Att fika

Jag älskar att fika. Kanelbullar, vaniljbullar, äppelpaj, blåbärspaj med lite vaniljsås, toscapågar, hallongrottor eller gamla hederliga chokladbollar, det är också fint... eller som som nu, semlor! Mums! Men det får inte vara vilket skit som helst. Inte bara socker och kemikalier. Nej riktigt smör, färska bär, mörk choklad och såna grejer. A men gu' så gott!

Att fika är också en bra aktivitet när man är hemma och föräldraledig. Man kan åka långt, långt bort dit till det där caféet där man vet att de har extra mycket smör i kanelbullarna. Eller till det där gulliga lilla kondiset med de fina bärbakelserna. Inte allt för ofta förstås, det är ju inte bra för Albin att få i sig för mycket socker. Men så tänker jag att vad fan, lite smör, socker och vetemjöl springer han av sig fort. Värre är det ju med alla dessa emulgerings-hit-och dit-skit. Och så åker vi.

Ellet så stannar vi hemma och bakar. Det är också en bra aktivitet. Och gott. Då kan man ju äta av degen också medan man gör kakorna eller bullarna eller vad det ska bli. Det gillar Albin. Jag tror jag börjar överföra tycket för allt detta goda på honom. Han skiner upp som en sol när jag föreslår att vi ska fika eller baka - om han inte själv redan presenterat idén. Ja ja. Det får bli mer ordning på sockerintaget när han börjar dagis...

För nu ska vi nämligen fika. Idag har vi bakat skurna chokladkakor. Och med en matsked sirap i degen har de blivit lite sega i mitten och galet goda. Och dessutom enkla och snabba att göra med en otålig (snart) treåring.

Mitt favoritrecept på dessa hittar ni här (kopiera och klistra in):

http://kryddburken.se/?s=chokladsnittar

Ponnyridning på Skansen

Idag var vi på Skansen och Albin red på häst för första gången. En "stor", liten Shetlandsponny som hette Alfons. Det var inget snack, Albin vill självklart rida när vi frågade honom och han satt stennöjd i sadeln uppe på hästryggen. Jag fick inte ens hålla handen om hans rygg för att kunna ta emot honom om han ramlade för han kunde minsann själv. Efter det gick vi och åt kanelbulle och drack Festis i en kaffestuga från en svunnen tid. En mysig liten söndagsutflykt.

- Mamma, vad tycker du?

- Mamma.

- Ja, älskling..?

- Vad tycker du?

- Om vadå?

- Kom se.

- Mmmm.

- Titta, vad tycker du jag lagt blommorna i vattnet? (Albin har alltså strippat tulpanerna på deras blomblad och tryckt ner dem i vasen!)

- *morr* Det här har vi ju pratat om Albin. Att låta blommorna vara. De ska man bara titta på.

- Dumma dej, dumma dej, dumma dej, dumma dej, dumma dej...

- *MORR*

Ja, så här kan det låta en vanlig dag hemma hos oss.

Mästerfotografen Albin

...får emellanåt tag på min relativt tunga digitalsystemkamera och springer omkring och knäpper som värsta proffset. Nej, jag är inte helt avslappnad då men än så länge har han inte tappat den. Och jag tänker samtidigt att det kanske är en ny Mattias Klum som är i farten och inte vill jag hämma min son i den utvecklingen. Så jag låter honom hållas. En stund. Här är ett urval ur den senaste fotosessionen.

Hej då Julen

...och tack för den här gången. Julstjärnor och granpynt har varit nedpackat i påsar och lådor några dagar och istället ersatts med tulpaner och blockljus men det var inte förrän i helgen allt åkte ut i garaget.

Så där ja. Och nu längtar vi efter våren!

Albin

Älskade barn.

Livet kan te sig så självklart med dig. Det är så här det ska vara. Du är vårt barn. Du var en liten pusselbit som saknades och nu när den sitter där är det inget mer med det. Punkt slut egentligen.

Och så samtidigt...

...denna enorma tacksamhet. Över att just du är här med oss. Du är större än jag väntat mig. Du är mer än jag trodde fanns. Du är den totala gränslösa kärlek jag inte visste existerade. Att få lägga mig bakom dig när du somnat, se din lilla rygg höjas och sänkas med dina andetag är mitt totala allt.

Du finns!

Ord bara ord. Jag vet. De kan vara så banala i sin storhet. De har blivit använda så många gånger att de kan ha förlorat sin kraft. Därför har jag haft så svårt att skriva just det här inlägget. Trots att jag velat det länge. Men de måste ut. Nu. Bokstäverna kräver att bli satta på pränt. För jag vill att du ska veta det, sen när du blir stor nog att förstå, att både pappa och jag häpnar över att vi, trots alla våra fel och brister vi tyngt oss med längs vägen har fått just DIG. Älskade, älskade barn.

Jag tackar Universum, Gud, Livet, Kärleken, Det högsta alltet, What ever your name is, varje vareviga dag för att vi fått dig. Albin ZiJian. Vår son.

Dumma, dumma, dumma

Vad är det med det här ordet dumma egentligen? Det verkar som alla barn går igenom någon sorts dumma-fas. Oavsett hur man gör.

Albin är nu i den fasen. Allt är "dumma". När något inte går: "Dumma, dumma, dumma inte kunna öppna skåpet". När han gör sig illa: "Dumma, dumma, dumma stenen". Bara för att: "Dumma, dumma, dumma". Och sen kommer det så klart: " Dumma, dumma, dumma mamma". Oftast utan anledning.

Jag är inget big fan av att som förälder använda ordet i tid och otid. Som t.ex. när skon krånglar så kan man, har jag läst i en föräldratidning, säga "dumma sko" för att stärka barnet i att hon/han inte har gjort något fel. Jaha. Varför då? Tänker jag. Varför skylla på ett dött ting? Det är väl bättre att säga till barnet att hoppsan, det här blev tokigt, nu provar vi igen.

Så det är inte mig det kommer ifrån. Och inte Johan heller. Han svär hellre. ;-) Och inte är det dagis eftersom han inte börjat än. Öppna förskolan? Det är möjligt, men föga troligt. Nej, jag skulle snarare säga att det är från barnböcker och barnprogram! Som t.ex. den lilla killen Max. Han ägnar en hel bok till att säga dumma om pottan. För att inte tala om Pippi, Tommy och Annika som ropar dumma efter spöken, låtsasdrakar och Prusiluskor. Och de som såg adventskalendern i år kanske minns att de sjöng ordet dumma i en hel sång.

Det är inte så att jag går hemma och är upprörd över detta. Nej för fasen, är du dum eller?! Jag har bara reflekterat över fenomenet. Att, först lär vi barnen genom barnböcker och barnprogram att ordet dumma är ett riktigt användbart ord. För att senare, när de använder det flitigt säga åt dem att "Nej, så där får man inte säga, det är inte snällt!"

Hepp!

Lady och Lufsen

(Jo, han är för stor för pipmugg men ibland vill han bara ha den.)

Nyår

Nyår tillbringades i Halmstad liksom i fjol. Den enda skillnaden var att den här gången var vi en till i gänget - Albin.

Vi började dagen med korvgrillning och lek på stranden. Sen fortsatte det med lite chill och förberedelser hemma hos Linda & Conny. Totalt var vi 19 personer och därmed många som skulle äta under dagen så utfodring fick ske i omgångar. Först barnen sen vi vuxna vid flera tillfällen. Strax innan tolvslaget var det uppträdande och därefter danstävling, Nellie och Esmeralda hade förberett sig och delade in oss vuxna i par. Vem som vann vet vi inte riktigt för tävlingen skulle pågå i 19 låtar och så länge var det ingen som dansade.

Barnen slocknade så småningom en efter en så tolvslaget och ostbrickan fick vi vuxna på egen hand. Nåja, nästan i alla fall.

Tack för den här gången.