Javisst ja, flytten!

Kontrast!

Efter tio härliga dagar i skärgården är vi nu tillbaka i stan. Sommaren har visat sig från sin bästa sida och det känns som om vi levt i ett vykort.

Johan åkte in till stan några dagar och tog med sig datorn. När han kom ut hade han glömt strömkabeln så något bloggande blev det inte tal om.

Dagarna på ön liknar alla varandra och det jobbigaste man har framför sig det är att bestämma sig för vad, och när, man ska äta nästa gång. Då är det inte svårt att vara mamma. Vill Albin kasta tampar i vattnet och sen dra upp dem igen en sisådär hundrafjorton gånger fast man egentligen var på väg någon annanstans (för att koka en kopp kaffe eller för att hälsa på grannen) så har det känts helt naturligt att bara slå sig ner på plats och vänta ut honom. Det tiden och ron finns ju inte i vardagssnurret. Som vi förvisso inte kommit in i fullt ut eftersom en av oss varit föräldraledig under tiden vi haft Albin, men ändå. Under tiden som jag har jobbat har vardagen sett annorlunda ut. Det ska göras en massa saker hela tiden. Man är alltid på väg någonstans. Men så inte nu. Nu var vi där och vi var lediga.

Men så kom vi hem och jag blev brutalt påmind om vad vi har framför oss. Javisst ja, flytten! Om en vecka ringer flyttgubbarna på dörren klockan 08.00 och då ska varenda pinal ligga nerpackad i kartong. Och det var väl inte förrän Albin somnat i kväll och jag stod i havet av tomma kartonger som jag fattade vidden av det som jag så behagligt valt att förtränga i alla de tio soliga dagarna. Jag mindes plötsligt alla de sista packarnätterna (som sagt, det här är fjärde gången på sex år) som jag suttit uppe och sorterat viktiga papper från oviktiga, virat in ofantliga mängder glas i tidningspapper, våndats över vilka kläder jag ska spara?-slänga?-spara? och farit som ett jehu bland alla saker jag inte visste att jag ägde "men som kanske är bra att ha någongång"...

Oh no. Vill inte.

Men det finns ju faktiskt packhjälp att köpa. 590 kronor i timmen tror jag de tar. Det kan det ju vara värt. Fast det sparar jag nog till jag blir en lat pensionär... eller äckligt rik...

Så. "Tut-tut! Nu schö vi", som Albin brukar säga.