Om tankar

Det är märkligt. Att jag, nu när vi äntligen fått den stora gåvan Albin, tänker tankar om att förlora honom. Inte så att jag tror att någon ska komma och ta honom bara sådär utan det är mer en bakomliggande oro i form av små skavande, gnagande röster som tigger om min uppmärksamhet. "Hallå där Malin, stopp ett tag, tror du  verkligen att det kommer att vara så här fantastiskt heela tiden?", "Kanske borde du inte ta det här så himla för givet, hör du.", "Vet du om hur många saker ett litet barn kan råka ut för egentligen? Va?!". Och så kan tankarna dra iväg med mig om vad det skulle kunna vara. 

När jag efter en tid märker att jag inte lyckas ignorera rösterna låter jag förnuftet komma till tals. Och det tar i med hög och ljudlig stämma och säger att det är helt normalt att tänka så här om det man håller allra närmast hjärtat. Det vi älskar högst är också det vi är mest rädda att förlora. Basta!

Så kan det vara. 

Eller så är det beskyddarinstinkten som slagit till i full kraft. En ren biologisk föräldraeffekt helt enkelt. Som kommer att ligga där och småskava hela livet ut...