Tiden och dagarna

Dagarna springer iväg, idag har vi haft Albin i sju veckor och om ett par dagar har vi varit hemma alla tre i sex veckor. 

Men tiden har i det här sammanhanget tappat sin betydelse. Den går inte längre att relatera till. För å ena sidan har tiden gått väldigt fort men på samma gång känns det som vi har varit tillsammans mycket, mycket längre än bara några veckor. Märkligt. Dessutom krymper tiden och den långa längtansväntan innan Albin kom till oss. Eller snarare minnet av den. Banden stärks i vår lilla familj och känslan av att höra ihop är så självklar att det som var innan Albin inte längre får lika stor plats. "Nu" är starkare än "då". Och det är ju skönt. För jag vet ju innerst inne att "då" funnits och att det var en ganska jobbig tid emellanåt. 

Men tänk om vi hade vetat vem det var vi väntade på under alla de hundratals dagar som kom och gick. Tänk! Då hade det ju inte varit något att snacka om. 

Jag hade garvat mig igenom varendaste en...

Hej på er

...eller Ni hao som det står i de kinesiska tecknen ovan. Länge sen senast. Jag vet. Jag lovar att skärpa mig. Lite.

Men det är mycket nu...

Halvtid var ingen hit vare sig på mitt eller Johans jobb så nu har jag gått upp till 80% jobb och 20% föräldraledighet, och Johan tvärtom, fram till september då jag kliver av helt och är hemma med Albin 100% i några månader. Det blir lugnast så. Det är inget bra för Albin om det ska bli en massa knas på mammas och pappas jobb som kan gå ut över honom. Det blir såklart lite tufft för mig med det här upplägget men jag får stå ut och räkna ner timmarna till kvällen och dagarna till semestern. Och framför allt till första september.

Dessutom står vi inför en annan förändring som ter sig oundviklig. Men många trådar är fortfarande lösa så mer om det senare...

Fler bilder blir det också senare. Redan ikväll om jag inte somnar när jag nattar Albin. Det gjorde jag nämligen igår. Han var dock piggare än jag imorse klockan sju. Märkligt det där.

Vardagspusselträsket

Det tog inte många dagar innan vi nu också trampar omkring i det berömda vardagspusselträsket. Ännu handlar det inte om vems tur det är att hämta, lämna och vabba utan om tiden som ska fördelas mellan jobb och Albin. Det ska ju inte bara funka mellan oss utan även med respektive arbetsplats och uppdrag. Så idag var jag med på mitt måndagsmöte och efterföljande projektmöte för att halv elva störta ut på parkeringen för att möta upp Johan som bollade över Albin lite snyggt för att sen stressa vidare till ett viktigt möte han måste vara med på. Så mitt på blanka förmiddagen fick jag släppa det jag hade för händer och gå med Albin till närmaste lekplats för att gunga och gräva i sandlådan. Annorlunda måndag men inte helt fel när jag släppte tankarna på jobb. Därefter gick vi till ett fik och åt lunch – köttbullar med lingonsylt och potatispuré. Efter lunchen kom Johan och hämtade Albin igen och jag kunde gå tillbaka till jobbet. Det blev några grymtningar både på mitt och Johans jobb men vad gör man? Så gott man kan och det gottaste för Albin. 

Jag har läst i olika communities om adoptivföräldrar som provat denna halvtidslösning där många tyckt det funkat alldeles utmärkt medan andra avrått från att göra så här. Med facit i hand tyckte de att det varken blev hackat eller malet, vare sig på jobbet eller hemma. Vi får väl hoppas att vi tillhör den första gruppen och att det här bara är en övergångsperiod innan allt går som smort och alla är nöjda och glada. Än så länge är vi inte helt överens med våra respektive arbetsplatser ens om hur upplägget ska se ut... 

Nä, det ska inte vara plättlätt alltid.

Albin 2 år!

Tack för alla gratulationer på Albins 2-årsdag! Jag har läst upp dem vart och ett för honom och han såg riktigt nöjd ut när han hörde sitt namn. "Tabbi", härmade han. 

När födelsedagen var slut var jag det också. Så totalt. Jag hade nämligen fått prova på att baka tårta, städa OCH jobba hemifrån – samtidigt som jag lekte med Albin! Johan var upptagen i en rad möten så honom fick jag klara mig utan. Men det var inte bara av ondo. Jag fick nämligen en närstudie i hur små människoliv fungerar. Och, så länge du är närvarande är allt frid och fröjd men när du sen blir lite disträ eller rent av upptagen med något annat ändras plötsligt förhållandena och de små är inte på något sätt samarbetsvilliga eller förstående. Tvärtom. Det blir ett jävla liv. Så där stod jag, efter att ha lekt heela förmiddagen, med ena handen i bakbunken, en arbetskollega i luren och Albin klängandes och skrikandes runt benen. Hå hå ja ja.

Men det gick. Det blev en tårta och en himla trevligt kalas. Albin var förstås mer än nöjd. Över all uppmärksamhet och alla presenter. Och jag undrar så vad som försiggår i det lilla huvudet. Under de fyra veckor han nu varit hemma har han fått presenter var och varannan dag av nära och kära som kommit och hälsat honom välkommen. Och så en dag ringer det på dörren med jämna mellanrum och där står nu allihop och sjunger nånting med ännu fler presenter i händerna. "Vilket toppenställe jag har kommit till" kanske han tänker. "Nya leksaker i en jämn ström!". Och så besviken han ska bli nu när allt mattas av...

...eller så har han fullt upp en lång tid framöver med att leka med allt han fått!

Sov gott lilla du. I morgon är en stor dag...

Det gick fort att komma in i jobbet igen. Jag har ju inte varit borta så länge så det kändes som vanligt att vara där. Och jag förvånades över att jag faktiskt kunde koncentrera mig också. Tills de ringde på eftermiddagen. Pappa och Albin. De ville bara säga hej. "Mamma, hejhej!", sa Albin och jag fick toklängt och ville bara packa ihop och gå hem. Och idag har jag jobbat halvdag. Det gick lättare. För då var jag hos honom igen efter bara några timmar. 

I morgon är det pappas jobbdag och då kan jag ägna mig åt att förbereda för kalaset på kvällen. Albin fyller nämligen 2 år och mormor, farmor, farfar, morbror, moster, kusiner med flera kommer och grattar! Så när han nu hade somnat började jag baka tårtbotten. Jag hade tänkt mig en jämn, fluffig sak som man kan dela till 3 lika stora plattor. Den kom precis ur ugnen och är 1 cm i kanten och 5 i mitten. 

Snygg tårta det blir!

Kokongen spricker

Albin kollar Pingu. I en låda.

Lådan flyger.

I helgen fick vi besök av Esmeralda...

...Molly och mamma Maria.

Och så kom farmor och farfar över och lämnade ett jättestort påskägg till Albin. Hans första i Sverige! Och senare hade vi också påskmiddag, med ännu fler påskägg, men de bilderna fick inte plats. 

Påsken är över. Helgen är slut. Så också vår lilla kokongtid. Den tid som vi varit mamma-pappa-barn 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och endast vid enstaka tillfällen släppt in andra på besök. 

I morgon börjar jag alltså jobba. Ångest. Hur ska det gå? Hur ska jag kunna gå upp, duscha, dricka kaffe och ta tunnelbanan till jobbet precis som förut när livet är så totalt annorlunda? Hur ska allt kunna vara som vanligt när det inte alls är det? "Hallå alla ni trötta på tåget, jag har blivit mamma! Jag har en son nu! Ja, visst syns det på mig?" Och när jag sitter på jobbet och ska verka viktig och jobba med jobbsaker så är han där hemma i huset. Med pappa. Och grejar. Kanske leker lilla killen med sin polisbil och kör den hit och dit med sådan frenesi att han glömmer att svälja och dregglar strängar över golvet. Eller så äter han banan. Eller så har han hittat något som verkligen måste öppnas. Eller så kollar han på Pingu. Hans första filmidol. "Mamma, Piggu. Piggu. Piggu." Han är helt såld. Albin låter nu mer som Pingu. "Tut, tut!" Går som Pingu – och äter som Pingu! Vi upptäckte nämligen idag att han sen ett par dagar tillbaka beter sig så märkligt vid matbordet och undrade vad han höll på med. Han böjer huvudet bakåt och liksom häller ner maten i munnen. Så kom vi på: Ah, så gör ju Pingu när han äter fisk...

Men jag har tänkt på en sak. En kokong är ju ett larvstadium, en puppa. Nu spricker alltså vår kokong för att vi måste ge oss ut i "verkligheten" igen. Och när en kokong spricker så är det ju för att en fjäril har bildats. Och eftersom man ju hellre vill vara en fjäril är en kladdig puppa liksom, så måste ju det betyda att vi är på väg mot något ännu bättre och ännu vackrare! Det kanske stämmer. För faller allt på plats kommer vi båda att jobba halvtid tillsvidare. Och hur härligt det än var i den där kokongen så kunde det ibland bli lite trångt. I alla fall för mig och Johan som kunde trampa varandra på tårna emellanåt. "Gör inte si, gör så istället." För det finns ju inget facit för hur man gör med barn så man får för det mesta köra på magkänsla har jag förstått. Och i min mage känns det inte alltid som i hans mage, eller någon annans heller för den delen. Så kanske är det bra att vi delar på oss lite, att vi får lära känna Albin på var sitt sätt nu. Lite längre egen tid med honom, lite närmare, utan avbrott... 

Samtidigt som vi båda får möjlighet att göra något annat med några andra på vardagarna. Och så myser vi ihop oss hela familjen på kvällar och helger!

"Misit!", som Albin skulle ha sagt! (=Mysigt.)

I am a rockstar

(Idag har Albin träffat mormors hund Liza för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Från Albins sida. Liza var inte fullt lika förtjust över den lilla killen som tränade Kung Fu med hennes tassar.)

Det tar lite tid att skriva ett inlägg. Först måste jag sätta mig i mood. Det gör jag genom att bara sätta mig framför datorn och samla mig. Jag kanske börjar med att ladda ner de bilder som jag tagit sen senast. Och så tittar jag på dem och minns de tankar och känslor som dykt upp vid de tillfällena. Eller så bär jag med mig något från dagen. Något som jag reflekterat över och vill skriva om. Sen är det bara att lägga fingrarna på tangenterna och börja. Skriva. Några ord och en mening. Och en till. Och så rullar det på en stund. Till slut har jag en text som känns klar. Det händer att det kanske inte blev som jag tänkt från början utan istället något annat som ville ut. För ofta kan jag börja med en tanke och sluta i en helt annan. Därefter läser jag igenom och sen börjar jag skriva om lite här och lite där, och om igen, och kanske igen. 

Att sitta så här och sammanfatta tillvaron någon timme brukar skänka mig ro...

Men inte idag. 

Vi har nämligen veckohyrt fyra filmer som ligger i vardagsrummet och ropar på mig! Jag har längtat efter att se bra filmer. Och vi måste ju passa på när Albin sover. Samtidigt får man inte gå och lägga sig alldeles för sent för man vet inte när vildrosen har lust att vakna nästa dag. 

So this is it for today. Nu blir det "Låt den rätte komma in".

Albins helg 3: Vid middagsbordet

Mamma fotar mig hela tiden. Ibland är det inge kul. Då blir jag arg eller vill ta kameran ifrån henne. Men oftast tycker jag det är skoj. Speciellt när hon och pappa skrattar högt. Då hittar jag på alla grejer jag kan. 

Albins helg 2: Hemma i trädgården

Bredvid oss bor en hund som heter Jinx. Han slickade mig på handen. Jag kastade bollar till Jinx och han hämtade dem till mig. Sen sov jag i vagnen innan vi åkte hem till farmor och farfar för att äta mat. Där fick jag en polisbil som det fanns knappar att trycka på. Det tutade jättehögt! I bilen hem tryckte hela tiden för att mamma och pappa skulle höra vilken bra bil jag fått. Då sa de att de inte tyckte det var roligt längre. Ibland är de faktiskt lite konstiga...

Albins helg 1: I parken

Jag var i parken med mamma, pappa och faster Julia. Och sprang fort fort fort mellan alla grejer. Det var lite andra barn där också. Som jag snurrade och gungade med. Det var roligt. Fast en pojke var konstig. Jag var faktiskt i sandlådan först och hade paxat alla spadar, sandformar och hinkar. När jag åkte rutschkana tog han mina saker. Då sprang jag och tog tillbaka dem. Då gick han. 

Pappa och morfar

När Johan åkte iväg på ett inbokat jobbmöte gick jag och Albin för första gången tillsammans till kyrkogården och graven. Min pappas och Albins morfars.

Under hela min bloggperiod har ett inlägg velat bli skrivet men inte kommit ur mig. Jag har börjat så många gånger gånger men fått avbryta för att börja om på något annat ämne eller lägga ner helt. Orden fastnar i mig och de som kommer ut känns inte rätt, hur många jag än skriver. Jag lägger ingen ambition på att försöka idag heller. Det är så mycket jag vill säga om att sakna sin far så ofantligt nu när jag själv blivit förälder att det bara låser sig. Så det blir bara något kort. Han var ju min fina, kloka, inkännade och förstående pappa som jag nu verkligen behöver vi min sida. Jag vet att det finns så många andra fina och kloka människor runt mig men ingen, ingen kan fylla tomrummet efter honom! Det var faktiskt tal om att han skulle följa med oss till Kina för att hämta vårt barn när det skulle bli dags. Vi pratade om det när han var sjuk. Vi visste vid den tiden inte vem vi skulle få och när vi skulle resa. Bara att.

Men cancern hann före.

Jag är så lycklig och glad mest hela tiden över att just Albin ZiJian har kommit till oss. Men en annan del av mig gråter över att pappa inte fick träffa honom. Att pappa inte fick möjlighet att glädjas med oss och själv träffa det yrväder som nu så hemtamt rör sig i det hus som tidigare var hans. Och jag är också så oerhört ledsen över att Albin inte fått den fina morfar han så tveklöst skulle tagit till sig. 

Men Albin klarar sig. Och pappa har det nog fint där han är. Så mest av allt är jag ledsen för min egen skull, av egoskäl, att jag inte fick chansen att ha min pappa vid min sida när jag nu äntligen blev mamma...

Blodprov

Ikväll är jag ovanligt pigg så jag skriver ett inlägg till. Det förra kan väl knappas gillas...

Vilken fantastisk vårdag det har varit idag. Elva grader visade termometern när vi rullade ut barnvagnen för promenad runt tiotiden i morse. Först gick vi och tittade på hästarna vid ridhuset här intill. Sedan gick vi och åt nybakade kanelbullar på gamla bageriet. Jag vet, vi lär ju rulla fram i sommar. Fast å andra sidan blir det väldigt mycket dra barnvagn. Så det kanske jämnar ut sig? Vi säger det.

Planen var att få honom att sova middag tidigt. Så att vi kunde sätta på honom Emla-plåster (bedövningsplåster som ska sitta på 1-2 timmar innan man sticker) i vardera armveck inför blodproverna. Hu. Efter närmare tre timmar ute med vagnen sov han till slut. Vi la honom i soffan och försökte lirka på de stora plåstrena på de små armarna men det var inte lika lätt som jag trodde. Så fort jag drog upp ärmarna på tröjan öppnade han ögonen. Efter några gånger fick vi ta det med honom nyvaken. Och det var okej. Så länge pappa och mamma också hade plåster. Så vi fejkade ett par. Sen åt vi lite omelettlunch och iväg. Efter 25 minuters väntan och totalröj i väntrummet var det vår tur. Fort fram med tablettasken. Det gick bra att ta bort plåstrena, rulla upp ärmarna, sätta på ett sånt där armgummiband för att få upp trycket, lägga armen på kudden, hållas fast av mamma och en sjuksyster... tills nålen sattes i armen! Då skrek han. Och grät. Mot min kind. (Eh, pappa Johan var tvungen att strax innan detta utspelades gå ner för att "kolla bilen". Läs: Han tycker inte om att se blod.) Men det var som med röntgen härom dagen. Albin blev nog först rädd för att kort därefter inse att det faktiskt inte gjorde ont (tack Emla) och då behövde han inte skrika mer. Allt gick väldigt fort och smidigt så en kort stund senare var han nere på golvet igen med tablettasken i näven och ett smajl på läpparna. Och jag tror nästan att jag och Johan var skärrade en längre tid efteråt än vad Albin var. Sicken hjälte!

Men vi kände ändå att vi bara ville vara hemma ikväll. För säkerhets skull. Så vi har bara lajat och härjat runt tills det var dags att gå och lägga honom. Och av någon anledning är han sen ett par nätter tillbaka mer speedad vid läggdags än vanligt. (Om man kan säga så efter bara tre veckor?) Och vi föräldrar är inte helt överens om hur man bör gå tillväga när man nattar Speedy Gonzales. Så vi delade upp det. Ikväll var det min tur. Under vällingen var han lugn men sen tog det fart. Han satt, han stod och låg rättvänt, på sniskan och uppochner. Han stökade och höll på. Och när jag tog till vaggviseknepet (som annars kan funka) började han också sjunga. Fast något annat, påhittat och ännu högre. Sen körde han charmoffensiven genom att dra alla ord han lärt sig som han vet går hem hos oss: "hejhej", "näsha", "mage", "mammash mage" plus att vi på morgnarna har lekt en knack-lek då vi knackar i väggen och säger "kom in". Den körde han också, fast med sitt "omin". Allt för att inte sova. Och där låg jag och försökte hålla mig för skratt. Fast en halvtimme senare kunde jag faktiskt det. 

Jag undrar så vad det är som pågår i den lilla människan. Är det så här hans stress från den stora omställningen han har varit med om yttrar sig eller har vi inte fått till hans rutiner ännu med uppvak, måltider och middagslur eller har han bara svårt att varva ner som aktiva tvååringar i största allmänhet har efter dagar med aktiviteter och bus? Eller är det en mix av alla tre?! 

Vi har fått en massa råd att ta till under anknytningsfasen. Ett är att man kan sätta ihop en ramsa som handlar om barnet och sjunga den regelbundet för att skapa trygghet. Så i nattande stund satte jag ihop en med hans kinesiska namn för det är fortfarande det han säger när han ser sig själv i spegeln eller på foto. Så äntligen, efter en halvtimmes ståhej tystnade han. Vände sitt lilla huvud mot mig och tittade mig i ögonen en lång stund medan jag sjöng. Sen vände han sig bort igen och kort därefter sov han...

Kvar låg jag, tätt intill, så vidunderligt fascinerad av denna lilla människa som jag har ynnesten att få lära känna. 

Jeansficka

Jag bytte bilder under dagen på förra inlägget och fick sen en fråga gällande bilden ovan som låg ute först. Om det kanske var så att hängslena satt för hårt på Albin av hans min att dömma. Men så var inte fallet. Han älskar att ha händerna i fickorna – på byxor, jackor och overaller – och blev här väldigt sur över att han inte fick ner handen lika lätt i den högra fickan på jeansen som den vänstra. För den var nämligen mycket mindre. 

En lite onödig designdetalj på ett par jeans för en tvååring. Kan jag tycka. Fast han ser lite skönt rockabillykaxig ut på bilden, kan jag samtidigt tycka.