Kiss i byxan

Albin har ju varit dagtorr sen i somras (fortfarande nattblöja). Att känna när han är kiss- (och bajs-) nödig har hittills inte varit några problem alls – tills för ett par veckor sedan då han helt plötsligt började kissa i byxorna igen. Det måste varit ungefär samtidigt som vi började vara utomhus mer. Snön hade smält undan på gatan och vi tog fram fotbollarna och trehjulingen. Dessutom kom grannens barns cyklar, bandyklubbor, bollar, basketkorgar och hundra saker till fram. Min teori är att det nu blivit så roligt att leka att han helt enkelt inte har tid att kissa. Jag kan se på honom att han behöver gå. Han börjar liksom trampa runt med fötterna. Men om jag frågar honom säger han "Nej. Inte nu." "Men du ser kissnödig ut", säger jag. "Nej, jag bara dansar litegrann", får jag då till svar. En kort stund senare är olyckan ett faktum.

Jag har till och med försökt ta, eller locka honom till att följa med och kissa vi de tillfällen då han börjar trampa runt. Men det har istället lett till att det blivit en lek och han sprungit iväg med avsikten att jag ska jaga honom. Varpå han skriker och skrattar – och olyckan är ett faktum.

Det här har nu lett till att han struntar i att kissa överhuvudtaget när han leker. Inte bara när han är utomhus. Igår var vi tvungna att gå hem från öppna förskolan för byxorna var blöta. Och det har aldrig hänt förr. Resten av dagen lekte vi ute och han hann kissa på sig två gånger till. !!! Trots att vi också var inne och kissade mellan varven.

Tre gånger under en dag?! A men åh. Det är inte utan att jag undrar vad jag gör för fel. Men jag googlade igår och fick klart för mig att det här är ganska vanligt. Jag fattar att man inte ska göra någon grej av det men min åsikt är ändå att man bör prata om det. Att nu hände det här och det var ju tokigt för nu måste vi gå hem för vi kan inte vara kvar här på öppna förskolan med blöta byxor (vilket han så klart ville, han skulle ju fortsätta leka). Jag tänkte att han förstod att det blev en tråkig konsekvens och skulle lära sig något av det. Men icke. Kort efter gjorde han alltså det igen, och igen...

Att barn gör så kan också bero på att de vill ha mer uppmärksamhet från föräldrarna. Eh, det GÅR inte i Albins fall. Vi är med honom twentyfour-seven och pussar och kramar och leker och fixar och grejar.

Så jag vet inte. Men nu ska jag testa något nytt. Varje gång han går på toa och kissar får han ett tuggummi. Det är för närvarande det enda som kan "väcka" honom ur hans lek. Att få höra att det finns ett tuggummi att få inom räckhåll. Vi får se hur det går.

.................................

Tillägg: Tuggummitricket verkar funka. Men inte utan ett visst motstånd. Strax efter att vi ätit lunch lät det så här:

- Är du kissnödig Albin?

- Nej!

- Inte? Lite kanske?

- Ja lite.

- Ska vi gå och kissa då?

- Glöm det!

- !!!

Jag har ingen aning om var han fått det uttrycket ifrån men så klart började jag gapskratta så nu är det det enda svaret på den frågan. Hepp!