Hej då Julen

...och tack för den här gången. Julstjärnor och granpynt har varit nedpackat i påsar och lådor några dagar och istället ersatts med tulpaner och blockljus men det var inte förrän i helgen allt åkte ut i garaget.

Så där ja. Och nu längtar vi efter våren!

Albin

Älskade barn.

Livet kan te sig så självklart med dig. Det är så här det ska vara. Du är vårt barn. Du var en liten pusselbit som saknades och nu när den sitter där är det inget mer med det. Punkt slut egentligen.

Och så samtidigt...

...denna enorma tacksamhet. Över att just du är här med oss. Du är större än jag väntat mig. Du är mer än jag trodde fanns. Du är den totala gränslösa kärlek jag inte visste existerade. Att få lägga mig bakom dig när du somnat, se din lilla rygg höjas och sänkas med dina andetag är mitt totala allt.

Du finns!

Ord bara ord. Jag vet. De kan vara så banala i sin storhet. De har blivit använda så många gånger att de kan ha förlorat sin kraft. Därför har jag haft så svårt att skriva just det här inlägget. Trots att jag velat det länge. Men de måste ut. Nu. Bokstäverna kräver att bli satta på pränt. För jag vill att du ska veta det, sen när du blir stor nog att förstå, att både pappa och jag häpnar över att vi, trots alla våra fel och brister vi tyngt oss med längs vägen har fått just DIG. Älskade, älskade barn.

Jag tackar Universum, Gud, Livet, Kärleken, Det högsta alltet, What ever your name is, varje vareviga dag för att vi fått dig. Albin ZiJian. Vår son.

Dumma, dumma, dumma

Vad är det med det här ordet dumma egentligen? Det verkar som alla barn går igenom någon sorts dumma-fas. Oavsett hur man gör.

Albin är nu i den fasen. Allt är "dumma". När något inte går: "Dumma, dumma, dumma inte kunna öppna skåpet". När han gör sig illa: "Dumma, dumma, dumma stenen". Bara för att: "Dumma, dumma, dumma". Och sen kommer det så klart: " Dumma, dumma, dumma mamma". Oftast utan anledning.

Jag är inget big fan av att som förälder använda ordet i tid och otid. Som t.ex. när skon krånglar så kan man, har jag läst i en föräldratidning, säga "dumma sko" för att stärka barnet i att hon/han inte har gjort något fel. Jaha. Varför då? Tänker jag. Varför skylla på ett dött ting? Det är väl bättre att säga till barnet att hoppsan, det här blev tokigt, nu provar vi igen.

Så det är inte mig det kommer ifrån. Och inte Johan heller. Han svär hellre. ;-) Och inte är det dagis eftersom han inte börjat än. Öppna förskolan? Det är möjligt, men föga troligt. Nej, jag skulle snarare säga att det är från barnböcker och barnprogram! Som t.ex. den lilla killen Max. Han ägnar en hel bok till att säga dumma om pottan. För att inte tala om Pippi, Tommy och Annika som ropar dumma efter spöken, låtsasdrakar och Prusiluskor. Och de som såg adventskalendern i år kanske minns att de sjöng ordet dumma i en hel sång.

Det är inte så att jag går hemma och är upprörd över detta. Nej för fasen, är du dum eller?! Jag har bara reflekterat över fenomenet. Att, först lär vi barnen genom barnböcker och barnprogram att ordet dumma är ett riktigt användbart ord. För att senare, när de använder det flitigt säga åt dem att "Nej, så där får man inte säga, det är inte snällt!"

Hepp!

Lady och Lufsen

(Jo, han är för stor för pipmugg men ibland vill han bara ha den.)

Nyår

Nyår tillbringades i Halmstad liksom i fjol. Den enda skillnaden var att den här gången var vi en till i gänget - Albin.

Vi började dagen med korvgrillning och lek på stranden. Sen fortsatte det med lite chill och förberedelser hemma hos Linda & Conny. Totalt var vi 19 personer och därmed många som skulle äta under dagen så utfodring fick ske i omgångar. Först barnen sen vi vuxna vid flera tillfällen. Strax innan tolvslaget var det uppträdande och därefter danstävling, Nellie och Esmeralda hade förberett sig och delade in oss vuxna i par. Vem som vann vet vi inte riktigt för tävlingen skulle pågå i 19 låtar och så länge var det ingen som dansade.

Barnen slocknade så småningom en efter en så tolvslaget och ostbrickan fick vi vuxna på egen hand. Nåja, nästan i alla fall.

Tack för den här gången.

Julafton

Den här julen var något extra och ändå precis som vanligt. Extra för att det var vår allra första med Albin och dessutom i det nya huset. Men som vanligt för att livet med Albin är så självklart så det känns som om vi gjort det här många, många gånger tillsammans förut.

Albin själv fullkomligt älskade julafton. Huset fullt och många att leka med. Men det här med paket under granen var inte riktigt hans grej. Han blev uppriktigt sårad över att inte få de julklappar som han visste var till honom direkt utan han skulle behöva låta dem ligga under granen först och hånfullt stirra på honom tills mamma eller pappa sa att NU är det dags. Och sanningen att säga kändes det plötsligt som en ganska dålig idé även för mig och Johan. Nej bäst var att ge honom en klapp med jämna mellanrum spridda över dagen. Dels för att hålla honom sysselsatt och nöjd under denna dag och dels för att inte gå i spinn över att få 10 nya grejer på en och samma gång.

Jultomten kom också. Trots skägg och buskiga ögonbryn var Albin inte ett dugg rädd. Nej, herregud, snubben hade ju julklappar i säcken. Klart han måste vara snäll. För jag kan inte tänka mig att han kände igen Svantes pappa som bor här på gatan...

När klockan sen slog nio bad Albin själv att få gå och lägga sig trots att julafton fortfarande var i full gång. Då hade han fått nog av mat, godis, tv och alla nya leksaker.

God natt älskade barn. Vi ses i morgon.

Snö!