskmiddag.

Helan går!

En tuffing i charmartagen!

Tittut!

Sparkcykeln är storfavorit!

Pilutta dig!

Kalas

Och här kommer några bilder från kalaset i helgen. Smaskiga tårtor och en alldeles egen grön cykel! Plus en massa andra fina presenter. Tack alla hälsar en lycklig, cyklig treåring.

Ja må han leva

Hurra för Albin som fyller tre år idag! I morse väcktes han med välling och paket på sängen. I paketet låg en efterlängtad alldeles egen sparkcykel. Födelsedagen fortsätter...

Kiss i byxan

Albin har ju varit dagtorr sen i somras (fortfarande nattblöja). Att känna när han är kiss- (och bajs-) nödig har hittills inte varit några problem alls – tills för ett par veckor sedan då han helt plötsligt började kissa i byxorna igen. Det måste varit ungefär samtidigt som vi började vara utomhus mer. Snön hade smält undan på gatan och vi tog fram fotbollarna och trehjulingen. Dessutom kom grannens barns cyklar, bandyklubbor, bollar, basketkorgar och hundra saker till fram. Min teori är att det nu blivit så roligt att leka att han helt enkelt inte har tid att kissa. Jag kan se på honom att han behöver gå. Han börjar liksom trampa runt med fötterna. Men om jag frågar honom säger han "Nej. Inte nu." "Men du ser kissnödig ut", säger jag. "Nej, jag bara dansar litegrann", får jag då till svar. En kort stund senare är olyckan ett faktum.

Jag har till och med försökt ta, eller locka honom till att följa med och kissa vi de tillfällen då han börjar trampa runt. Men det har istället lett till att det blivit en lek och han sprungit iväg med avsikten att jag ska jaga honom. Varpå han skriker och skrattar – och olyckan är ett faktum.

Det här har nu lett till att han struntar i att kissa överhuvudtaget när han leker. Inte bara när han är utomhus. Igår var vi tvungna att gå hem från öppna förskolan för byxorna var blöta. Och det har aldrig hänt förr. Resten av dagen lekte vi ute och han hann kissa på sig två gånger till. !!! Trots att vi också var inne och kissade mellan varven.

Tre gånger under en dag?! A men åh. Det är inte utan att jag undrar vad jag gör för fel. Men jag googlade igår och fick klart för mig att det här är ganska vanligt. Jag fattar att man inte ska göra någon grej av det men min åsikt är ändå att man bör prata om det. Att nu hände det här och det var ju tokigt för nu måste vi gå hem för vi kan inte vara kvar här på öppna förskolan med blöta byxor (vilket han så klart ville, han skulle ju fortsätta leka). Jag tänkte att han förstod att det blev en tråkig konsekvens och skulle lära sig något av det. Men icke. Kort efter gjorde han alltså det igen, och igen...

Att barn gör så kan också bero på att de vill ha mer uppmärksamhet från föräldrarna. Eh, det GÅR inte i Albins fall. Vi är med honom twentyfour-seven och pussar och kramar och leker och fixar och grejar.

Så jag vet inte. Men nu ska jag testa något nytt. Varje gång han går på toa och kissar får han ett tuggummi. Det är för närvarande det enda som kan "väcka" honom ur hans lek. Att få höra att det finns ett tuggummi att få inom räckhåll. Vi får se hur det går.

.................................

Tillägg: Tuggummitricket verkar funka. Men inte utan ett visst motstånd. Strax efter att vi ätit lunch lät det så här:

- Är du kissnödig Albin?

- Nej!

- Inte? Lite kanske?

- Ja lite.

- Ska vi gå och kissa då?

- Glöm det!

- !!!

Jag har ingen aning om var han fått det uttrycket ifrån men så klart började jag gapskratta så nu är det det enda svaret på den frågan. Hepp!

Vår nya kamin

Äntligen är vår nya kamin på plats. Lagom till att våren kom. Men det hindrar inte oss från att elda, tvärtom, lite kyligt är det ju faktiskt fortfarande...

Han cyklar!!

Ett par hus bort bor en liten kille på snart fem år som heter Svante. Han och Albin brukar leka tillsammans på gatan. Svante har en storebror också så hela deras uppfart är full av cyklar, fotbollar, traktorer, bandyklubbar och mål och en massa annat skoj som Albin får låna. Senast i raden prylar är Svantes nya cykel med stödhjul som Albin kastade sig upp i sadeln på utan att blinka. Och börjar trampa. Fram och tillbaka på gatan. Märk väl att han ännu inte är tre år fyllda.

Jag vet inte hur det är med er men JAG är imponerad!

Albin dansar salsa

Mitt fejs är åter på plats och sen i måndags har vi dessutom trotsat både snor och hosta och börjat köra på som vanligt igen. Äntligen. Och ta mig tusan om vi inte skrämt iväg det sista av förkylningen. Så nu har vi varit på öppna förskolan, i lekparken, på lekgympan, i köpcentret och idag har vi för första gången provat på salsa. Det var en kubanskfödd kvinna som heter Maria Llerena som höll i det och attans vad det svängde. Fantastiskt roligt! Albin dansade runt rätt bra men var mest förtjust i att trumma. Högt och ljudligt! Såklart.

Höjden av kärlek

Albin är inne i en "jag älskar"-fas. Det är mycket han älskar och ofta är mamma eller pappa inblandade. Så här lät det idag:

- Mamma vad gör du?

- Jag knyter ihop påsen som är full.

- Var ska du?

- Jag ska gå och slänga soporna. Vill du följa med?

- JAAA, jag ÄLSKAR dina sopor!

Sjukstuga

Så här gör jag när jag är sjuk och ska ta det lugnt i soffan.

Vi är sjuka igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Och jag är så ohyggligt trött på det. Och på att behöva vara hemma. På att överhuvudtaget vara så begränsad som man är när man är sjuk. Albin har hostat och snorat i 10 dagar och jag trodde jag hade klarat mig meeen så åkte jag på stordäng i söndags. Nu är det min tur att hosta och snora och må allmänt kasst. Skillnaden mellan oss två är att när han blir sjuk märks det ingenting, förutom hostet och snoret då. Nej, han är lika pigg, aktiv och glad för det medan jag bara vill dra täcket över mig och ligga där tills allt är över. Får jag det?

Ha ha ha, stort skämt. Svaret är NÄ! Till råga på allt fick jag möjligheten att prova ett kostillskott gjorda på enbart naturliga ämnen såsom tomat, rödklöver, furubark (?!), sojaböna och sånt, det ska visst vara fantastiskt för huden. Och det är det säkert också. OM MAN INTE ÄR ALLERGISK! Vilket det visade sig att jag var. Så den fantastiska huden är nu mer lik en tomatfärgad ödlas. Dessutom kliar den så jag håller på att bli tokig.

Ja, det är synd om mig nu.

Ett år med Albin idag!

Idag för exakt ett år sedan fick vi vår lilla kille "i vår vård", som det heter på adoptionsspråk. Ett helt år har gått och ändå har det "bara" gått ett år! När jag tittar på de allra första bilderna på Albin och på oss som en familj (ovan) kan jag framkalla alla känslor som jag hade då den första dagen, i detalj.

Där var känslor som lättnad - "äntligen har dagen kommit", tacksamhet - "TACK Kina för denna fantastiska möjlighet", kärlek - "vad fin han är". Men där fanns även känslor som " oro - "vad har vi gett oss in i?", frustration - "jag förstår inte vad han säger" och en gnutta rädsla - "hjälp någon, hur fan gör man?".

Men så här efter ett år kan jag bara summera det hela med att jag tycker att vi har fixat det riktigt bra. Såväl Albin som vi föräldrar. Vi har tagit det som det har kommit, allt eftersom, och det är väl det enda sättet att göra det på. För man kan inte förbereda sig på allt och man kan inte kunna allt. Men man lär sig. Hela tiden. Och fortfarande.

Och emellanåt kan man fortfarande bli jäkligt frustrerad.

I kväll ska vi äta Kinamat och titta på alla sakerna i Albins röda minneslåda. (Läs tidigare inlägg: En röd låda)

Zetas Handelsträdgård

Albin har varit hostig i några dagar och vi har mest varit hemma och tagit det lugnt. Inte för att han har varit tröttare eller ens aningen lite lugnare för det, utan han har som vanligt velat lekalekaleka. Non stop. Efter en tid klättrade vi båda två på väggarna och kände att nu måste vi UT. Så vi åkte till Zetas Handelsträdgård alldeles i närheten. För att titta på blommor och fika i trädgårdscaféet. Och om jag inte längtade efter våren innan så jag jag det garanterat nu. Och vilken butik sen. Jag ville köpa hela klabbet!